En vandring i Sarek (Ritsem - Guohpervágge - Ruohtesvágge - Ritsem

Detta är en redogörelse för en vandring i Sarek sommaren 2009. Vi, Albin och Kerstin, har båda vandrat tidigare men Sarek är nytt för oss båda. Våren har ägnats åt att planera, läsa kartor, Grundstens handbok (vilket fantastiskt språk!) och utsidans forum (Tack alla ni som hjälpte oss, särskilt Thomas Jonsson!). Till slut fastnar vi för en tur från Ritsem, via Guohpervágge och Állgavágge till Kvikkjokk. Men det blir inte alltid som man tänkt sig och vi får se Rouhtesvágge istället för Állgavágge och slutar vår vandring där vi börjat - i Ritsem.

29 Juli 2009 - Resa, Ritsem och vandring.

Sover mest hela tågresan upp från Umeå. Hunger väcker mig dock strax efter Murjek och tvingar mig till SJs degiga pizza och jag saknar multinationella Connex trevliga restaurangvagnar. I Gällivare möter Kerstin, som flugit från Göteborg, upp vid stationen och vi tar en kort promenad genom stan och äter en kycklingfilé. Vi enas om att staden är trevlig, gemytlig men ful.

Kerstin möter upp i Gällivare

Bussresan till Ritsem blir mer upplevelse än vi vågat hoppas på då busschauffören håller guidning och berättar om seriemördare, kassaskåpsstölder och vandringsleder. Både i Kebnats och Stora Sjöfallet gör bussen uppehåll för att invänta båtar. Stora Sjöfallet har goda bullar men den närmaste omgivningen är inte inspirerande. Magasinets vattennivå är enligt chaufförens utsago minst tio meter lägre än normalt då förstärkningsarbeten pågår vid dammen. Längs sjöns stränder syns den torrlagda sjöbottens dammiga och livlösa stenskravel.  Det blir en kraftig nerförsbacke till M/S Storlule som ligger förtöjd vid sin flyttbara brygga. Båtturen kostar 170 kronor som vi lyckas betala med kort för att spara på kontanterna. Vi är ett tiotal personer som far över - väl i Ännojalme blir det lite trångt men efter några hundra meterer har vi spritt ut oss.

Áhkka sett från M/S Storlule

Vi går raskt förbi Akkastugorna och fram till bron över Vuojatädno. Bron har utmanande placerats högt över den breda och mäktiga forsen. Vår plan är från början att slå läger relativt tidigt, men vi har ork i benen och fortsätter till bron över jokken från Sjnjuvtjudisjávrasj. Leden är välspångad och lättgången genom den torra björkskogen.

Vi hittar en tältplats cirka hundra meter från jokken på rished omgiven av sankmark

Vi hittar en tältplats cirka hundra meter från jokken på rished omgiven av sankmark. Till kvällsmat äter vi Pasta Carbonara. När vi väl stannat blir det fort kyligt och tjocktröjorna åker på. När solen gått ner kommer en underbar dimma krypande. Över Vuojatädno syns ett högt vitt band nedanför Gasskatjåhkkå. Innan vi kryper in i tältet tar vi en värmande promenad några hundra meter västerut. Landskapet är storslaget. Den platta dalen kontrasterar mot de omgivande massiven och enstaka björkar står som mörka silhuetter mot dimman över Vuojatädno. Jag förbannar att kameran ligger kvar i tältet. Väl i sovsäckarna läser Kerstin högt ur de isländska sagorna.

