Fjäll- Äventyrsledare på tur i Norge

"Att träna på eventuella förhinder som man kan stöta på under en fjällvandring i låg- och högland. Simulera svåra situationer och lösa dessa.
Undervisning & föreläsning i fält"

Med dem orden i bakhuvudet packade vi in vår utrustning i minibussarna, märkta "YH Fjäll- & Äventyrsledare", och åkte mot Norge. Vi har nu gått i klassen i två månader och det hade blivit dags för vår andra långtur tillsammans. Vi utbildar oss till Fjäll-Äventyrsledare och alla är jättetaggade på att åka ut på en fjälltur igen.

Vi åkte från Älvdalen och på vårt första stopp i Idre tränade vi på att vada över en liten älv. Det kunde vara djup ner till midjan på sina ställen. Efter att ha fått känna på vattnets kraft och lära oss hur man kunde hjälpa varandra över älven packade vi ihop. Vi satte sikte på Norge och rullade iväg.

Efter en stund kunde vi se Rendalsølen täckt av snö och alla blev genast glada och taggade på vad turen skulle bjuda på. Vi parkerade bilarna, tog på oss ryggsäckarna och började vandra mot fjället. Efter bara en liten stund mötte vi det första hindret. En å som var för bred att hoppa över och för djup att vada över. Vår lärare Dennis Franzén gick igenom vad som var viktigt att tänka på när man skulle korsa ett vattendrag simmandes. Han tog sig över först och sedan var det vår tur. En efter
en tog vi oss över det iskalla vattnet. När alla var över och fått på sig varma kläder igen hittade vi en bra lägerplats där vi reste tälten gjorde upp en varm eld.

Ny dag - nya möjligheter. Efter en god frukost startade dagsprogrammet med att Martin Voest och Kim Bergsten höll ett föredrag om överlevnadsfiske. Det viktigaste är
att kunna fånga fisk genom att förbruka så lite energi som möjligt. Då är det mete som gäller, eller fiske med nät och ett enormt tålamod.

Vi packade ihop lägret och forsatte vandringen mot fjället. Vid lunchtid var det dags för nästa föredrag, om eld. Hur viktigt det är med eld i en överlevnadssituation. Den ger dig värme, ljus, möjlighet att torka kläder och fungerar som matlagningskälla. Det var Maria Olsson, Amanda Malis och Therese Gustafsson som lärde oss om detta. Efter lunchen följde vi ingen led utan vi var helt ute i vildmarken, korsade skogspartier, myrar och tuff blockterräng. Helt plötsligt när vi var ute på en myr sjönk Maria ner till midjan och kunde inte komma loss. Vi måste hjälpa henne! Vi slängde ut massa stockar och annat att gå på så vi inte också skulle sjunka ner. Efter hårt arbete och slit fick vi upp henne, blöt och kall. Vi såg till att hon fick på sig varma kläder och alla lugnade ner sig lite igen. Sedan fortsatte vi gå mot det tänkta lägret. Vi nådde inte riktigt fram till målet för dagen innan det började skymma, men hittade en bra lägerplats ändå. Vi hjälptes åt att samla ihop massor av ved och gjorde en stor eld som vi värmde oss vid. Vi torkade också kläder och skor runt elden och några strumpor fick sätta livet till då dom låg lite för nära elden. Det var en mysig kväll, vi pratade, hade det mysigt och blickade upp på den otroligt fina stjärnhimlen. Det var ett par minusgrader när vi kröp ner i soväckarna. Alla var laddade inför morgondagen, då den planerade toppturen skulle genomföras.

