Fjällräven Classic 2009, 11 mil skall väl inte ta så lång tid att gå?

2009 gick jag Fjällräven Classic för andra gången.

Förra året sa jag aldrig mer, aldrig mer när jag klev i mål och mina fötter värkte men i år stod jag på startlinjen igen.

Resan började som vanligt med packning av ryggan, vad skall med och inte. Velade en hel del hit och dit om några grejer och en del hamnade i en "kanske-påse" men senare visade det sig att även en del av det som skulle med hamnade där och blev kvar hemma :-( For in på stan för att försöka hitta ett par löparhandskar men misslyckades. Köpte ett par cykelhandskar istället, fick duga. Kom till stationen ca 25 minuter innan tåget skulle gå. Det var fullt av vandrare på perrongen, tror de flesta skulle på Fjällräven Classic.

Torsdag 6 augusti, 2009, resa Boden - Ripan i Kiruna

Resan gick bra satt och snackade med några killar som skulle upp på Keb och sen ev. komma till Abisko.
På tåget satt en lite äldre kvinna med tydlig stockholmsdialekt. Hon pratade i telefon med någon och berättade att hon var på väg till Abisko och att en kille på tåget tidigare hade lärt henne att det låg NORR om Kiruna, hon som trott att inget fanns norr om det stället. Sverige slutade ju där. Dessutom hade hon ingen aning om vad fjällräven Classic var utan samma kille hade upplyst henne om att 2000 vandrare var på väg fredag och några dagar framåt mot just Abisko där de hade ett "partytält". "Och jag som skulle åka till fjällen för lugn och ro och vila upp mig" sa hon lite förtvivlat. Jag hoppas hon fick en fin stund där uppe ändå.

Vi möttes av bussar på stationen i Kiruna och kördes upp till Ripan. Jag hade skickat SMS till Annika som jag skulle dela stuga med att jag var på väg och hon svarade att hon var i incheckningen för FC i gympahallen. När bussen var framme gick jag direkt till incheckningen och ringde upp Annika, det visade sig att vi stod bara några meter från varandra. Så kan det bli när man aldrig träffats förut. Vi hämtade ut grejerna och shoppade lite. Hittade ett par windstopperhandskar till bra pris. Träffade även på Kenny som jag snackde en del med förra året, tillhörde Göteborgsgänget som gick tillsammans.


Sen mötte vi upp Walter och Liv som vi skulle dela stuga med, fick vår stuga och gick till restaurangen på Camp Ripan för att äta middag. Maten var riktigt dyr för det man fick. Hur kan man ta 170 kr för en köttgryta med ris och kalla en ihopblandad sallad för salladsbuffé? Vilken besvikelse, maten var bättre förra året.



Det blev tidigt sänggående efter lite diskussioner om packning, kartan mm. Sov dock jättedåligt som vanligt när jag skall upp tidigt. Vaknade flera gånger för att kolla på klockan och gå på toa.

Fredag 7 augusti 2009, start och dag 1 av vandringen

Frukost och bussfärd
Väckarklockan ringde kl 5 så då var det bara att kliva upp för bussen skulle gå kl 06:00 och innan dess skulle dusch, frukost och inlämning av väska vara fixad. Det var tight med tid vid frukosten och jag är ju inte hungrig så tidigt. Fick i mig en tallrik yoghurt och en liten macka. Tog med mig några mackor i bussen samt ett ägg. Backen upp till bussarna kändes tung och jag var så trött så trött.


Vår buss fylldes på långsamt så vi kom nog inte iväg förrän kvart över. Resan tog drygt en timme. Jag hade tänkt att sova på bussen men lyckades på något sätt glömma bort det. Satt och kikade ut genom fönstret istället. Plötsligt dök Nikkaluoktaskylten upp och vi var framme vid vägs ände och en lång väntan till starten.


Fixade incheckningen, skaffade en kopp te, pratade med lite folk, hjälpte en tjej med tejpning av fötter och de fick skriva av mina tider från förra året då de hade ungefär de målen i år. Önskade dem lycka till med vandringen. Vägde in väskan på 11,5 kg. Lite tyngre än vad jag ville ha och lite till blev det när jag slängde i lite mer kläder. Men hade det blivit kallare hade jag ju lättat säcken med en 2 kilo ungefär. Grämde mig över att jag glömt min lilla burk att lägga över mjukost i så jag fick bära hela tuben. Tänk vad sådana där smågrejer kan irritera. Krister som jag haft kontakt med via nätet kom fram och hälsade, han skulle gå på under 36 timmar (slutade på 28 timmar och 30 minuter) och Kenny visade upp sin lilla packning som skulle räcka för hans tid under 24 timmar (slutade på 20 timmar och 40 minuter).

