En vandring med anor

Denna fantastiska pilgrimsled som har förgreningar från hela Europa och som möts i Santiago de Compostella. Den normala leden är Camino Frances och de flesta startar i St Jean Pied-de-Port. Härifrån har man ca 80 mils vandring  i de norra delarna av Spanien. Men det finns egentligen ingen fast start på denna led, man kan börja precis var som helst. Men det är lättare att vandra längs med populära rutter eftersom övernattningsmöjligheterna är bättre där, om man inte har tält med sig.

I september 2004 åkte jag ner till Le Puy-de-Velay i Frankrike. Därifrån är det ca: 2 månaders vandring för att nå Santiago och Finisterre. Hela denna vandring var fenomenal från början till slut. Från Le Puy har man en vacker vandring i bergiga trakter där man passerar många små pittoreska städer och byar såsom Estaing och Conque, innan man kommer fram till Moisac och ett mer böljande vinlandskap.

Estaing, kan det bli mer pittoreskt?

Medan den spanska delen av leden är väldigt internationell så är det mest fransmän och franska som gäller i Frankrike. Man övernattar i Gite-de-etapes (vandrarhem) som ligger utplacerade med jämna mellanrum. Många av dessa drivs i privat regi och på vissa kan man få semi pension, dvs halvpension. Det sägs att den franska maten är bra och det är helt sant, för runt 300 kr får man övernattning, en oftast helt otroligt god middag med kanske fyra till fem rätter (och ingen middag slutar utan den franska ostbrickan) samt en enklare frukost på morgonen. Det var nästan alltid värt pengarna men ibland var man tvungen att laga sin egen mat och då blev det oftast bara någon konserv som värmdes upp. 

Sent en kväll efter ca: 35 km vandring kom jag fram till en liten by som heter Grealou. Jag var helt slut och jag visste inte om det fanns övernattningsmöjligheter i byn. Jag passerar ett hus där en kvinna står och polerar en skulptur. Jag går först förbi men vänder tillbaka för att fråga om det finns någonstans att sova i byn. Hon tittar lite misstänksamt på mig men jag ser nog bara trött och ofarlig ut. Hon är konstnär och har sin ataljé där och bjuder in mig och säger att jag får stanna i hennes ataljé över natten. Men tyvärr så har hon ingen mat att bjuda på. Det är helt ok svarar jag, som är glad att har hittat någonstans att sova. Hon ger sig iväg och kommer tillbaka en stund senare med hela famnen full av mat. Jag blir kvar hos Esther och hennes familj i två dagar. Sådan gästfrihet var inte ovanlig på Camino de Santago för några år sedan. Många pilgrimsvandrare berättade om liknande gästfrihet, där lokalbefolkningen gav helt förbehållslöst. 

Esther spelar på sitt accordion

Leden fortsätter sedan i ett böljande landskap där man vandrar genom mestadels odlade marker. Vid denna tid på året (mitten av september och framåt) så prunkar björnbärssnåren längs med vandringsleden. Fikonträd finns överallt och ibland har människor ställt ut små lådor fulla med frukter och med en skylt om att det bara är att förse sig. På bondgårdar kan man ofta köpa det gården odlar, meloner, valnötter mm. Sedan har vi vinodlingarna, fast man blir mindre sugen att äta av vindruvorna när man ser hur fälten ibland besprutas med något blått medel.

Så plötsligt dyker det upp, det man börjat längtat efter, Pyreneerna. 

 Rastande pilgrimmer med utsikt över Pyreneerna långt där borta

Efter ytterligare någon vecka når man St Jean Pied de Port. Härifrån startar de flesta som vandrar till Santiago. Från St jean går man kraftigt upp  och korsar gränsen och kommer in i Spanien. Nu ändrar vandringen karaktär. Då man tidigare kunde gå en hel dag utan att se någon annan vandrare så blir det nu fler och fler människor på leden. Landskapet är lite torrare än i Frankrike och vinstockarna ser annorlunda ut. I Rioja växer vindruvorna på låga buskar och druvorna ligger nästan på marken. Plockningen sker helt manuellt, jmf med de "dammsugare" som användes på de stora fälten i Frankrike.