Nu hade vi kommit upp på Kalfjället, snön låg under våra fötter och det blåste kalla vindar. Anna Lundh som var turledare tillsammans med Elin Andersson höll ett bra tempo upp mot vår checkpoint. Där skulle vi ta beslut om att göra ett försök på att nå toppen av Sølen, 1755 möh. Det var kallt och blåste. När vi nådde checkpointen såg vädret bra ut, toppen låg gömd i molnen men solen sken. Anna, Elin och Dennis hade ett snabbt möte i en vindsäck och de diskuterade om vi skulle göra ett försök
eller ej. De kom ut, meddelade att vi skulle försöka ta oss upp på toppen och alla var nöjda med beslutet. Vi gjorde oss redo och packade det vi behövde ha med oss. Vi hade två och en halv timme på oss att nå toppen innan vi skulle vara tvungna att vända. I ett lugnt tempo vandrade vi uppåt. Vi skred upp i dimman och sikten var inte den bästa men vi fortsatte. När vi nästan var uppe hände det som alla längtat efter, molnen skingrades och vi fick några minuter med fantastiska vyer och humöret var
på topp. Vi nådde toppen och alla brast ut i ett glädjetjut! Det var klart i några minuter men sen blev det dimmigt igen och vi började gå tillbaka ner. Vi gled på mage nerför snön och skrattade tillsammans. När vi kom ner till packningen igen satte vi på oss ryggsäckarna och började vandra neråt. Vi hade som mål att nå trädgränsen innan vi slog läger. Vi nådde en liten dal med björkar precis när mörkret började komma. På kvällen fick vi en mycket intressant presentation om ätliga
växter i fjällen. Det var Anna och Elin som berättade om mossor, lavar och många fler växter. Sedan hade vi en härlig stund framför lägerelden innan vi kröp ner i
sovsäckarna.

Nästa dag vaknade vi upp till stämfull skönsång av Nickas Lautakoski och Erik "Bamse" Persson. Vi såg en ishinna på insidan av tältet och hoppade i kängorna som liknade stela pjäxor. Vi packade ihop lägret och rörde oss ner mot skogen i strålande solsken. När vi kom ner i skogen höll de en utbildande genomgång om bivackering. När vi nått målet för dagen sade Dennis att "våra tält brunnit upp" och vi var tvungna att bygga ett eget läger. Vi har många Scouter i klassen så det blev en lätt
match att bygga vindskyd och samla ved för natten. Therese som klagat på magsmärtor hela dagen och inte alls mått något vidare gick och la sig i ett tält för att kunna sova bättre. Vi andra gjorde oss redo och ordnade upp ett schema för att sitta eldvakt en timme var under natten. När klockan var runt tre vaknade några till av att Therese skrek och grät av fruktansvärda smärtor i magen. Dennis väckte alla och säger att det är allvarligt, förmodligen blindtarmen. Vi larmade ambulans och uppgifter började delegeras ut. Några byggde en bår och några rekade en bra väg vi som vi kunde använda för att bära
fram Therese till närmsta väg, Ca 1 km bort. När båren var klar lyfte vi upp Therese på den och börjar bära henne. Hon hade otroligt ont och kunde knappt prata. Väl framme vid vägen väntade ambulansen och vi lastade in henne och Amanda åkte med mot sjukhuset. Vi kramade om varandra och sa "Bra jobbat". Dennis säger sedan att han måste samla tankarna lite innan vi gör något mer. Han gick en sväng och kom tillbaka, öppnade munnen och sade: "Övningen avbryts! Ni har gjort ett bra jobb". Ingen fattade någonting. Han repeterade och Vi började förstå att alltsammans var iscensatt! Inte förrän abulansen kom tillbaka förstod vi att Therese hade spelat hela
dagen. En otroligt bra övning som var extremt lärorik.

Vi packar sedan ihop lägret, hämtar bilarna, och åker hemåt. Stannar på hotellet i Älvdalen och äter frukost och pratar igenom vad som hade hänt och skrattar.

Ni kan läsa mer om vad vi gör under vår utbildning på www.aventyrsledarna.blogg.se

Av: Martin Voest elev på Älvdalens Utblidnings Centrum YH Fjäll- Äventyrsledare