Bergslagsleden Etapp 14: Svartå IP - Ramundeboda

Bergslagsleden etapp 14

Man bör vara observant på att de gamla etappkartorna har skalan 1:67500 och inte 1:50000 som är det vanliga. Det innebär att 1 cm på kartan är 675 m i verkligheten.

Strax norr om Villa Lugnsbo går en stig in västerut. Den är skyltad som Lillbjörkstigen och är en rundslinga som leder in till Svartå samhälle. Stigen passerar en del intressanta platser. Denna stig finns beskriven i min artikel on Etapp 13.

Svartå gamla bruk

kallades tidigare Nedre bruket och anlades år 1658 vid Svartåns utflöde ur Lill-Björken. Det var i drift till mitten av 1800-talet, då det flyttades till Övre bruket i nuvarande Svartå samhälle. De byggnader som idag finns på platsen är en kvarn och en kraftstation som varit i bruk efter bruksepoken.

 

Munkastigen

Hella etapp 14 och cirka 5 km in på etapp 15 går Bergslagsleden och Munkastigen parallellt. Denna led vill befästa minnet av den vandringsväg som munkarna vid Ramundeboda använde, när de via Olshammar och Vättern färdades till andra kloster i mer bebodda trakter.

Munkastigen startar vid nunneklostret i Riseberga. Via Svartå går den vidare söderut mot Olshammar vid Vätterns strand. Hela Munkastigen är 96 km och uppdelad på fem etapper.

Jag kommer att skriva om hela Munkastigen senare.

 Den nya starten från Svartå sker vid Villa Lugnsbo. Man passerar länsvägarna 204 och 205 (tungt trafikerade) och klättrar sedan smyga fram genom ett vackert parti med ädellövsskog, främst i form av lindar, som växer frodigt i backen.

Efter bara ett par hundra meter ansluter man till ledens gamla dragning. Här kan det finnas anledning att göra en kort avstickare. Det finns tyvärr inga stigar att följa, men mindre än 100 meter västerut från denna punkt kan man hitta länets största fångstgrop. Den är kvadratisk, cirka 10x10 meter upptill och 6x6 meter i botten. Den är dessutom hel 4-5 meter djup.  Dessutom är den omgiven av en vall. Fornsök kallar den för varggrop. GPS-koordinater finns i slutet av texten.

Svartå varggrop

Mindre än 100 meter NNO om varggropen finns ytterligare en intressant lämning. Det som finns här är en igenfylld husgrund efter en iskällare som tidigare varit en del av den vårdade herrgårdsparken. 

Resterna av Svartå herrgårds iskällare.

Bokskog

 Leden – en lättvandrad stig – kommer sedan ut på ett litet kalhygge, med fin utsikt. Strax efter hygget går leden förbi en liten bokskog.

Boken invandrade till Sverige söderifrån under yngre stenåldern. Under bronsåldern, år 1 800–500 f Kr, hade boken nått upp till Mellansverige och var på grund av det varma klimatet ett betydligt vanligare träd än det är idag. Numera har bokskogarna gått tillbaka kraftigt och är vanliga endast i södra Sverige. Den här bokskogen är en av landets nordligaste, åtminstone i denna storlek.

 Sedan vandraren passerat genom bokskogen leds man ut på en gemytlig byväg.

Bojegruvan och Kärrgruvan

I samband med att man lämnar bokskogen bakom sig leds vandraren ut på en liten, mysig skogsväg. Mysigheten försvinner dock snart i och med att man har ett stort, nytt hygge på höger sida och ett stort lite äldre hygge på vänster sida.

Ungefär en och en halv kilometer efter etappstarten går en 300 m lång återvändsled in till Bojegruvan. Detta är en järngruva som började bearbetas på 1660-talet av Anton von Boij –”Tivedskungen” – på Stora Lassåna i dagens Laxå. De ingick i Guldsmedsboda järngruvfält. På plats kan man se ett antal gruvhål och varphögar (gråberg).

Boijegruvan

Jag gnällde nyss över tråkiga hyggen, men här uppifrån Bojegruvan, är utsikten över hygget och bort mot blånande berg riktigt betagande.