Framme i St Jean-Pied-de-Port (jag och Jaques)

Det mest givande med att vandra till Santiago, trots alla historiska platser och byggnader, är alla de människor man möter. Det verkar som om de som valt att vandra just denna pilgrimsled har tänkt till ett extra varv. De flesta är på någon nivå spirituella. Jag själv, som inte ser mig som religös men spirituell, deltog glatt i katolska mässor (man reser sig upp och sätter sig ner omväxlande hela tiden) på både franska och spanska och hade stor behålning av dem. Det känns att gamla kyrkor, kanske 1000 år gamla eller mer, är byggda på platser med mycket energi. Människor är öppna och beredda på kontakt, och ibland har man inte ens ett gemensamt språk utan får använda de enstaka ord man kan och teckenspråk. Jag vandrade tillsammans med Jaques (se bild ovan) under tre dagar. Han pratade bara franska och jag kan ingen franska alls. Men vi lärde känna varandra väldigt bra under dessa dagar och jag vet egentligen inte hur vi komunicerade, men på något vis förstod jag. Man träffar någon, vandrar kanske ihop någon eller några dagar, skiljs och möts igen, en eller ett par veckor senare. När man vill ha sällskap så finns det alltid någon att vandra tillsammans med.

Leden i Spanien kan grovt delas in i tre delar. 1) Vindistriktet fram till Burgos, 2) Mesetan fram till Leon och 3) det gröna och bergiga Spanien med Galicien. Någon sa att första delen var till för att rasera kroppen, den andra delen för att rasera psyket och den tredje delen var till för att bygga upp allt igen fast på ett bättre sätt.

Efter Burgos kommer mesetan. Detta är den spanska högplatån och man vandrar på ca: 800-900 möh. Detta är den del där det behövs mental styrka. Leden är spikra, träden är få, och den visuella stimulansen är så gott som obefintlig. I början av oktober så blåser det från Atlanten, dvs man har vinden i ansiktet under en veckas vandring. Går man tidigare under året så har man istället flugorna förbannelse. Det är lätt att tro att man glömt borsta tänderna när man har hundratals flugor surrande runt sitt huvud från morgon till kväll. Men mesetan tar slut och nu börjar den del som de flesta gillar mest, det gröna spanska nordvästra hörnet, Galicien. Här är det bergigt och man är ibland uppe på en alltitud som är högre än den man var på i Pyreneerna. Men nu har man fått en styrka i kroppen så vandringen går ofta lätt. Så en dag når man fram till Santiago de Compostella. Här vandrar man in i en helt främmande stad och det egendomliga inträffar. Man träffar människor man känner i varje gathörn. Det känns lite surrealistikst, att vara på en främmande plats men att känna så många.

Glädjeskutt framför katedralen i Santiago de Compostella

Jag valde att efter några dagar i Santiago att fortsätta mot Finisterre och kom fram till "världens ände" tre dagar senare. Här kunde jag hålla ett litet avslut och en början. Tio minuter i sju på kvällen den 6 november 2004, tände jag lite rökelse jag haft med mig hemifrån längst ut på en klippa med den fantastiska solnedgången och Atlanten framför mig. Detta markerade ett slut på det sorgeår jag haft efter det att min lillebror Johan avlidit i leukemi, exakt på minuten ett år tidigare. Sedan tog jag av mig mina vandringskläder som jag burit i drygt två månader, brände dem och satte på mig en ny t-shirt och ett par fräscha nyinköpta byxor. Denna resa var över.

Jag vandrade sedan samma sträcka igen, dvs Le Puy - Santiago de Compostella sommaren 2005 och hösten 2007. Mycket har ändrats och mina upplevelser dessa gånger var annorlunda jmf med denna första gång. Det har blivit märkbart mer industri över det hela på dessa få år, speciellt i Spanien.

Martina och solnedgången i Finisterre

Men det sägs att ingen kan vandra till Santiago och fortfarande vara den människa hon/han var innan.