Vi önskade varandra lycka till och gick in i startfållan. Kenny tog ett kort på mig åt mig medan Anna Sarri gav oss några ord på vägen.




Nikkaluokta-Kebnekaise Fjällstation
09:00-12:28
Jag kände mig inte vråltaggad som förra året, inte ens när sekunderna räknades ner. Men iväg kom jag och snabbt gick det. Tog mig snabbt förbi långsammare personer framför mig och snart hade jag bara alla löpare, de som gick utan övernattningspackning samt 3 med packning framför mig och så förblev det fram till Keb. Jag traskade på i min egen värld,då och då pratade jag med Krister som försvann och dök upp igen. Jag hade börjat gå med stavar men fick rätt snart jätteont i höger axel och stoppade in stavarna mellan ryggan och ryggen. Jag tog rygg på full-ryggsäckarna nummer 2 och 3 framför mig, de gick i ett bra tempo och höll mig till dem nästan hela vägen. Skojade med dem om att de var bra kaniner och de hävdade att det skulle kosta mig en öl i Abisko. De var omtänksamma och frågade lite då och då "Hur går det där bak" eller undrade över vad de hade för hastighet. Tappade bort dem närde han passera en spång innan en stor grupp skulle över från andra hållet.



(Fick för mig efteråt att jag hade haft under 3 h till Keb men det var det visst inte, det var 3,5 h men ändå över en timme kortare än förra gången.)



Framme vid Keb träffade jag Krister igen som kommit dit 10 minuter före mig vi bestämde oss för att slå följe en bit framåt eftersom han behövde någon som kunde hålla ner farten lite så att han inte tog ut sig helt så här i början. Jag går rätt fort för att ha full packning så jag tror min fart matchade honom rätt bra. Vid Keb åt jag lunch och köpte en ny bläckpenna eftersom den andra verkade ha blivit kvar med tjejerna i Nikka. Blev lite sur på ena matpåsen. Det stod "Bara att hälla i vatten, vänta och sen äta, ingen disk" överst på påsen men sen när jag öppnade den så var det ytterligare en påse i. Läste mer på påsen och då stod det "häll vatten i köttfärsen, rulla till biffar och stek i panna". Den åkte i soporna, hade velat reklamera på Intersport vid hemkomst för den säljs ju som snabbmat men ville inte bära på den. Åt istället en nudelsoppa som var helt ok.

Stannade i Keb 42 minuter och sen bar det av igen. Nu var siktet inställt mot Singi. Stavarna var fästa på ryggsäcken igen för jag upptäckte att jag hade en stor svullnad på höger axel som fick sig en dos med Voltarengel innan jag knatade iväg.

Kebnekaise Fjällstation-Singistugan
13:10-16:46
Jag och Krister gav oss av i ett lämpligt tempo, slängde ett sista öga mot Keb.


Värmen var besvärlig, uppemot 28 grader i skuggan och vindstilla. Vi stannade där jag och Janne stannade förra året för att skölja bort lite salt i ansiktet. Gud vilken skillnad det är sen när man är någorlunda fräsch igen. Jag drack massor med vatten och svettades som en gnu vilket lakade ur kroppen. började få krampkänningar i benen och mina Resorb var kvar i väskan i Kiruna. Mycket klantigt. När vi gick på en stig med ganska lite sten föll jag helt plötsligt, raklång med ansiktet först. Händerna var upptagna med att sätta fast flaskan på ryggan. Jag hade sjuk tur, landade med ansiktet mellan två sylvassa stenar, 5 cm höger upp eller längre ner hade resulterat i en knäck näsa, haka, tänder eller panna. Nu skrapade den ena stenen mot hårfästet och den andra stannade mot min hals. Glasögonen trycktes dock hårt mot näsan och gav mig flera jack som blödde. Fick näsblod som rann och vänsterknät skrapades upp. På vänster smalben blev det en stor bula eftersom jag landat med det på en sten. Men ett plåster på näsan, 2 papperstussar i näsan och hjälpligt avtorkat ben så var jag på väg igen. Hällde även kallt vatten på bulan. Vi var iväg efter bara några minuter.



