Bike & hike Åndalsnes och Romsdalseggen

Provcyklings-tour!

En minnesvärd weekend där jag cyklade från Tafjord via Trollstigen till Åndalsnes där jag har mina anor, cyklade runt Isfjorden och vandrade längs den underbara Romsdalseggen...och tillbaka på cykeln igen. Solen strålade hela helgen - en sån himla tur med vädret också! :D

I den rätt så isolerade fjordbygden jag arbetade i blev man nästan tvungen att skaffa sig något att rulla på – valet föll på en skitbillig trek-cykel som levererades till dörren. Med lite hjälp från den goa hjälpsamma lokalbefolkningen kunde vi meka ihop cykeln, som jag kliade efter att få prova på “långtur”.

Innan dess hade jag “bara” cyklat enstaka turer uppåt fjällvägarna för att vandra i fjällen. Lite mindre lyxigt var det att vänja sig till en tung 26-tums trekbike när man är van med en lätt 29-tums mtb  – ungefär som att glida på en go gammal Apache-cykel ano 1970-talet! – ja ja, jag har då aldrig varit fisfiin på det, man fick helt enkelt använda lite mer av sin egen styrka och uthållighet ;)

Under hela sommaren har jag cyklat upp till början på fjällstigarna och fortsatt uppstigningarna till fots – kort sagt bike-hike’s. Man har ju heller inget val när man inte har bil. Den här turen var inget undantag, bara lite längre cykelsträcka. Vad som lockar är inget att undra över – det är kombinationen av något man älskar att få göra – och den här vyn förstås… ;) 

Let’s roll!

Morgonen för avfärd kom och jag hade packat min dagsäck med min älskade kamera etc, en vattentät packsäck (för 50 spänn!) rymde mina nödvändigaste grejer och spändes fast till pakethållaren. Kameraväskan surrades fast som frontkorg på cykeln med några lätt-till-hands-prylar i … och att cykla i trekkingskorna sparade ju plats också. Cykelväskorna och andra “måste-ha” var inte kommit i posten än, men det gick då att lösa förvaringen på andra sätt.

Mitt första “hinder” var att ta mig igenom värstingen Heggurdtunnelen som jag var lite skraj för – såå låång (5,3 km), mörk, smal, kall, tom, våt ..och utan ventilation – och med den rasövervakade Hegguraksla väntande på andra sidan. Jag svalde den stora klumpen i halsen, slog på alla lyktor, drog upp buffen över näsan och trampade ensam in i mörkret….. vågade inte ens byta växel ifall det skulle strula där inne… småchattade även lite med min döda katt ifall han kunde skicka mig några tröstande tankar där inne, småknäppt jorå ..hi..hi.. Men igenom kom man då till slut…

Väl igenom värstingen Heggurdtunnelen kunde jag lättad stoppa upp och blicka tillbacka på morgonens strålande vy – och äntligen sol! Vilken jävla tur man har ibland! :)

Uppåt mot fjällpasset

Vid Valldal tog jag till höger och in på den den nationella turistvägen som går mellan Geiranger till Åndalsnes…. gradvis börjar nu vägen stiga i lagom takt, och jag kunde njuta de maffiga turkosfärgade floderna Valldøla och Rauma som glider, forsar eller bullrar längs hela vägen upp mot fjällpasset… man har friskt kallt vatten tillgängligt – all the time!

Gott om skräckhistorier och varningar fick man höra innan nerturen på Trollstigen, men för mig blev det förstås en upptur neråt….  det var inte så mycket trafik just då tycker jag, så med solens strålar och vind i håret susade jag falskt sjungande neråt den slingrande stigen …som bara avbröts av små förtjusta skrik när man passerade de då välfyllda vattenfallen som stänkte iskallt vatten över mig och cykeln…

Väl uppe vid fjällpasset kunde jag äntligen skåda stågliga Kongen och Bispen till vänster (ja Dronningen finns ju där bakom – precis som en kvinna bak varje successrika man) – och där börjar också Trollstigen slingra sig neråt – man såg förstås fram till en rejäl  “opptur” neråt!!   

