De4Daagse, Nijmegenmarschen 2009

Detta var den andra gången jag gick Nijmegenmarschen. Första gången var 2004. Hade då ingen aning om vad som skulle vänta mig. Det blev en fantastisk upplevelse. Har därför blivit mer och mer sugen att ännu en gång få möjligheten att åka till Nijmegen. I år gavs denna möjlighet.

Årets Nijmegenmarsch var den 93 i ordningen. Att tillsammans med ca 41 000 andra vandrare (ca 4000 kom inte till start) gör Das4Daages till en höjdare.

37 106 fullföljde hela De4Daagse

Finns det något annat idrottsevenemang som engagerar så många människor och dessutom under fyra dagar? Jag tror inte det. Prestationen blir ju inte sämre av att man vandrar 3-5 mil om dagen. Hela Nijmegen med omnejd berörs. Folk sitter i sina trädgårdar eller utmed gatorna från klockan 4 på morgonen, hejar på och spelar musik. Man blir varm när man ser detta engagemang hos befolkningen. För barnen måste det vara ett lika stort äventyr som för vandrarna. Att se glädjen hos barnen när de springer runt med godis- och fruktbrickor eller gör handsup, gör att man glömmer den smärta och trötthet som man själv har.

Då jag gick 50 km-sträckan så innebar detta att man fick gå upp tidigt på morgonen, 2:45, äta frukost och sedan ta bussen till starten. Vi bodde i Cuijk, ca 1,5 mil från Nijmegen. Ca 04:20 kom vi ut på banan. Samma starttid blev det alla dagarna. Då jag går lite fortare än flertalet av deltagarna blev det att ligga i ”omkörningsfilen”, vilket innebar att kryssa mellan vandrarna.

Man går olika rundor varje dag vilket gör att man ser mycket av naturen (många majsfält), städer och byar runt Nijmegen. Jag kände igen många platser från 2004 års vandring.

Vädret dessa fyra dagar var i stort detsamma, mulet, lite regn och lite sol och mellan 18-21 grader varmt. Ett ganska idealiskt väder att vandra i. Regnet som kom tredje dagens sista 6 km hade jag kunnat vara utan. Skorna torkade inte till nästa dag, tur att jag hade fler skor med mig.

Vad händer och vad upplever man under 50 km vandring? Många vandrare under de första två milen, sedan glesnar det ut förutom de gånger militärerna och 30- och 40 km-vandrarna kommer in på 50 km-banan. I bland har man tur och kommer ifatt svenska militärer, man ser den svenska fanan. Några gånger kom man ifatt ensamgående svensk militär, det var intressant att prata med dem. De hade gått Nijmegen många gånger.

Går man mellan 7 till 7,5 timmar så måste man få tiden att gå genom att titta och söka olika händelser. Från olika typer av vandrare, yngre, äldre, kvinnor och män. Intressant är att studera vilken utrustning folk har, framför allt skorna. Många går i stora marschkängor, andra i sandaler. Jag såg till och med en som gick i holländska trätofflor. Men det som slog sönder tiden bäst var hyllningarna från åskådarna, barn och vuxna. En episod som jag såg var en liten flicka som satt i sin mammas knä. En militär höll på och göra en ”hund” av en ballong. Flickan grät och om det berodde på att ballongen var hennes och någon höll på att förstöra den, jag vet inte. Men när ballonghunden var klar och militären överlämnade hunden till flickan så sken hela ansiktet upp, men tårarna kom fortfarande ur ögonen. Det var en snabb växling från gråt till skratt. Som jag ovan nämnde så sprang barn och bjöd på godis och frukt. Många nävar trycktes ner i dessa skålar och med tanke på svininfluensan så blev det bara godis som hade papper runt sig eller frukt som låg i vattenkar. Vid ett tillfälle andra dagen kände jag doften av nygräddade plättar. Såg en pappa som la upp en nygräddad pannkaka på ett fat som en pojke ställde sig vid vägkanten med. Den tog jag, åh vad gott.

Cuijk

Sista dagen av De4Daagse är en stor fest. Ännu fler människor finns utmed banan. De sista kilometerna in till mål kantas av uppbyggda läktare där tusentals, kanske tiotusentals människor sitter och hurrar och hejar.

Efter fyra dagars vandring och nästan 20 mil var man lite trött men detta försvan när man gick i detta folkhav. Då jag gått relativt fort så hade vandrarskaran glesnat ut mot målet så den sista kilometern in till mål var jag ganska ensam och då kunde jag inte tolka det på annat sätt än att hurra- och hejaropen var ämnade åt mig. Denna sista kilometer gav, förutom allt folk, även små guldkorn, som den lilla flicka som med sin mamma kom fram och gav mig en stor blomma. Jag tackade flickan på svenska, kan ju inte holländska, hon förstod ju inget och blev lite förlägen, men när jag vände mig om efter några meter så stod hon och vinkade. Den andra händelsen var mot slutet, en mycket gammal man reste sig från sin stol och bugade när jag gick förbi. Det värmde, mannen hade med stor sannolikhet gjort denna vandring många gånger under sin aktiva tid. Han visste vad det rörde sig om.

Även vid målet efter det att man stämplat in och fått sin välförtjänta medalj kunde man se olika reaktioner på glädje. En man satt framför mig vid ett av borden som fanns i målområdet. Blicken var helt tom, han tittade bara rakt fram, det gick inte att få någon ögonkontakt med honom. Efter många minuter, jag uppfattade att det var en lång tid, så knöt han nävarna och ögonen lyste upp och han fick fram en lågt yes.

Många vänner och bekanta tycker man är en galning som frivilligt ger sig ut och går 50 km varje dag under 4 dagar. Kanske är det lite galet, men när man får den medkänsla från åskådare och andra vandrare och att gå genom detta folkhav sista dagen och sedan sitta där med sin medalj är en stor belöning för denna galenskap. Efter några timmar har man glömt all trötthet och smärta. Jo visst, lite stel är man ju, mer än några timmar efter målgång.

Efter målgång

2016 är det 100-årsjubileum av De4Daagse, det skulle jag vilja vara med om, är 71 år då. Men Olle från Strängnäs som jag träffade är 72 år, så det ska väl inte vara några problem?!