Ungefär 500 meter vidare söderut längs Bergslagsleden befinner man sig på ett svagt vägkrön. Här kommer en liten men tydlig stig från norr och lite snett på andra sidan leden försvinner en gammal körväg mot söder. Den är mycket otydlig de första tio metrarna, men sedan blir den lättare att följa, och är vandraren det minsta historiskt intresserad så är denna lilla avstickare väl värd de extra stegen. (Sällan har jag sett så mycket vildsvinsbök som här.)

Sedan jag senast var här har denna vägvisning kommit på plats.

 

Efter cirka 300 meter längs denna stig kommer man in i Kärrgruvans område. Detta gruvfält har en gång varit tydligt uppskyltat med blå pilar och informationsskyltar vid olika gruvhål och ruiner. Stigsystemet har till stora delar blivit övervuxet, men om man tar sig tid kan man hitta en hel del intressant.

Sist i min text finns gps-positioner för alla platser jag nämner i texten.

Även denna gruva är startad av von Boij och den är hela 138 meter djup. Det äldsta gruvhålet kallas Herrgruvan.

Under första hälften av 1600-talet hade järnhanteringen ett kraftigt uppsving och järnmalm efterfrågades. Nordväst om Toften fann man järnmalm och brytning påbörjades vid mitten av 1600-talet och pågick i cirka 200 år. Området fick namnet Kärrgruvan. Den äldsta gruvan i området är Herrgruvan som är cirka femtio meter djup. Ur Herrgruvan var man tvungen att vinda upp såväl malm, sten som vatten för hand. Brytningen av malm upphörde i samband med att man fann en ny malmkropp norr om Herrgruvan.

Kraften till gruvans länspump kom från ett vattenhjul nere i Svartån och överfördes till gruvan med hjälp av en kilometerlång konstgång fram till Åråsa bro, byggd på 1830-talet. Jag har hittat ett vändbrott – en plats där stånggången ändrade riktning.

Stånggången eller Konsten

Vid Åråsa bro intill sjön Toften byggdes ett Polhemshjul – ett vattenhjul – vid början av 1700-talet. Härifrån gick en Stånggång, den så kallade Konsten, upp till gruvområdet Kärrgruvan.

Avståndet mellan hjulet och gruvområdet var över 800 meter och höjdskillnaden cirka 35 meter. Konsten bestod av stänger som drivna av vattehjulet ledade fram och tillbaka dygnet runt och drev på så sätt vattenpumparna i gruvan Hästvind – 138 meter djup! Anläggningen var byggd på stolpar nedsatta i uppbyggda stenrösen. Nattetid fick någon gå vakt och skyndsamt ingripa om stånggången krånglade eftersom vattenpumparna i gruvan då stannade. Arbetsinsatsen belönades varje gång med en jungfru brännvin (8,2 cl). Det påstods att ibland fixades det avbrott för att få lite mer brännvin.

Gruvstugan – Karl Jansa-stugan

Torparen Jan Ohlsson, född 1813, och hustrun Cajsa Persdotter, född 1822, kom till Kärrgruvan från Nysund med sina tre söner Carl ”Karl-Jansa”, Adolf och Anders. Efter Jan Ohlssons död bodde hans änka Cajsa och pojkarna kvar vid Kärrgruvan. För att kunna försörja sig och barnen började hon med handel i sin stuga. Sortimentet var begränsat till den tidens viktigaste varor såsom mjöl, gryn, socker, salt, kaffe och tobak.

Hästvind

Den djupaste gruvan i området, cirka 138 metrer, kallades för Hästvind. Den fick sitt namn av att malmen och varpstenen vindades upp ur gruvan med hjälp av hästar.

Gruvhålet Hästvind - 138 meter djupt!

Malmen i området Kärrgruvan ansågs ha god kvalitet. Ett talesätt var att den kunde säga ”du” till malmen från Dalkarlsberg. Malmkroppen påstods likna en oxkropp, med huvud och fyra ben. År 1820 utvanns här 230 ton malm. I slutet av 1840-talet inträffade ett stort ras i en av gruvgångarna under en middagsrast. Alla gruvarbetarna var uppe ur gruvan, så ingen omkom. Verktyg och redskap blev dock kvar. Av rädsla för nya ras beslutades att driften nu skulle upphöra. Malmbrytningen hade då pågått i cirka 200 år.