När solen gått ner kommer en underbar dimma krypande

30 juli 2009 Sjnjuvtjudisjávrasj - Sierggajåhkkå

Vaknar åtta av outhärdlig värme i tältet efter en god och drömlös natt. Nog är den nya sovsäcken  varm alltid. Ut ur tältet som en raket för pipa, morgonkaffe och gröt. Konstaterar att jag underskattat fjällhungern och beräknat tre istället för mer lämpliga fyra deciliter havregryn till frukosten. Runt tio ger vi oss iväg. Terrängen är fram till treparksmötet som gårdagen - relativt öppen björkskog utblandad med sankmarker och kärr. Vi slås av hur torrt det är . Leden är täckt av en torr sand som dammar kring fötterna när vi går. Bitvis öppnar sig skogen och vi rör oss i kalfjällsliknande miljöer med utsikt över Áhkká i öster och Gasskatjåhkkå i väster.

Myggen är värre idag än igår. När vi stannar för makaroner med färssås mellan broarna vid treparksmötet sätter vi oss långt nere vid Sjnjuvtjudisjåhkå för att slippa det värsta surret.

Lunch och kartläsning vid Sjnjuvtjudisjåhkå 

Under den fortsatta vandringen kommer vi väl nära Sjpeietjavjåhkå och får klättra upp för den branta grussluttningen. Väl uppe på platån möts vi av en underbar rished. Fram till jokken vi passerar på 700-metersnivån är det ett nöje att gå. Efter densamma får vi kämpa med sly och stenar i avsnitt. En del av sträckan är lättast att gå nere i Sjpeietjavjåhkås strömfåra. Vid Gisurisriephpejågsj hämtar vi andan och krafter med jordnötter. Efter pausen väntar ett vägval - ca 60 meters brant stigning eller försöka forcera nedanför den branta strandkanten. Trötta ben får oss att välja den nedre vägen och det visar sig vara ganska lättgånget.

Efter Gisurisriephpejågsj blir orienteringen plötsligt svår. Önsketänkande får oss att blanda ihop Sierggavágge med Sjpeietjavjåhkås. Efter en stunds tvekan inser vi att det fortfarande är någon kilometer kvar till vadet. Ju närmare Sierggavágge vi kommer, desto stenigare och mer svårgången blir marken. Sierggajåhkå vadar vu något hundratal meter ovanför sammanflödet. Jag får tillfälle att pröva vadarpåsarna. De visar sig fungera över förväntan. Filtsulorna jag limmat på undersidan ger bra grepp även på hala stenar väl på andra sidan är kängorna fortfarande snustorra. Kerstin får några droppar vatten i kängorna, trots kringspända regnbyxor.

Tältplats vid Sierggajåhkå 

Till middag äter vi viltskav med snabbris. Det blåser ganska kraftigt när vi sätter upp tältet och mot kvällen ökar det ytterligare. Vi tar en kvällspromenad en bit upp i Sierrgavágge. I fonden ser vi Niják och över Låvdak drar mörka moln ihop sig. Vi funderar om dess regn kommer över oss medan en fin regnbåge syns över Njahke och solnedgången får de tunga molnen att glöda. Jag går ett varv runt tältet och lägger stenar på linorna för säkerhets skull. Vi kryper i tältetet vid tiotiden och hör några enstaka droppar på tältduken. Vinden har vänt mot nordlig och slår tvärs tältet. Jag ligger vaken några minuter och undrar om det ska blåsa upp mer.

Solnedgången får de tunga molnen att glöda

31 juli 2009 Sierggajåhkkå - Guohper

Vaknar av att Kerstin stiger upp. Det är varmt i tältet igen men ute fläktar det ordentligt.  Fram till lunch är både kroppen och själen trött och sur. Solen ligger på. Av underställsbyxorna improvicerar jag ett par shorts. Vid Lijggebuoldajågåsj stannar vi för choklad och nötter - humöret stiger något. Vi kommer lite för högt på sluttningen mot vad Grundsten rått oss. Terrängen är dock lättgången här tycks det oss när vi ser ner för slänten.

Sjöarna på Låvdakvarddo speglar himlen fint. När landskapet öppnar sig ner mot Lavdajåhkå är det en sagolik vy som möter oss. Dalen är grönare än jag trott, trots Grundstens förvarning. Vi äter lunch vid en liten jokk nedanför backen. Champinjonsoppa med riven ost och smörgås. Den gröna dalen visar sig vara ordentligt blöt. Vi passerar ett antal stora kärr, men med våra höga kängor ställer inget av dem till problem. Det är en relativt lätt vandring.

