En sista suck av sommar, friska andetag av höst.

Klockan har hunnit bli en del när jag väl kommer iväg, solen skiner och snön runtomkring mig gnistrar. Jag traskar utför, ner mot Gamla Sylen och Enan. Det finns en smal upptrampad stig i snön och spängerna är fuktiga. Blickar bakåt, upp mot Sylmassivet och njuter utav utsikten.

Nere vid bron över Enan står några renar uppå höjden och de sena ljuset får höstfärgerna att skimra sagolikt.

Tar höjd, upp över Endalshöjden, möter tre cyklister komma gående bredvid sina cyklar men annars är jag ensam. Helagsmassivet är snövit och färgas sakta rosa i den neråtgående solens skimmer.

På håll ser jag solstrålarna dansa över dalen ner mot Spåime och jag skyndar mig för att återigen få känna solens värme. Men hur jag än försöker skynda på stegen så går det inte fort nog.

Men framme vid raststugan byter jag gummistövlar mot löparskor, utandningsluften övergår till små små dimmoln och temperaturen sjunker.

Sakta färgas molnen lila och rosa över Getryggen och mörkret kommer krypande, i lurarna sjunger ljuva toner av musik som får mig att känna den där känslan utav fjällen i norr. Så länge jag rör på mig så håller sig kylan på avstånd och när jag passerar över hängbron är mörkret så påträngande att pannlampan tänds. I min lilla ljuskägla glittrar spängerna av den redan ankomna frosten och skuggorna blir långa. Jag traskar på i min egna lilla värld, känner den klara luften mot hettande kinder där jag småspringer fram, på håll ser jag Storulvåns fjällstation och än längre bort syns delar av Åreskutan.

Jag är tillbaka på den plats som för en sommar var mitt hem, som fortfarande håller den goda känslan kvar. Här finner jag många varma hjärtan och skratten finns nära. Det är ett trevligt gäng jag möter nere vid brasan som brinner så ståtligt ovanför den dovt brusande Storulvån på sin väg ut mot Handölan.

Somnar tryggt och jag vaknar till en god frukost nere på fjällstationen. Nybakt bröd, rykande kaffe och saftiga apelsiner. Utanför tittar solen emellanåt in och björkarna stoltserar i sin ganska nyligen påklädda höstskrud. Klockan hinner springa iväg innan jag är ute på stigarna igen, men tiden rör mig inte så mycket för vid min sida har jag fått sällskap. Tempot är gott och där stigen delar sig viker vi av mot Blåhammaren, strax innan Ulvåtjärn sätter vi oss i lä och njuter utav både sol, utsikter och lunchpaket.

Efter Ulvåtjärn tar stigningen vid, snön börjar yra i luften och lägga sig tillrätta ovanpå de som sedan innan redan lagt sig i små drivor. Marken blir vitare och vitare desto högre upp vi kommer och framme vid Blåhammarens fjällstation är marken täckt, utsikterna har vi förlorat. Men inne gror värmen, både i bastun och hos människorna.

Vi äter middag tillsammans i matsalen. Ljuvlig kantarellsoppa, renytterfilé som smälter i munnen och fantastisk pannacotta som avslutning. Somnar gott i en säng med rejäl resårmadrass och drömmer fantastiskt.

Om morgonen är vi fortfarande fast i molnet, men färskt morgonbröd tillsammans med ett parti Yatzy får mig att glömma och det är fint att få vara bland vänner. Sakta börjar flingor singla från skyarna och vi två är på väg, där leden delar sig mot Sylarna viker vi av mot Storerikvollen. Vi är nu båda ute på nya stigar och möter nya marker. Det går utför mot björkskog, snön avtar och tilltar tills den igen avtar och himlen spricker upp. Hela tillvaron luktar höst och luften är hög och klar. Precis allt som jag drömt om, om en tur på hösten, frambringas nu. Om än att leden är lerig och bitvis väldigt blöt, så är det långt ifrån tråkiga utsikter. Björkarnas gula skepnad i motljuset, ripbärens klarröda färg, myrarnas gyllengula ton, de dova färgerna hos viden i kontrast mot den blå himlen och med fantastiskt sällskap.