Vi mötte några vandrare som frågade oss "Hinner ni se något när ni går i den farten?" "Nä, inte så mycket mer än sten sten och sten men då och då stannar man tittar på lite natur och eventuellt fotar för att njuta hemma senare innan man drar iväg igen." Var mitt svar. De skakade på huvudet och gick vidare. Det är ok att stressa på en mara i en storstad men inte ok på en stenig stig i fjällen.

Skrattade lite åt Krister när vi mötte folk, han var orolig att mötande skulle tro att han lät mig bära allt när han själv gick med liten rygga och jag med stor :-)


Sista biten mot Singi var lite seg men så plötsligt dök stugan upp, vi stämplade in och tog en välbehövd paus. Lite ompyssling av mina sår och så fick jag 3 Resorb av en annan vandrare. Är henne evigt tacksam, de var behövliga i värmen helt klart. Åt en energibar och passade på att gå på toa. Krister pysslade om en fot och efter 39 minuter var vi iväg igen fulla med ny energi.

Singistugan-Checkpoint Primus (Sälkastugan)
17:25-20:23
Vägen mellan Singi och Sälka ser platt ut på kartan men det är hela tiden små kullar som man skall över, dessutom är sträckan ganska lång. Man tror stugan skall dyka upp efter nästa kulle men så är det istället en kulle till. Så håller det på. Krister som nu gick för tredje gången sa hela tiden, bakom nästa kulle borde det vara men icke. Vi mötte Claes en av trivselvärdarna på väg mot Singi, han hade vänt, stannade och pratade med honom en stund och han sa att det var sa 1,5 timmar kvar tills solen skulle försvinna bakom bergen. Men den klara himlen och fullmånen skulle göra det ljust hela natten ändå.



Tillslut så såg vi stugan och energinivån gick upp lite. Vi snabbade på och kom ikapp "civila vandrare" som snällt släppte förbi fartdårarna som längtade efter mat. Väl framme i Sälka fick vi ett varmt mottagande, här applåderade folk och hejade en in de sista meterna till checkpointen. Som mottagandet i Abisko i miniformat. Vilken stämning.


Jag gillar ju inte renkött men rullarna i Sälka går ner utan problem och jag höll på att glömma äta morotskaka men kom på det innan teet var slut. När jag satt där och åt kom en kille fram och undrade om jag var Béatrice. Jo men det är jag ju. Han berättade att han hade läst min berättelse från förra året. En annan Bodensare dök upp bakom mig och sa "Nämen titta en Bodensare till" och vi pratade en stund. Här var stämningen jättemysig och jag hade kunnat bli sittande länge. Många stannar ju i Sälka för natten men i år hade jag gott om energi kvar och ville ta mig närmare Tjäktjapasset för att kunna starta morgonen med det dag 2. Kl 21 jagade jag på Krister att vi skulle komma iväg. Så vi tog våra säckar, vinkade adjö och gav oss av i den begynnande mörkret. Det blev 37 minuters stopp i Sälka. Välbehövligt och energigivande. Skönt med alla lyckönskningar i ryggen när man gick iväg.

Checkpoint Primus (Sälkastugan)-800-meterslinjen innan Tjäktjtapasset
21:00-22:55
Vägen till Tjäktja är ganska behaglig i början men bitvis är det stora stenar man skall kliva över/på vilket saktar ner farten. Än så länge var det helt fullgott ljus att vandra i och temperaturen var mer behaglig.


Vi såg rätt så mycket renar på vägen även här och de sprang nyfiket vid sidan av och tittade när de inte flydde i panik för att vi kom.


Allt eftersom vi gick blev det allt skummare ute och plötsligt kunde man inte se om det man såg längre fram var en sten eller ett tält :-) Jag hade som plan att tälta vid 800-metersnivån innan Tjäktapassets stigning började och Krister hittade en perfekt plats om än lite väl nära leden åt mig. Men nu började det skymma rejält och de mörka molnen över Tjäktja såg inte lovande ut.


Jag tackade Krister för sällskapet och önskade honom lycka till med nattvandringen, han gav sig ut i mörkret och upp för backen medan jag slog upp tältet.


Det tog mig 5 minuter. Eftersom jag hade ätit i Sälka var jag inte hungrig nu. Var förvisso sugen på en kopp te men orkade inte plocka fram allt utan kröp ner i sovsäcken och försökte sova med en gång.