Vadet Gasska Låvdakruvtásj har oroat oss lite. Med stavar och vadarpåsar är det inga problem. Kerstins regnbyxor och denna gång dubbla remmar fungerar också bra. Kanske råkade vi ha lite vatten i år? Med mycket mer vatten hade det blivit problem. Lulep Låvdakruvtásj har så lite vatten och många små biflöden att de går att hoppa över. Vi följer Guohperjåhkås gråbruna, slammiga vatten. Sikten är högst tio centimeter. Vi slår läger strax före dalens krök. Det blåser kraftigt när vi reser tältet på en udde i jokken. För att få lä till matlagningen går vi ett stycke upp i lä bakom ett stort block. Där finner vi en hyfsad plan plätt och bestämmer oss att flytta tältet dit. Kvällen spenderar vi med ryggen mot en blocket och blicken mot nordväst. I fjärran skymtar Luvddo som en mörk silhuett täkt av spridda snöfält. Njahke och Låvdak ramar in och slingrar sig i förvägen. Mörka moln och solnedgång bjuder på ett snabbt skiftande skådespel. Vindar åt olika håll på olika höjd sliter sönder molnen.

Att komma in i en dal efter det öppna landskap är en befrielse. Både stegen och blicken får riktning. Bildmässigt skapar det större dramatik och möjligheter. Plötsligt har djärva kompositioner en möjlighet. Att imorgon runda Guohper väcker förväntan. Plötsliga förändringar av vyn istället för den långsamma, närmast tveksamma förändringarna vi mött hittills. Guohper i norr och Lánjektjåhkkå i söder sluttar båda brant ner mot dalen som de i botten domineras av jåkken.

Strax innan vi lägger oss stannar en renhjord och betar strax ovanför i sluttningen. Några av dem är nyfikna och vågar sig nästan ända fram till tältet. Solnedgången färgar molnens norrsida röda. Nästan overkligt.

1 augusti 2009 Guohper - Álggavágges mynning

Dagen börjar med mulet, men uppehållande, väder av Kerstins väckning. Frukosten tar sin tid och lagom till att jag packar ner tältet i säcken börjar det dugga. Vi följer Guohpervágge österut längs Guohperjåhkå. Jokken tycks vadbar på ett flertal ställen ända fram till Álggavágges mynning - även om det grumliga vattnet gör det vanskligt att bedömma utan att pröva. När vi rundar Guohper smalnar dalen av kännbart. Marken är bitvis stening och med regnet blir det halt. Vi leker tafatt med ett trivsamt klätt par under några timmar. De är på väg mot Mikkastugan från Gisuris. De har tidigare gått dalen från Násajávrre och menar att det är ovanligt mycket vatten i år.

Marken efter Guohper är delvis stenig och sank men på det hela taget lättgången. Vid äter lunch vid jokken från den namnlösa glaciären öster om Guohper. Balkansk risotto från Trek'n Eat är blöt och smaklös. Riven ost gör den bättre men inte bra.

Efter lunchen börjar Kerstin känna sig dålig - lite förkyld och illamående. Vi fortsätter i lugn takt. Vattnet från Sjielmájiegna delar sig på ett stort antal biflöden och är lätt att passera. Efter Guohpers sydkam öppnar sig dalen och blir bredare än tidigare. Marken är frodig. Kerstin känner sig allt sämre och strax före Álggavágges mynning orkar hon inte gå längre.