Framme i Åndalsnes

Jag anlände till slut Åndalsnes Vandrerhjem där jag skulle bo i 3 nätter. Det är nog det absolut trevligaste vandrarhemmet jag någonsin bott på, både de som jobbar där och boende som jag träffade där skapade en underbar atsmosfär den helgen… sånt ger ju extra goda minnen!

Inte att undra på att jag känner mig hemma i Åndalsnes – jag bodde här tills jag var 2 år då min far (som inte längre lever) kom från denna lilla mysiga by. Så lite kännsloladdat blev det ju ibland, särskilt när jag ena dagen cyklade runt Isfjorden och bl a besökte stenkyrkan jag döptes i. Träffade också en rad trevliga folk som känt mina släktingar här, så man fick lite mer info. 

Nu var man ju inte enbart ute och cyklade här – man skulle ju upp och härja i fjällheimen också. Ja äntligen skulle jag få kliva och vandra längs den berömda Romsdalseggen. Och med det strålande vädret som äntligen infunnit sig hade man en fantastisk dag framför sig!

Efter cykelturen runt Isfjorden gick jag en sväng ner till sjön precis nedanför vandrarhemmet och bara njöt av den vackra solnedgången just där floden Rauma rinner ut i Romsdalsfjorden – tillsammans med lite musik i hörlurarna och en svalkande iskall cider… life’s good…  

Upp på Romsdalseggen 

Morgonen startade med en tjock dimmig uppstigning från Venjesdalssetra upp till första “platået”. Därifrån började man att kliva brantare uppåt i tjock snö – och med en fabulous vy mot Venjetindan som skar sig stolta igenom morgondimman.

Väl uppe fick jag sansa mig något och gradvis vänja mig till de stupbranta panoramavyerna (ja ni vet, min höjdrädsla spökar ju fortfarande) … man får totalt haksläpp av de galet vackra och varierade synen där uppe, en mix av den turkosa fjorden, de snötäckta fjälltopparna, den mörka taggiga trollveggen och den slingrande glittrande floden där nere – toppad av lätta små molnfluff som gled runt lite här och där  – godsmacked once again!

Bergstoppar i all ära – jag stortrivs lika bra med att få gå längs långa bergsryggar – då e man ju på topp så mycket längre också …hi..hi ;)

Här och där låg det fortfarande snö längs ryggen, men inte värre än att man kunde gå över eller små omvägar – dock liite läskigt med “snötrappan“, men man tog sig då upp. Halsaskaret är välkänt med sina branta och “luftiga” partier,  så ibland fick man kliva och hålla sig i wires eller kedjor – men de flesta fixar det! (Annars finns det en mer familjevänlig stig att svänga av på tidigare vid 840 m höjd)

Alla tidspuckon – shut up!

Något obegripligt är väl den typiska frågan om hur många timmar man klarade att göra hela turen längs Romsdalseggen på  –  alltså, var det något jag verkligen sket i denna dag så var det väl att följa klockan! Vad hände med att verkligen njuta av ögonblicken , sitta och slänga på en knaus här och där, ta en bra bild eller två eller tre, käka och prata med människor man träffar??? Det MÅSTE väl för f… inte vara prestige i varje steg man tar! I såfall får man väl anmäla sig till Romsdalseggen-løpet då huh! ;)

Vy mot trollveggen och trollska tindar – inga fagra ord gör väl egentligen den här vyen någon rättvisa, man måste nog vara där och uppleva själv….  

Trollväggen upp i 30 värmegrader

Efter en alldeles fantastisk weekend i Åndalsnes var det dags att cykla sig tillbaka till Tafjord igen för att jobba vidare. I närmare 30 värmegrader skulle man nu upp Trollstigen igen med cykel och bagage … tack alla godingar som hejdade och peppade mig på väg upp för serpentinvägarna – de där belgiska våfflorna med sylt och grädde smakade förträffligt väl uppe på toppen! :D

Upp dit igen i värmen, fast lite skugga fick man då ibland från ena bergssidan beroende på sidan man passerade svängarna på – jag roade mig mest med de spektakulära vyerna.. och med att betrakta en och annan lätt panikslagen bobilchaffis. :D