Tillslut står vi där och blickar ut över Essandsjön på Norska sidan, ner mot gulnande björkskogar och långt där nere, Storerikvollen. Men det går fort utför, spängerna är hala och halkiga, på håll ser vi några jägare traska över myrarna, ivriga hundar och ett gäng ripor som skräms upp.

Framme vid den gamla fäbodvallen sjunker jag ner på bänken utanför selvhusholdshuset, krånglar av mig stövlarna som tillslut släpper taget och njuter utav de värmande solstrålarna. I fickan plockar jag upp den silvriga nyckeln och precis som den ska, passar den i låset.

Plockar med oss lite fika och det lilla gasköket och traskar ner mot sjön. Vi möts utav en vacker och orörd strand, kluckande små stilla vågor och en vy över Sylmassivet som jag aldrig skådat tidigare. Tystnaden är ljuv, stillheten är god och det finns inte mycket annat än att njuta utav allt som för tillfället bara är. Jag är glad utav att få vara här, glad att ha någon att dela allt detta med.

Vi äter en enkel middag inomhus i stearinljusens sken och blickar ut över sjön, ser månen stiga över höjderna. Pratar om framtiden, pratar drömmar, drömmer oss tillbaka till gamla resor. Den känslan som kryper fram, är just den känslan som man bara hittar på platser som denna. Lite ödsligt beläget men med en oerhörd charm och en känsla utav att vara välkommen.

Marken är täckt av frost när jag vaknar. Kliver upp ur värmen och tassar barfota ut i köket, vidare genom ytterdörren mot dass. Luften är klar men himlen molnig. Värmer på vatten, kokar gröt och rör ner lite nyponsoppa i ett glass ljummet vatten. På stolen vid bordet med utsikt över fjällsjön får jag sällskap.

När vi hämtat vatten och sopat undan efter oss traskar vi iväg på frostade stigar. Solen tittar försiktigt fram, spänger och vegetation glittrar som det vore utav det vitaste silver och hjortronens guldgula färg har tappat sin glans nu när björkarna stoltserar med alls sin prakt. Frost blir till glittrande vattendroppar och det ligger tunna istäcken över de små vattensamlingarna. Med solstrålarna glittrande i ögonen börjar vi ta höjd, snart driver dimman in och höstkylan känns mer påträngande.

Uppförsbacken känns ändlös och det är efter varje liten kulle vi tror att vi ska finna vindskyddet, men Fiskåhögda låter sig dröja. Först där snön börjar ta vid igen ser vi skymten av vinterleden och skorstenen på den lilla raststugan.

Vinden har mojnat och dimman är som bortblåst när vi sätter oss i solskenet utanför och dricker en varm kopp te, rostar några mackor i gaskökets lilla låga.

Vi blickar ut över de snövita massivet och traskar vidare. Stigen försvinner bitvis under snön men det är tvärtemot vad utsikterna gör. Endalshöjden och Getryggen får nya konturer, Herrklumpen sticker upp som en liten mössa över de snöklädda höjderna.

Men så står vi där tillslut och spanar in i massivet, detta massiv som just nu ser större ut än någonsin för. Nere i dalen ligger Sylarnas fjällstation och det lilla avlånga huset jag kommit att kalla hemma. Det är med lätta steg vi traskar den sista biten över Sylälven och upp mot stationen. Jag hinner äta några mackor och ta en dusch innan jobbkläderna dras på. Resten utav personalgänget ger sig av mot Vaktklumpen med skidorna på axel, redo för några första sista åk för sommarsäsongen.

Jag sätter mig ner med en kopp kaffe men kan inte sitta stilla länge. Går ut och känner på den sena eftermiddagens mjuka solsken och ler mot vidderna. Precis hemkommen från en inte allt för krävande vandring utan farliga glaciärssprickor och hissnande toppar. Jag har inte åstadkommit någonting som ingen tidigare inte åstadkommit och jag har väl egentligen inte gjort någonting häpnadsväckande. Men jag har fått vara ute på vidderna, andas friska vindar och jag har fått dela allt det med någon, precis där och då.

Jag är fylld utav en god känsla, är tacksam att få vara del av någonting större och det är facinerande att hela detta stora vilda vida fjället kan få plats i något så litet som mitt hjärta...

Tack, tack för att jag får vara med!