Att Kerstin inte mår bra är oroande - kommer vi "fastna" här? Ska jag också bli dålig? Vad gör jag om hon blir ännu sämre? För tillfället är det inte mycket att göra mer än avvakta. Kerstin lägger sig för att vila medan jag njuter av det skiftande molnskådespelet över Sarektjåhkkå. Bilden förändras för var minut. Regnmoln, regnbåge, dis, sol. Över Skårvatjåhkkå vaggar ett moln fram och tillbaka, än högt och smalt, än utdraget mot öster, än hopkrympt och glaciären.

Tältplats vid Álggavágges mynning

När molnen även i Álggavágge och västerut börjar dra ihop sig och jag hör åska slår jag snabbt upp tältet och plockar in sakerna vi strött omkring oss. Några minuter senare kommer ett kort men intensivt regn.

Kerstin har ingen aptit för middag. Själv äter jag potatisgratäng. Mot kvällen lugnar sig vädret och jag ger mig upp på en ensam tur till Sjielmájiegna. De första fyrahundra höjdmeterna går jag på fin gräsmark, här och var avbruten av småjokkar och överrunna ytor. De sista hundratalet meter går jag på sten och snö. Utsikten är hissnande redan halvägs upp. Jag får ett nytt perspektiv på Lánjektjåhkkå med sina glaciärer som vi i Guohpervágge passerat så nära. Vyn in mot Álggavágge är lockande. Vädret är strålande, även om jag går på fjället skuggsida.

Väl uppe vid glaciären äter jag de sista bitarna torkad mango och tänder pipan. Några renar följer mig på behörigt avstånd den sista biten. Det är märkligt, märkligare än jag föreställt mig, att vara ensam i den här utsatta stenöknen med den väldiga ismassan som väller in från Oarjep Ruohtesjiegna - rädsla blandad med livsglädje.

Över Skårvatjåhkkås och Lánjektåhkkås toppar lyser alpglöden när jag börjar gå ner igen. Väljer att gå en östligare väg på tillbakavägen för att slippa det värsta stenskravlet. Avstånden blir svåra att bedömma, skalan svårtolkad. Till en början underskattar jag avstånden, senare gör jag det motsatta och snubblar mer eller mindre över tältet.

Kerstins tillstånd är oförändrat när jag kommer tillbaka. Hon har feber men har lyckats sova några timmar. Jag studerar kartan och om Ruohtesvágge kan vara ett alternativ på tillbakavägen - det skulle ge oss några extra dagar i lugn och ro här. Det finns mycket som är värt en dagstur i omgivningen. Borstar tänderna och kryper ner i säcken vid midnatt.

2 augusti 2009 - Sjukdom och Álggavágge

Vaknar vid tiotiden i tältet i skinande sol. Idag mår Kerstin lite bättre. Vi tar det lugnt och äter frukost, läser lite ur Alice i spegellandet. Äter en sen lunch och bakar bröd.

Brödbak i Guohpervágge

Vi beslutar att gå Ruohtesvágge tillbaka Ritsem istället för att fortsätta till Kvikkjokk. Vid fyratiden ger jag mig iväg på en tur in i Álggavágge. Kerstin förljer med till Guohperskájddes nordöstkam men vänder strax efter renstängslet vi tvingas krypa under.

Renstängsel vid Guohperskájddes nordöstkam; I bakgrunden Sarekmasivet

Första biten ner i dalen är ett stenfält. Ett lätt men tätt duggregn gör stenarna hala. Möter två engelsktalande vandrare som gått från Kvikkjokk, via kungsleden, Ivárlahke, Sarvesvágge, Niejdariehpvágge in i Álggavágge och nu ska vidare till Rinim. Jag förhör mig om passagen över Niejdariehpvágge eftersom vi tänkt nyttja den innan vi ändrade planer. De har kunnat nyttja stora snöfält och ansåg tvärdalen relativt lättgången.

Marken i dalens botten är lättgången och allt eftersom klarnar det upp. Grundsten beskriver det som världens största fotbollsplan och jag förstår varför. Gräsheden är lättvandrad och även de många men korta avbrotten av sankmark och stenskravel är lätta att passera. Jag följer Gallmmejåhkå, som ser lättvadad ut, västerut.

