Den första färden

Torsdag

Fortsatt mycket kul paddling i forsar klass 1-2. Bra fart på vattnet som gjorde att vi tog oss fort fram i ca 7-8 km i timmen. Vädret blev ännu grinigare med regn och blåst. Vis av erfarenheterna från kvällen innan stannade vi vid ett bäckutlopp. Nu hade flera tänt på möjligheten att få grov öring i litet vatten. Beskrivningen här blir lite längre men ett fiske som man troligen bara får uppleva en gång i livet tål att berättas. Ett uppbåd på 6 personer gav sig uppströms längs bäcken. Bäcken hade mycket fina sel en kort bit från älven. Fisket var dock mycket trögt, endast någon mindre öring fångades. Vattnet var heller inte lika klart som i gårdagen bäck, kanske hade gäddan tagit över här? Vi blev två som inte gav upp, undertecknad och norrmannen.

Vi vandrade ytterligare några kilometer uppströms där det skulle finnas en del intilliggande tjärnar. Häruppe var inte jokken bredare än 1-2 meter, men den såg djup ut. Vi testade en av de större tjärnarna utan resultat och började misströsta. Norrmannen fick en öring som var i 3 hg klassen och hoppet började tändas. Vi gick uppströms en stor tjärn där jokken var så liten att videt på var sida tog varandra i hand, en stor utmaning för flugfiske. I en hölja slängde jag mest i desperation en streamer rakt uppströms, hugg och en stark öring på 6 hg kunde efter viss dramatik bland videsnåren landas. Lade ut flugan nedströms igen mest för att få ordning på linan, hugg igen. En betydligt mindre stridbar harr på 45 cm fick gå tillbaka. Nu började det bli intressant. Ytterligare några hundra meter uppströms kom hugget med stort H. Uppströmskast och våldsamt hugg där jokken inte var mer än 1-2 meter bred. Öringen drog en rusning rakt ned mot mig och förbi. Där stod norrmannen och gapade när en grov öring hoppar ½ meterhögt mitt framför honom. Som tur var var det en liten hölja där öringen stannade utan vide på den sida vi stod på. Där gick det bra att trötta ut den präktiga öringen som vägde 1,2 kg. Vid obduktionen visade sig öringen innehålla en 10 cm lång fågelfot från en vadare som den uppenbarligen hade svårt att avyttra från tarmsystemet.

Vid nästa större sel fick norrmannen ta inloppsströmmen som såg mycket giftig ut. Vid det här laget var han utrustad med den numera patenterade streamern. Själv tog jag luspen. En hastig blick upp mot Norrmannen genom regndimman sitter kvar i minnet för livet. En stor öring hade dragit ut mycket av hans lina och började tokhoppa gång på gång mitt i selet. Ingen håv hade han så en tung språngmarsch blev enda lösningen. Väl framme säger Norrmannen att fisken måste ha gått fast i botten, men han kände den. Där stod vi och tittade ett tag innan bottennappet började röra sig. Fisken kom in mot oss och den var stor, svårt att säga hur stor. En sista rusning och den lossnar. Djup besvikelse och av med kepsen som hej då. Turen kröntes med en bjässe på 1,5 kg och 53 cm vid nästa sels lusp. Återigen uppströmskast. Fiske var inte alls lika stridbar utan gick och tjurade i 5 minuter innan den gav upp helt.

Vi var nu långt borta från tälten, mycket långt. Marchen tillbaka blev tung och blöt. Väl tillbaka visade det sig att resten av gänget ägnat sig åt en trevlig afton med vin, Beuf Borgignone, plump och cigarrer.