Det var sjukt varmt, säkert fortfarande en 18 grader ute och jag svettades i sovsäcken trots att jag bara hade på mig trosor. Jag han inte ligga många minuter innan jag hörde ljud mot tältduken, trodde först det var mygg/knott men insåg sen att det var duggregn. Efter en liten stund till kom en rejäl skur. Jag hade svårt att sova dels pga värmen men också för att jag inte kunde ligga på magen som jag brukar. Det uppslagna knät uppskattade inte alls trycket mot sig och min onda höft accepterade inte sidoliggande. Jag snurrade runt runt för att hitta en bekväm sovställning. Jokken bredvid gjorde nog också sitt för att hålla mig vaken. Somnade i alla fall kring kl 1 men vaknade tokkissenödig strax där efter.

Visste inte hur jag skulle ta mig ur sovsäck och ur tältet utan att det skulle ske en olycka. Hysteriskt kissnödig är nog rätta orden. Dragkedjan till sovsäcken fastnade, fick åla mig ur. Slet i dragkedjan till innertältet och fick upp den med yttertältets dragkedja strulade. Ryckte åt mig toapapper i fickan på shortsen och kastade mig ut ur tältet. Fick ner trosorna i sista sekund. En halvmeter ifrån tältet satt jag alltså och kissade som om kroppen tävlade med jokken bredvid. Då får jag syn på två killar som kommer gående, panik men kissandet avtog inte, fanns ingen chans att jag skulle hinna bli klar innan de var precis bredvid. Panik inte vill jag sitta där helt näck i duggregnet och pissa när de knatar förbi. Lyckades slita tag i yttertältets öppning och tackade Hilleberg för den rymliga absiden som gjorde att jag nu kunde dra tyget förbi mig och gömma mig hjälpligt. Vet inte om de han se mig, ja ja de fick sig väl ett gott skratt där i mörkret i så fall.

Tog mig in i tältet igen, fick torka av lite regn från kroppen innan jag lade mig igen. Men det var fortfarande tokvarmt så denna gång lade jag mig på säcken istället. Så kunde jag ligga på mage. Men det blev lite kyligt om ryggen så jag drog på mig min ullunderställströja. Somnade nästan direkt och var i djupsömn när jag väcktes av några grabbar utanför tältet som skrek "Kom igen då grabbar, NU tar vi Tjäktja, kom igen".

Funderade allvarligt på att gå ut ur tältet och fråga hur jävla puckade de var, ett knallrött tält några meter från leden klockan 3 på natten borde indikera att någon varit rätt trött och sover. Men jag orkade bara inte. Försökte somna om och hade väl precis somnat när proceduren upprepade sig med ungefär samma ord, några grabbar som nattetid skulle plåga sig upp i passet. Nu var jag vimelögd av trötthet, min klocka skulle ringa klockan 5. Nu frös jag så det var bara att krypa ner i säcken igen. Tog av tröjan innan för jag visste att det skulle bli varmt. Lyckades somna på rygg och sov i entimmesintervaller, trodde jag försovit mig hel tiden. Drömde underligt där emellan.

Lördag 8 augusti 2009, Dag 2 av vandringen och målgång
Morgon
Vaknade av att klockan pep ville bara snooza och somna om men visste också att det skulle definitivt tvinga mig att övernatta en natt tillså det var bara att kliva upp.

Gick ut och kissade, utan beskådare denna gång. Såg att ett annat tält hade tillkommit under natten en bit bort, de höll på attpacka ihop precis. Kokade vatten till te och gröt och gjorde mig endubbelmacka med ädelost och salami. Det var svårt att äta, alldeles förtidigt, fick tvinga ner gröten och mackan. Te går dock alltid ner.Stoppade energibars i benfickan på byxorna som nu hade fått tillbaka benen, drog på mig ullunderställströjan och gick ut i grådiset. Torkade av tältet så gott det gick med min trasa innan jag packade ihop det. Men packningen blev nog lite tyngre av vatten på tältet samt minst en liter svett i sovsäcken.

Jag packade ner alla mina saker, satte ryggan på ryggen, tog några djupa andetag och tog det första steget mot leden 05:58 efter ett stopp på 7 timmar och 3 minuter.

800-meterslinjen innan Tjäktjapasset-Tjäktja
05:58-08:34
Fokusering var dagens ord, jag skulle upp för det branta passet ensam, såg några andra som passerade mig medan jag packade ihop sakta slingra sig uppför och började gå mot dem. Först över jokken som brusat hela natten och sen över på gräset på andra sidan. Stigningen börjar ganska så direkt om än i ganska lågvinkel.


