Femte rapporten - Iquigue, Chile

Iquigue, Chile
24 januari 2001, efter 5.366 km på cykeln.

Efter att ha provbadat Stilla Havets uppfriskande (18 - 20 grader) vatten, "klev" jag åter på väg nr 5, 150 km norr om Santiago. Naturen har sedan dess förändrats ständigt. Resan norrut har varit väldigt omväxlande, med en väg som gått upp och ned över alla mindre öst-västliga bergsryggar.

Växtligheten har succesivt förändrats från träd- till busk- och från busk till gräsvegetation. I vissa områden har det funnits två meter höga kaktusar. Naturen har gett mig möjlighet till högt belägna övernattningsplatser med fin utsikt.  300 km norr om Santiago började det prassla ovanligt mycket vid tältplatserna och utefter vägarna. Prasslet visade sig komma från små snabba ödlor. Efter den populära badorten La Serena upphörde det taggtrådsstängsel som alla vägar söderöver omges av. Dessa är inte enbart uppsatta för att hålla betsdjur på rätt sida, utan minst lika mycket för att hålla människor på rätt sida, av alla skyltar att döma, med texten privat område och förbjudet att beträda. Skönt i alla fall att slippa taggtråden.

   

In i öknen
Redan 125 km norr om La Serena börjar Atacamaöknen och i den södra delen står observatorierna tätt. Jag passerade La Silla, som ägs av åtta europeiska länder, däribland Sverige. Den torra och klara luften ger möjlighet till 300 nätters stjärnstudier per år.

Efter att ha bytt taktik några gånger ser en vanlig ökencykeldag ut så här: Jag sover under bar himmel och vaknar vid soluppgången vid sjutiden. Nätterna är kalla så sovsäck är ett måste. Efter en snabb frukost försöker jag cykla 50 till 110 km på förmiddagen. De stora distansskillnaderna beror på vind och stigningsförhållandena. Vid 13-tiden slår jag upp tältet som skydd mot solen - det växer absolut ingenting att söka skydd under. Luften är nu så varm att cykling är omöjlig för mig. Under den varma tältduken försöker jag vila, äta och skriva dagbok. Efter en lång siesta ger jag mig av vid 18-tiden. Det blir oftast tre timmars avspänd och fin cykling fram till solnedgången. Bergen och sanden skiftar i rött, brunt, svart, gult och vitt i olika nyanser. Väldigt exotiskt för mig som aldrig färdats genom öken tidigare.

Vind och vatten
Att det kan blåsa också i Atacamaöknen fick jag erfara en eftermiddag. Jag hade satt upp innertältet och lagt stenar på tältpinnarna för att de skulle sitta fast i den lösa sanden. När jag höll på att haka fast yttertältet ryckte vinden upp allting och tältet studsade iväg som en stor badboll. Jag satte nog personbästa på 200 meter innan jag kunde kasta mig över tältet. Lätt chockad återvände jag och kunde faktiskt hitta alla tältpinnar. Jag gjorde senare ett mer lyckat försök att få upp tältet, nu med betydligt större stenar.  Vatten får jag tag i på de små, mycket enkla vägrestauranger som finns med 30 - 110 km avstånd. Där fyller jag på med fem liter vatten, som jag nödtorftigt klarar mig på under det kommande dygnet.

Bäst fungerar det om jag kan nå en restaurang på tidig eftermiddag. Då slipper jag slå upp tältet och får möjlighet att äta de chilenska pirogerna, empanados och dricka mote, gjort på vatten, socker och frukt. Jag får också en pratstund på spanska.

Vid en av restaurangerna var tonåringarna lika roade av att lära sig svenska, som jag var av att lära mig spanska, så jag kom inte iväg förrän strax innan solnedgången den kvällen.

    

Cykelpaus
När jag kom till Antofagasta fick jag framväskhållaren i aluminium svetsad, efter att ha haft en provisorisk lagning med rundstål och järntråd jag hittat utefter vägen.

Jag lämnade cykeln i Antofagasta och åkte rakt österut mot den argentinska och bolivianska gränsen till San Pedro de Atacama, en lugn och frifull liten stad där de flesta invånarna är atacameno-indianer. Ruiner efter ett administrativt centrum från Inkaimperiets tid, som varade fram till i början av 1500-talet, finns fortfarande kvar här.

I hela norra Chile finns det koppar och jag besökte den enorma koppargruvan i Chuquicamata, ett hål i terrassform med 825 meters djup.

Efter tre välbehövliga cykelfria dagar fortsatte jag utefter kusten till Iquique. En fin väg som bitvis går över sandfält, bitvis klamrar sig fast vid de 1400 meter höga bergen, med Stillahavsvågor slående mot klippskrevorna. En relativt lätt och behaglig sträcka, då havsbrisen sänker lufttemperaturen till ungefär 28 grader. Jag ha också haft nöjet att se sjölejon och pelikaner.