Fiske på 3 000 meters höjd

Minst tvåhundra getter blockerade framgångsrikt den även för övrigt knappt framkomliga vägen. De här getterna var bara en av alla boskapshjordar vi mött de senaste timmarna. Det kunde vara hästar, kor, åsnor, får, bufflar eller som sagt getter, men oftast en blandning av allt. De var alla, tillsammans med sina herdar, på väg till sommarbetet i Kaghan-dalen, 25 mil och 2 500 höjdmeter hemifrån. Här uppe i den Pakistanska delen av Himalaya skulle de stanna i tre månader, äta sig feta på frodiga högalpina ängar och sedan gå hem till trakterna runt huvudstaden Islamabad, de flesta för att sedan slaktas vid den stora offerfesten i november. Herdarna och deras familjer, som gjort samma resa i generationer, bor i de kojor deras förfäder gjorde av stenväggar, jordgolv och torvtak.


Själv hade jag varit däruppe för några dagars semester och för att utforska de översta delarna av floden Kundhar. Pakistan är mitt hem och min arbetsplats i två år och tanken på att inte kunna göra en fjällfiskeresa för första sommaren på 25 år, var för mig olidlig. Därför hade jag sökt vad som fanns att finna om fiske i de här trakterna av världen och det var sannerligen inte mycket. Men så mycket visste jag att när förra seklet var ungt, brukade britterna plantera in sin älskade öring varhelst de kunde i sina kolonier. Jag visste också att öringen är en överlevare som ofta kan anpassa sig och bilda livskraftiga bestånd. Det hade jag själv tidigare sett både i Indien och Sri Lanka.
Och mycket riktigt kom också en skotsk militär, vid namn Gauges, ridande hit upp en dag, sommaren 1926, med befruktad öringrom nedkyld i packväskorna. Och att hans inplanteringsiver bar frukt, hade jag de senaste dagarna själv fått känna prov på.

Sytt tält

En annan anledning till min resa hade varit att testa två nya tält. En av verksamhetsgrenarna på mitt jobb är en gymnasial skräddarutbildning där fattiga pojkar från landsbygden får en tvåårig yrkesutbildning. När jag såg symaskinerna och utbudet av bra tyger, väcktes min gamla hobby till liv, att designa och sy friluftsutrustning. Jag tillbringade en hel del kvällar vid symaskinerna och nu hade jag fått tillfälle att testa några. Jag märker att jag med stigande ålder alltmer är på väg ”back to basic”, där funktion alltid vinner över utseende och trender. Jag är väl kanske också lite gammalmodig och har därför svårt för tält och kläder i orange eller lila. Kanske kan mitt intresse också så småningom bli en liten inkomstkälla för skolan där jag håller till.

5 000 m.ö.h.

Jag hade fått vistas i det mest storslagna av landskap. Snöklädda bergstoppar på mellan 4 000 och 5 000 meter kringgärdar dalen och där uppifrån kan man se ända till K2, världens näst högsta berg. I många hundra meter djupa raviner gräver floden ner sig genom bergarterna, den kastar sig vildsint genom trånga klyftor och rusar kilometervis nedför storsteniga forsar. Den verkar ha onödigt bråttom på sin hastiga färd ner mot slättlandet i söder. Jättar till tallar klättrar längs bergssidorna och gråsmutsiga glaciärer släpper sitt vatten i kaskader utmed de branta bergssidorna. Vårfloder, laviner och jordskred omformar hela tiden landskapet på ett dramatiskt sätt.

Det var ändå förvånansvärt mycket som påminde om våra svenska fjäll. Visserligen var kabbelekorna vita, sädesärlorna påskkycklinggula och strömstararna i modell XL, men annaannars såg både lekatten, kungsörnen och nyckelblomstret ut som hemma. När man sedan kom ner till älven, fick se fisk vaka efter både dagsländor och bäcksländor, kunde man lätt glömma att man befann sig i ett land så annorlunda än Sverige.

Öring

Mest påmind om svenska fjällen blev jag ändå när jag började fiska. Öring, är tydligen alltid öring. Den erfarenhet som flugfiske i de svenska fjällen gett mig under åren, kom till full användning här. Trots att det var första gången var jag ingen nybörjare. Fisken valde samma sorts ståndplatser och även om mina kunskaper i entomologi är begränsade, så tyckte jag mig kunna se att matsedeln såg ganska likadan ut. Det konstigaste jag såg, var en liten svart bäckslända med skarpt orange kropp. En annan sak man snabbt upptäckte är att man kan använda samma bortförklaringar som hemma. Vattenstånd, ljusförhållanden, temperatur och skygg fisk gör fisket lika lätt och framförallt lika svårt, som vid vilken annan klarvatten ström som helst.

72 år, ungefär

Folket här i bergen är av ett segt släkte. De bofasta längre ner i dalen är insnöade i månader och måste noggrant planera sin hushållning. Under sommarhalvåret råder därför full aktivitet. Med, vad som måste vara ett oändligt arbete, har åkrar anlagts för terrass-odling av potatis, ärtor och några andra grönsaker. I dalen norr om denna sägs det att +100-åringarna är talrika. Min lokale guide, Gulzaman, är vig som en bergsget där han skuttar på vickiga strandstenar. När jag hade svårt att komma in genom framdörren på den lilla fyrhjulsdrivna jeep som skulle ta oss högre upp efter älven, då vek han på något sätt ihop sig och kröp in genom bakrutan! När jag frågade honom om åldern, svarade han, –Ungefär sjuttiotvå, och tillade att hans far också skulle följt med om han inte hade behövt hugga ved idag.

Visserligen har jag aldrig varit vare sig atletisk eller vältränad, men ett visst mått av grundkondition tycker jag mig ändå haft. Den enda motion jag fått det senast året, är promenaden varje dag mellan bilen och kontoret, ca. 8 meter. Jag vet inte om det är på grund av detta eller på grund av det faktum att jag ändå är på tre tusen meters höjd som gör att jag blir så andfådd efter en liten 100-meters klättring uppför en strandbrink.

Välkommen åter

När jag nu på branta serpentinvägar styr min bil mot slättlandet och värmen i söder, kommer Gulzamans ord åter till mig. Ungefär sjuttiotvå, sa han. Gulzaman har aldrig gått i skola, har levt hela sitt liv i den här dalen och vet inte mycket om den ”stora världen”. Han vet inte ens exakt hur gammal han är. Det verkar dock bekomma honom föga. Kanske ett så strävsamt liv inte ger tid att fundera eller kanske det är så enkelt att folket här lever så helt i nuet, att det förgångna är ointressant. Han fick i alla fall mig att fundera på vad jag gör med mitt ”nu”. Det är med många underbara minnen jag nu gör mig beredd att åka hem till Sverige för ytterligare några veckors semester. Men en sak är säker, till Kaghan-dalen, dess öringar, natur och människor, kommer jag tillbaka.