Jag bestämde mig för att 50 steg var lagom att ta åt gången när det var brant uppför så det tillämpade jag. 50 steg stanna och andas 50 steg andas osv... sakta sakta tog jag mig uppför.

På vägen hade några av de som gått förbi mig vid tältet stannat för att pusta ut, så det blev bra paus att stanna vid dem och byta några ord. De flesta var sådana som gick i ett men startat i senare grupper än mig och därmed gått ikapp under natten.


Jag vände mig om flera gånger och tittade neråt, platsen jag hade tältat på blev mindre och mindre där nere. Mitt på ungedär är det rejält brant och svårt att hålla balansen.


Strax innan toppen kom en pappa och två tonårssöner ikapp mig, vi hjälptes åt uppe på toppen att fota varandra.Väl där uppe kom jag på att jag hade glömt att ta fram stavarna, de skulle ju hjälpa mig uppför berget.

Jag slog följe med den ena killen nerför mot Tjäktjakontrollen, vi pratade film nästan hela vägen. Han pluggade filmvetenskap i Stockholm så jag tror jag rekryterat en bra recensent till Filmbloggen om han hör av sig. Vi hade väldigt lika smak när det gällde filmer vilket var kul. Hans mamma och pappa hade gått förra året och pappan hade önskat sig i julklapp att få gå med sönerna.

Vägen till Tjäktjakontrollen kändes inte alls lika lång i år, den bara ploppade fram och jag tackade för sällskapet. Tog bara ett kort stopp för att kissa och fylla på vattenflaskan innan jag gick vidare. Stoppet blev bara 18 minuter.



Tjäktja-Alesjaurestugan
08:52-11:45
Denna sträcka var den jag fruktat för mest, den är så lång och så enformig och Alesjaurestugan kommer ju aldrig närmare. Nu gick jag åter igen ensam och jag funderade på att ta fram MP3-spelaren och lyssna på en ljudbok men jag vet också med mig om att jag går saktare när jag lyssnar på ljudbok så jag skippade det. Nu började det bli varmt att ha byxor och ullunderställströja på mig så jag satte mig på en sten och klädde av mig. Gick i bara BH och shorts. Passade på att bryta av en halv energikaka och ta en näve av nötter/frukt innan jag fortsatte vidare.

Även om sträckan är enformig så är den i alla fall lättgången för det mesta.


Några kilometer efter Tjäktjakontrollen kommer ett stort vad som förra året var lätt att ta sig över utan att bli blöt. I år var det lite mer logistik att hitta rätt väg över men jag klarade mig hyfsat. Blev omjoggad av några stycken som pressade sig under dygnet. Jag gick helt i mina egna tankar och njöt av det fina vädret. Det är en rätt mysig väg att gå och många fina ställen att stanna för en fika men jag hade gå-energi i benen och traskade på- Konstaterade att man ser stugan väldigt tidigt men ville inte titta på den, då blir det bara jobbigt. Istället så fokuserade jag på allt annat runt omkring. Som de omogna hjortronen, de var ju nästan lika mycket tortyr som en stuga som aldrig kom närmare.



Sträckan kändes mycket lättare än förra året. Men min vana trogen precis innan bron över till stugan brände det till i en fot och en blåsa ploppade upp (trodde jag). Haltade mig över bron och fick klättra upp för slänten till stugan.

Stämplade in i checkpointen och gick in för att handla en dricka och en apelsin. Vet inte varför jag toklängtade efter apelsin när jag gick de sista kilometerna, kanske för att jag åt en här förra året och den var ljuvlig. Passade även på att köpa en energibar att ha i reserv. Det blåste rejält ute och jag lyckades hitta en plats i nog lä för att koka vatten till lunchen. Hade valt att inte fylla termosen upp för Tjäktjapasset. Ville inte ha den extravikten just då.Mest för att jag visste att tältet och sovsäcken var så fuktiga att de redan tyngde ner säcken. vilket visade sig rätt när jag vägde i Alesjaure, nästan 1 kg tyngre däck, Det gjorde att termosen nästan blev överflödig, tjänade egentligen bara tid i Keb på att ha med den men hade det spöregnat som för senare startgrupper hade den varit mycket välkommen vid lunchtid.