Före dalens krök nedanför Härrábakte passerar jag ett grönt ryggåstält något hundratal meter upp i sluttningen. Efter kröken blir terrängen mer kupperad. Videsnår växer här och var men med renstigarna blir de lätta att passera.

Efter knappt två timmars vandring sitter jag cirka en kilometer väster om Härrábaktes rygg och ser mot Álggajávrre i väster. Jag äter medhavt bröd, ölkorv och lite nötter. Kängorna har blivit blöta av regnet och den sanka marken och jag ångrar att jag inte tog med torra sockar. Längre bort solbelysta fjäll under en gråspräcklig himmel. Gallmejåhkå byter namn till Álggajåhkå och får betydligt mer vatten efter de två jokkarna från Sadelbergets glaciärer.  Uppifrån min rastplats på den norra sluttningen tycks det dock fortfarande vadbart.

Vy mot Álggajávrre

Jag vadar Gallmejåhkå och går för omväxlings skull på dalens sydsluttning tillbaka. I öster är himlen blå och jag tänker att Kerstin nog har sol borta vid tältet. Även på denna sida är det lättvandrat men mer kuperad och med många små åsar att gå över. Långt upp på sluttningen ser jag ett stenras . Ett trettiotal stora stenar följer med när en jokk störtar ut för den branta sidan och de lägger sig tillrätta ner på en snölega.

Jag får överge planen att vada Áhkajåhkå en bit upp i sluttningen och för utsikten följa Skårvatjåhkkå en bit upp i nordvästbranten.  Jokken är allt för ström och djup. Stora snöbryggor hade kunnat tillåta passage om jag kunnat läsa dem. Áhkavágge ger här nerifrån ett stenigt intryck.

3 augusti 2009 Álggavágges mynning - Boajsájågåsj 

Kerstin känner sig tillräckligt bra för att fortsätta vandring i lugn takt idag. Vi bryter upp från tältplatsen vid Álggavágges mynning. Terrängen är dramatisk - i den lilla skalan och mer slitsam än tidigare. Det är småkuperat, stora grästuvor, videsnår och klippblock. Samtidigt är närmiljön mer fylld av intryck och spännande. Vyn ner mot deltalandskapet nedanför Gårttjevárátja är magnifik. Likaså att blicka in i Basstavágge - det väcker planer för kommande års vandringar. Dramatiskt är även Smáillajåhkås fall strax före Mikkastugan. Vattnet har grävt trånga passager, närmast tunnlar, genom berget. Det forsande vattnet kokar och fyller ravinen med ett kylande dis. Vi stannar vi för lunch nära vattenfallet. Jag har längtat efter pannkakor i flera dagar och nu är det dags. Vi prövade att steka våffelpulver på en vandring i göteborgstrakten under våren med framgång. Nu uppfyller de tyvär inte mina högt ställda nostaligska förhoppningar. De tar lång tid att steka och drar mycket gas. Bättre att de får vara efterrätt än huvudrätt ett annat år.

Efter lunch passerar vi Mikkastugan och lämnar ett nytt färdmeddelande vid nödtelefonen då vi ändrat planer. Stugan är mindre än jag föreställt mig. Vi ser en nerbrunnen husgrund. I askan ligger mängder och spik och annat metallskrot. Vi undrar vad som hänt här. Kanske är detta kartans låsta stuga.

Fortsätter från stugan norrut i Ruohtesvágge. Marken är tunggådd. Grästuvor, sankmark och stenskravel avslöser varandra. Jämfört med vandringen före lunch är eftermiddagen mindre stimmulerande.

