Andra rapporten - Comodora Rivadavia

Om du mörkfärgar landet Argentina på kartan framträder en glad gubbe i keps. Han har en urgröpning i hakan och mitt i den befinner jag mig. I Comodoro Rivadavia, en stad vid atlantkusten, som grundades i början av 1900-talet, då man hittade olja i området.

Vinden bestämmer
Vad har hänt sedan sist? Jo, efter att jag lämnat Puerto Natales besökte jag flygledartornet på stadens flygplats och fick vindinformation från hela Chile och södra Argentina. Den informationen har legat till grund för min fortsatta resplanering.

Hittils har jag bara haft en dag utan kraftig vind. Den dagen såg jag den svarthalsade svanen på en spegelblank sjö, med snöklädda berg i bakgrunden. I nationalparken Torres del Paine fick jag se många nya växter.

En av dagarna kom en segelflygare rakt ovanför mitt huvud, det visade sig vara den stora sydamerikanska kondoren. En vacker syn! Bland småsjöarna i bergen såg jag också den skygga guanacon.

Dåliga vägar
Efter gränsen mellan Chile och Argentina vände jag österut och cyklade på dåliga grusvägar ut till den argentinska atlantkusten. Jag provade alla tänkbara metoder för att ta mig fram på de usla vägarna, också i dikena, och bitvis var jag tvungen att gå. Jag blev till slut lite av en grusspecialist. Franska öppna nästa år, kanske? 

En dag cyklade jag vilse i ett ingenmansland där ett oljprospekteringsföretag byggt massor av småvägar som oftast slutade vid ett oljeborrhål. Till slut fick jag ta en omväg på 115 km för att komma vidare.

De senaste dagarna har den hårda sidvinden från väster återigen lyft mig av vägen vid flera tillfällen. Inte så konstigt - tänk er själva att ni är en västanvind från Stilla Havet som arbetar er över bergen mellan Chile och Argentina och sedan inte har något att göra över en hel kontinent förrän ni träffar på en liten svensk cyklist ute vid atlantkusten. Vem skulle då inte ta tillfället i akt och ha lite roligt?

Ödsliga landskap
Jag har inte sett ett träd här i Patagonien på över en vecka. De enda förändringar jag ser är när det platta landskapet ibland bryts av stora försänkningar och en och annan kulle. Tänk er att stå vid solnedgången och se kanske 100 eller 200 km i alla riktningar och inte höra ett ljud eller en endaste rörelse. Det ödsliga landskapet ger nya dimensioner och inspiration till funderingar och tankar om rätt/fel och viktigt/oviktigt här i livet.

En kväll efter solnedgången letade jag som vanligt efter en tältplats några hundra meter från vägen och fick syn på något jag trodde var ett dött får. Efter en stund rörde fåret på huvudet och jag försökte hjälpa det upp på benen, men det dråsade i backan hur jag än försökte. Jag slog upp mitt tält en bit ifrån och funderade på hur jag skulle komma i kontakt med ägaren. Husen är lätträknade i Patagonien, så jag hyste inget större hopp. På morgonen var fåret spårlöst försvunnet. Jag funderar fortfarande på vart det tog vägen.

Jag har lyckats klara mig i sju dagar i Argentina utan att kunna växla mina resecheckar eller använda Visakortet. Lite kontanta us-dollar har räddat försörjningen.

När jag igår nådde civilisationen och fick mina pesos köpte jag omedelbart 17 wienerbröd, ett och ett halvt kilo bananer och ett kilo äpplen, som jag omedelbart förbrukade. Det är gött att leva!