Jag satt och småsnackade med en kille som också lagade mat och åt sedan min påse samt apelsinen. Sällan har en coca-cola smakat så bra till mat som nu. Jag som i vanliga fall inte alls gillar cola. men nu behövde jag energin. Lyckades med konststycket att bränna mig på min brännare också. Lyfte av min kastrull med locket på och sa "Nu gäller det att inte bränna sig på locket när det skall av" och försökte pilla loss det. Då lade jag hadleden på brännaren och aj vad ont det gjorde. Fick en fin blåsa på armen. Kommer nog få ett ärr som påminner mig om strapatsen på fjället.

Passade på att titta till mina fötter, det som svidit till var bara en tejp som blivit så svettig att den lossnat och gned mot huden under foten. Bytte ut den och sen kändes inget. Gick på toa och fotade en ren som någon hittat i mönstret på träskivan. Efter 75 minuters välbehövlig återhämtning var jag sedan på väg igen. Klockan var bara 1 och jag hade bara 2 etapper kvar. Pice of cake kändes det som då.

Alesjaurestugan-Checkpoint Fjällräven (Kieron)
13:00-17:28
Första biten efter Alesjaure är det slyigt och geggigt men buskarna var i alla fall torra denna gång så jag behövde inte bli blöt om fötterna. Här kom det rätt många och sprang om mig och just när någon med yttepytterygga studsar om en med lätta steg känns ryggsäcken som en blytyngd.


Nu var det åter igen jättevarmt och jag visste att denna sträcka är lång och kommer dessutom vara vattenfattig längre fram så det är lika bra att dricka ordentligt och ta en resorb. Stannade och fyllde på flaskan vid strandkanten, en av de snabba killarna stannade han också, blev så avundsjuk på hans stora öppning i flaskan, sådan får det bli nästa gång tänkte jag medan min flaska sakta sakta fylldes. Stoppade i tabletten och skakade om. Hade lagt av mig ryggsäcken en stund och nu kändes den lätt när jag lyfte på den igen.

Jag visste att det var viktigt att ha vatten längre fram att efter rengärdet finns inget förrän ett par kilometer längre fram så jag visste att jag måste fylla flaskan så småningom. Kom till det som jag trodde var näst sista jokken men där var det redan massa folk och så brant ner till vattnet att jag tänkte jag tar nästa. Men det var bara det att nästa var uttorkad. Hade ingen lust att vända om så jag fick bita ihop och ta de jobbiga kilometerna med bara en 3,5 dl vatten i flaskan. Det visade sig att de skulle bli riktigt jobbiga, dels så kom solen fram efter att ha varit i moln ett bra tag och dels är vägen enormt enformig, man ser berget man skall runda från långt håll men det kommer aldrig närmare.


Jag smuttade på mitt vatten och försökte tänka på jokken som jag skulle nå om ca 1 timme. 1 timme klarar du Bea kom igen. Men efter ca halva vägen tog min energi slut, den bara rann av mig. Lyckades fiska upp en av mina energibars ur fickan och åt långsamt. Det sötsliskiga fastnade i munnen och jag blev ännu törstigare. Tog en klunk då och då som jag sköljde runt i munnen innan jag sakta svalde. Jag trampade på.

Plötsligt dök det upp någon bakom mig som jag inte sett tidigare, någon som uppenbarligen trampat på rejält fort från Alesjaure. En ung kille som kom skuttande med full vattenflaska. Släppte förbi honom på en av spännerna och han försvann precis när jag nådde berget. Nu var det inte långt kvar till vatten, bara en jäkla skrågång först. Men skrågången var inte alls lika jobbig som jag minns den däremot var det en miljard stora knott. Jag fick gå och vifta bort dem från armar och ben hela tiden, stannade man till hade man flera hundra på sig direkt. Det var skitjobbigt. Sprang nästan fram över de jobbiga stenarna bara för att slippa knotten.


Plötsligt såg jag killen som gått om mig och två till stå och kika på kartan vid jokken.

Kom fram och frågade om de ville veta hur långt det var kvar till pannkakorna. "Pannkakor?" sa de undrande. Jag berättade att det serverades pannkakor med sylt och grädde i Kieron och då verkade alla få bråttom. Jag fyllde min flaska och drack gluptskt medan jag förtvivlat försökte hålla knotten borta. Fyllde en flaska till innan jag gick vidare. Grabbarna var nu precis bakom mig men jag höll bra fart och de fortsatte vara bakom mig. Kändes bra.

När vi kom till branten ner för berget så studsade jag ner och sprang, jag var hungrig, jag var trött och jag längtade efter att få rulla in mig i en yllefilt och äta pannkakor.