Kerstin är inte helt frisk än och vi har ingen anledning att stressa så strax efter Boajsájågåsj slår vi läger för natten. Vi ställer upp tältet direkt och ger oss med lättare packning upp i dalen. Vandringen blir stenigare, och längre, än vi tänkt. Vi jagar ett krön som rör sig bortåt lika snabbt som vi. När vi kommer ikapp dalens höjdpunkt är det dock mödan värt. Kvällsrodnande himmel i väster. I fjärran Gasskatjåhkkå, Ruohtestjåhkå och Låvdak. Sjön ligger vackert med glaciärerna som störtar ner i den och på alla sidor omgiven av stenhav. Nervägen följer vi nära Boajsájågåsj och nervägen blir betydligt mindre ansträngande. Terrängen är till övervägande del blockhav men små gräsfläckar och snölegor underlättar. Utsikten i öster skiljer sig inte nämnvärt, till vår besvikelse, från vad vi redan sett nere i Ruohtesvágge.Sarekmassivets inre toppar är fortfarande dolda bakom Mihkátjåhkkås branta visserligen imponerande men enhahanda västvägg.  Nere vid tältet är himlen klar och luften kylig.

4 augusti 2009 Boajsájågåsj - Nijáks 

Dagen börjar mer lättgånget än gårdagen. Vi tar en kort paus nedanför Boajstjåhkkå. Solen skiner, men luften är sval och vandringen ändå behaglig. Vi har redan mött fler vandrare i Ruohtesvagge än i hela Guohpervágge - det är tydligt att detta är en betydligt mer populär dal. Vi följer den här uppe lugna Smaílajåhkås. Vattnet är dock grummligt och det är svårt att bedömma vadbarheten. Den är dock bitvis uppdelad på flera strömfåror  och med lite tråcklande borde en lämplig passage kunna hittas.  Vi vadar längre upp, där den gör en tvär krök mot väster.  Vattnet är knädjupt, sikten obefintlig men sandbotten lättgådd.  Stannar efter vadet för Tortellini med mjukost. Solen steker och vi kyler av kropp och själ genom att doppa huvudet i det grusiga vattnet.

Vi kyler av kropp och själ genom att doppa huvudet i det grusiga vattnet

Kerstin läser ett stycke ur boken. När vi bryter upp molnar det på och luften kvävande. Ruohtesvágge känns bredare och mer enahanda än den trånga och snabbt skiftande Guohpervágge och nu öppnar den sig dalen ytterligare och övergår i något som liknar slättlandskap mer än dalbotten. Vi passerar mellan de två sjöarna vid vattendelaren. Det varma och fuktiga vädret och allt aggressivare mygg gör vandringen tung. Marken är blöt, sumpig och stenig. Vi håller ett högt, hetsigt, tempo för att slippa ur. Vad vi ser runtomkring är dock intressant. I söder ser vi Gasskatjåhkkå omgiven av sina glaciärer som vi igår såg på nära håll och från andra sidan i Boasjájvágge.

Vid Nijákvágge stannar vi för att pusta och samla kraft med choklad och vatten. Vattnet är strömt där vi möter jokken. Nere vid svämkäglan är vadet lättare. Medan vi förbereder oss med vadarpåsar och regnbyxor kliver två barbenta och sandalklädda vadare upp och frustar av kylan på vår sida av stranden. Vi passar på att fråga om vadet över Suottasjjåhkå. De har passerat cirka en kilometer uppströms från sammanflödet räknat. Vattnet har varit lårdjupt men enligt våra sagesmän vadbart. Det låter i våra öron väl äventyrligt och överväger att gå österut runt sjön. Efter att ha konsulterat Grundsten beslutar vi ändå att pröva hans föreslagna vad närmare sammanflödet.

Vi tältar på Nijáks norrsluttning. Även här är myggen påfrestande men de kompenseras av en färgsprakande solnedgång rakt över Sjnjuvtjudis. I mellangrunden Áhkka och Gisuris. I förgrunden en liten jokk genom en omväxlande gräsblöt och grusig mark.

