Den turen glömmer jag aldrig

Har du sett järvungar leka vid sitt bo? Det har jag. För mer än tjugofem år sen, men jag minns dagen fortfarande.

På den allra första sidan i min första Fjällsmultron-bok berättar jag att en kompis föreslog mig en tur i en dal utan kartans röda streck som anger rösning. "Vågar man gå där?" frågade jag förvånat. Visst, sa han.

Att rädslan försvann blev början på många års vandringar i orösad terräng. Mest i Kebnekaisefjällen i vid mening och med det menar jag allt mellan malmbanan i norr, riksgränsen i väster, Sjöfallsvägen i söder och tills högfjällens slut i öster när man närmar sig Kiruna. Outtömliga trakter där man kan gå kors och tvärs, återkomma till kända punkter och hitta nya smultronställen.

                     ***

 Jag hade hört om så kallade pater-noster-sjöar. De är ett sällsynt fenomen. I en smal nisch av bortsmälta glaciärer blev trösklar kvar när glaciären gröpte ut en liten sjö. Så mellan sjöarna bildas små vattenfall. Tripp-trapp-trull. Väster om Kungsleden söder om Alesjaure och mot norska gränsen finns det flera sådana med två eller tre sjöar. Jag var i krokarna och bestämde mig för att ta mig upp ovanför den översta sjön av ett sånt system för att titta ner på sjöarna.

Dagen var stekhet och jag svettades mer än jag märkte. Då såg jag något svart röra sig vid en liten brant. Som ett skutt från en sten till en annan sten till vänster. Kunde inte vara en fågel. Jag slängde mig ner på magen och väntade. Ett skutt till åt samma håll. Två livsglada järvungar.

Jag låg länge och tittade på hur de njöt av livet i solen. Hopp, hopp fram och tillbaka. Mamman syntes inte till: Hon vilade väl i skuggan och det var inte lämpligt att störa henne.

                     ***

Jag fortsatte upp och fick glädjas åt sjöarna. Dags att ta mig ner. Jag var nära norska gränsen och det var inte så lätt att ta ut riktningen, för då var en bit av en usel norsk karta från 1800-talet hopskarvad med den svenska, så jag gick lite fel och det tog mer tid än tänkt, men jag satsade på att vänta med en fikapaus tills middagen vid tältet.

Det kvällades, jag kom ner i en norsk dal och började titta efter en bra plats. Tvärs över min färdväg rann ett litet vatten, perfekt för mat och kaffe. Jag började plocka ur ryggsäcken men såg då hus på andra sidan den lilla jokken, bara några meter framför mig. Det var tyst men om samer var där vore det oartigt att störa, så jag drog mig ett respektavstånd tillbaka.

                     *** 

Morgonen därpå sken solen och inga hus syntes, men däremot stora stenblock, flera meter höga och flata på toppen. Jag kom ihåg att jag hade druckit en hel liter löksoppa och en stor kopp kaffe och inte kissat ett dugg, så den långa vandringen i värmen måste ha torkat ut mig mer än jag märkte. Det är enda gången jag har upplevt en synvilla.

Det finns de som inte gillar järvar och jag ville inte avslöja boet, så ni är de första som får höra den här berättelsen, och de två upplevelserna samma dag glömmer jag aldrig.

Göran Fagerström var redaktör i tio år för Svenska Fjällklubbens tidning ”fjället”. Där startade han spalten ”Fjällsmultron” om okända fina platser, som fortfarande finns i tidningen, och gav sedan ut tre guideböcker med fjällsmultron från hela fjällkedjan.