Innan den hemska rangliga bron man skall över så stupar det nästan rätt ner så jag var tvungen att slå av på takten och hålla mig i buskarna för att inte trilla framlänges. Gick över bron och skyndande mig sen fram i björkskogen till checkpointtältet. Fick stämpla in själv. Kastade av mig säcken på marken och fiskade fram tallrik och kåsa. Aldrig har man väl längtat så efter pannkakor och en kopp med te. Tyvärr hade de inte fått med filtarna i år så jag fick breda min fleecejacka över benen för att hålla knotten borta. De var i alla fall inte lika många som vid berget.

Jag åt upp min portion med pannkakor rätt snabbt och funderade på att be om mer men visste att de skulle lägga sig som en klump i magen då. Pratade lite med den unga killen som satte sig bredvid mig. Vi blev sittande i 47 minuter innan det var dags att röra på sig igen.

Checkpoint Fjällräven (Kieron)-Abisko Turiststation
18:15-21:53
Vi kom iväg samtidigt och slog följe hela vägen till Abisko. Han var lätt att prata med och vi avverkade en drös ämnen. Han var orienterareoch gick sista året på gymnasiet. En lillkille med andra ord :-) Sistasträckan började ganska bra vi höll ett bra tempo och man går övermysiga myrar. Sen kom vi till det som känns som en gigantisk långtransportsträcka. Underlaget är bra men min rygg gav upp, fickfruktansvärt ont mellan skulderbladen och killen började få ont i fötterna. Vi började ta minipauser för att dricka, jag tog av mig säcken och gick runt och stretchade medan han satte sig på en sten och vilade fötterna. det blev ganska många sådana pauser under ett tag mende var välbehövliga. Men så med lite mer än en mil kvar började detregna, det duggade, det regnade mycket, det blev uppehåll och så hölldet på, så fort byxorna hade torkat blev det regn igen. Med bara ett par kilometer kvar var vi tvungna att ta på regnskydden på säckarna menvi orkade inte ta på oss regnkläder.Vi blev lite skrämda när det började mullra och blixtar fara över himlen. men med bergbrunt om så var ju risken rätt liten att den skulle slå ner på oss som gick långt ner.

Vi stretade på, pratade om classickilometrar, hur skyltarna med avstånd bara inte kunde stämma för det tog sådan tid att ta sig mellan dem.Kändes som vi sa "nu är det bara en timme kvar" hur länge som helst. Men så kom vi till marmorbrottet, dit jag har gått hur många gånger som helst från Abisko turiststation nu visste jag exakt hur långt det var och att det är relativt snabbt gjort att gå den sträckan. Jag peppade på mitt sällskap och vi kämpade på, tog oss några nya småstopp och plötsligt såg vi civilisationen, tågbron och en bil.



En stund senare så kom vi ut vid Kungsledsportalen. Nu var det bara 550 meter kvar. Jag tog ett foto på sällskapet när han kom ut ur portalen innan vi försökte gå med så lätta steg det bara gick den sista biten.


Jag berättade om hur vägen framför oss såg ut, att det skulle bli uppförsbackar men att sista backen var precis vid målet och där skulle det sitta en massa människor och applådera och att det ger världens energikick.

Nere vid bron kom det plötsligt ut ett gäng, undra vilken väg de hade tagit, säkerligen gått nere vid vattnet istället vi skyndade oss förbi dem i backen och snart var det bara några 100 meter kvar. Stegfrekvensen ökade på oss båda och de sista metern. Jag kom på att vi inte presenterat oss för varandra så ca 30 meter innan målet efter flera timmars vandring tillsammans fick jag veta att han hette Tim. Jag var jag ju bara tvungen att springa de sista 10 meterna för att sen smacka passet som jag plockat upp längst vägen i bordet på målcheckpointen. Jag var framme! 36:43:14 tog det. Kom på plats 228 av ca 2000 startande.



Vila, mingel och hemresa
Jag lyckades få en golvbäddsplats i ett av konferensrummen. Tog mig ner för trappan på ömma fötter men än mer ömma lårmuskler. Skuttandet nerför backen vid Kieron tog ut sin rätt nu. Dumpade mina saker så tyst jag kunde vid en tom madrass. Tog mig till duscharna en trappa upp för att upptäcka att både handduk och tvål var kvar hemma i Boden. Lyckades ordna fram en handduk och tvål och schampo fick jag låna av en kvinna i duschen. Hon hade varit tvungen att bryta i Singi pga att knäna inte hade pallat. Stackare. Jag hade tagit av mig mina glasögon innan jag klädde av mig och när jag drog av mig strumporna utbrast hon, "men åh din tå det måste ju göra jätteont". Jag fattade inget för jag hade inte ont i någon tå direkt. lite känningar på vänster stortå där jag insåg att tånageln kommer lossna pga blåsa under nageln. men jag tog på mig brillorna igen och tittade. Oj då på höger fot bredvid lilltån hade jag ingen hud alls. Konstigt att jag inte känt det. men jag lovar att det kändes när duschvattnet träffade tån.