5 augusti 2009 Nijáks - Áhkká

Gårdagkvällens färgsprakande skådespel med solnedgången som huvudnummer har under natten förbytts i något betydligt mer trivalt. Den romantiska målningen har förlorat både kontrast, djup och dramatik när vi kryper ur tältet.  Den blå himmeln bryts bara av några små bommulstussar över Áhkká. Myggen är dock konstant påfrestande.

Vi vadar efter lång tvekan och rekognoscering Suottasjjåhkå. Det varma vädret ger högvatten. Vi får vända från vårt fösta försök då botten är täckt med stora stenar med djupa hål mellan. Gör ett nytt försök uppströms. Här är vattnet visserligen lite djupare, men bottnen betydligt jämnare. Väl i vattnet är vadet lätt. Vi känner oss nöjda när vi står på andra strandkanten - nu vet vi att vi klarar ett vad som detta. Mina vadarpåsar kompletterade jag med regnbyxor och klrarde mig torrskodd över. Kerstins kängor blir vattenfyllda och vi stannar för att låta dem torka. Vi kokar kaffe, äter lunch och kokar mer kaffe igen.

Lunchpaus efter att ha vadat Suottasjjåhkå

Går mot sjnjutjudis östsluttning, där vi tänkt slå läger. Vägen dit blir myggig och knottig. Vi passerar tvärs ett antal åsar med små gyttjiga vatten emellan. Kring dem växer vide. Konstaterar när vi står väster om Sjnjutjudusj'avrasj att det är ont om vatten på det lilla fjället. Sjön omges av videsnår och sankmark och där går inte heller finna någon god tältplats. 

Vi beslutar korsa ravinen för att leta efter en tältplats på Áhkkás sluttning. Videsnåren på den branta sluttningen och myggen gör det till ett mödosamt företag. Genomsvettiga och med en mörk svärm runt huvudena kommer vi upp till en liten platå knappt hundra meter ovanför jokken där vi slår läger för natten. Äter middag och reser tältet.

Kerstin lagar mat och mygg.

Vi korsar ravinen än en gång och beger oss upp mot sjnjutjudis topp som visar sig planare väl uppe än sedd nerifrån tältet. Knotten följer oss upp och även vid toppröset är det enerverande. Utsikten är ändå makalös - vi ser nästan hela det landskap vi rört oss genom på vandringen. Sitter på toppen och ser solnedgången över Gasskatjåhkkå. Kutjaure lyser i skymmningsljuset och ännu längre bort oräknerliga toppar.

Jag önskar jag tagit med även den kartan - utan den är det svårt att få någon ordning på dem. Även i nordväst, på andra sidan Akkajaure, är ansamlingen toppar och massiv imponerande.

6 augusti 2009 Áhkká - Ritsem

Bryter inte upp från tältet förän vid tolvtiden. Går på skrå uppåt där vi efter ett hundratal meter genom videsnår möter en vältrampad stig. Videsnåren som dominerarar landskapet är höga och besvärliga. Knott, mygg och stekande sol tar på krafterna - utan stigen hade vandringen varit nästan övermäktig i det här vädret. Äter lunch vid den nedersta Áhkkáplatån. Myggen blir värre när björkskogen tar vid men marken mer lättgången. Någon kilometer ytterligare i tätnande skog möter vi nordkallottleden.  Stannar vid Akkastugan någon timme senare. Vi har tänkt ta båten till Ritsem och med bussens hjälp ta oss till Sorvas men efter att ha studerat tidtabellen inser vi att det inte ansluter någon buss till 19:30-båten. Vi väljer ändå att åka över till Ritsem. Går de sista kilometrarna till båtlänningen har god marginal till båten.

I väntan på M/S Storlule vid Ännojalme

Väl över slår vi upp tältet nära stranden. Nere på de torrlagda klipporna äter vi middag efter ett kallt med välgörande dopp. Efter en promenad upp till fjällstationen - ful, skräpig och med stängd butik - bakar vi bröd och dricker varm choklad. I tältetet läser jag det sista kapitlet om Alice.

Áhkká sett från civilisationen.