Gud så skönt det var att duscha. Jag stod länge och bara njöt. Efter duschen gick jag upp till Trekkers inn och köpte mig en renkebab, en Sprite och en påse med chips, jag ville absolut inte men det fanns inget annat att äta. Det smakade inte gott och jag blev inte mätt men värsta kurrandet försvann i alla fall. Satt och pratade med några av de jag mött under vandringen samt några från förra året. Men efter ca 1,5 timmar gick ögonen i kors så jag vacklade mig ner till min golvbädd. Försökte sova men det var inte så lätt det låg en och snarkade i vardera ände av rummet och jag låg i mitten. Pulade in mina hörlurar i öronen och lyckades tillslut slockna.

Vaknade mitt i natten och behövde gå toa. När jag hade lagt mig låg ingen på min vänstra sida men nu låg det en kille på liggunderlag där bara 50 cm bort. Det gjorde det mycket svårt för mig att komma upp. Mina lårmuskler ville inte lyda alls. Så jag fick krypa ner till fotänden och ta mig upp där istället. Samma sak när jag kom tillbaka, fick ställa mig vid fotänden och nästan bara falla bakåt. Sov till 8 på morgonen och kände mig relativt pigg. Gick och betalade min sängplats, ställde bagaget i bagagerummet och åt frukost. De har otroligt bra frukost i Abisko men jag hade lite svårt att äta, mådde illa. Efter frukosten krampade magen och jag började undra vad det var med mig. men orsaken visade sig snart, min knäppa kropp tyckte att ansträngning = mens så den kom fast det var bara 2 veckor sedan sist. Ja ja bättre den kommer på fjällstationen än på fjället.

Jag skulle inte åka hem förrän på måndag eftermiddag så jag lullade omkring på stationen, åt gott, snackade med folk och bara myste under några dagar. Tog mig en promenad till Abisko östra på söndagen. Det var riktigt skönt att promenera de 3 kilometerna dit och sen tillbaka igen. Affärerna där är roliga att kolla i eftersom det verkligen är allt-i-allo-butiker. Efter promenaden hade jag bokat en välbehövd massage i 50 minuter, hon gjorde ett gott jobb. Jag lyxade till mig med ett enkelbäddsrum andra natten med en riktig skön säng. Dock fick jag sällskap på rummet, Tim fick sova på golvet för att ha någonstans att sova. jag sov inte tipptopp men hyfsat i alla fall. Fötterna hade svullnat upp en del och ville ligga i högläge, då sover man dåligt på mage.

Gör jag om det nästa år? Vem vet, kanske antar jag utmaningen att göra det på 5 dagar och passar på att njuta av naturen eller så ansluter jag mig till dårarna som väljer att inte sova. Men jag kommer aldrig göra det utan att ha med tält osv. vill kunna ha den tryggheten så under dygnet kommer jag aldrig eftersom löpning inte är min grej. Eller så anmäler jag mig som funktionär. Antingen i Abisko eller Sälka.

Ni som inte testat på Fjällräven Classic ännu gör det, det är ett otroligt trevligt evenemang och man är så glad när man är i mål. Det är sådan skön stämning i Abisko, alla pratar med alla och man berömmer varandra för väl genomfört lopp.


Mina största hjältar i år var alla de barn som gick loppet, starkt jobbat av dem och alla hundar, lite extra de tre små i chihuahuastorlek. Vilka kämpar att gå in på guldtid dessutom. Sen alla de som gick dagar i spöregn och fick allting blött. Hu vi hade tur vi som gick på under 48 timmar vi hade sol nästan hela vägen. Se Nordnyttreportaget som visar regnet.


Hemresan blev dock lite jobbigare, en rejäl försening pga 2 långa stopp, ett för signalfel och ett för att åskan slagit ut strömmen. Men hem till ett regnigt Boden kom jag.


Bilderna från vandringen finns i ett fotogalleri om du vill se dem lite större.