 

Glädjande nog har jag hört att vandringsleden runt detta gruvområde kommer att fräschas upp nästa år (2023).

Brytningen vid Guldsmedsboda gruvfält lades ned på 1850-talet. I närheten av gruvfältet ligger en liten pittoresk gård vid namn (Södra) Kärrgruvan.

 

När jag ändå är i närheten kan jag inte motstå en liten avstickare 700 meter längs vägen mot Guldsmedstorp. Strax innan man är framme vid byn har riksantikvarieämbetet satt upp en liten gul skylt med ordet ”Källa”. På Fornsök kan man läsa:

"Källa, cirka 1 m i diameter och 1.5-2 m djup. Uppbygd av kallmurade, 0.2-0.4m stora, delvis skarpkantade gråstenar. Över källan är i sen tid lagt ett ca 2x2 m stort trätak med lock.”

Det där taket syns inte längre om det inte har rasat ner och täcker hela källan. Trävirket är numera mycket murket och jag ville inte försöka lyfta eftersom det då med största sannolikhet hade trasats sönder. Jag såg dock vattenytan blänka där nere.

 

Nej, nu är det dags att återvända till den punkt där vi lämnade Bergslagsleden. Så här avslutningsvis – när det gäller gruvorna – kan man ju fundera på varför det finns en markerad led upp till Boijgruvan (där det inte finns någon som helst information) men ingenting ner till Kärrgruvan (där området är fyllt av intressanta platser).

 

Från Trollkarlsberg till Ängatorp

Efter gruvorna fortsätter vandringen på små skogsvägar. Man passerar en del småstugor innan klättringen upp på Trollkarlsberget, där stora delar av skogsbeståndet ryckts bort av en tromb på 1950-talet. Hela skogen man vandrar igenom har alltså vuxit upp de senaste 70 åren.

Nedfarten från detta berg bjuder – trots hygget – på tämligen inbjudande med vyer långt bort.

 

En kort återvändsled går från Bergslagsleden ner till ett fågeltorn vid stranden av sjön Lill-Trysslingen. I förhållande till sin storlek och sitt läge i skogen har sjön en förvånande rik fågelfauna.

Efter att ha vandrat under en kraftledning ett tag följer leden bäcken från sjön. Detta är ett område som länge varit omtyckt av bäver. Man kan se en hel del resultat av detta i dessa trakter.

Bäverdamm i Spettån

Snart kommer Bergslagsleden fram till Lugnets gamla skola, där Örebro läns jaktvårdsförening under många år hade sin föreningsgård. Här går också leden över vattendraget Spettån.

 

Sedan man lämnat Lugnet och svängt av från grusvägen slingrar sig leden fram på trevliga och lättvandrade stigar. Efter en knapp kilometer på dessa stigar passerar leden precis intill ruinerna efter torpet Ängatorp. Torpet hade sin siste brukare 1937, August Alfred Persson Bol. Än idag växer syrenerna på den gamle torparens hemman och det går att se rester av husets jordkällare och grund.

 Ängatorp

Fram till slutet av 1800-talet var det liv och rörelse i denna trakt. Ända sedan medeltiden arbetade många med malmbrytning i små gruvor samt i de hyttor där man tillverkade tackjärn av järnmalmen.

Till detta arbete gick det åt mängder med träkol. Kolen tillverkades av ved i hundratals milor runt om i trakten. Många arbetade också med transporter av ved, kol och järn, men detta kunde nästan enbart ske på vintern då det var slädföre. Hyttorna kunde vanligtvis enbart drivas när det fanns tillgång på vattenkraft, det vill säga på våren. På försommaren högg man kolved och på hösten tändes milorna.

Torpen tillhörde oftast något bruk och arrenderades ut till torparen, som var tvungen att erlägga en del av arrendet genom att göra dagsverken. Eftersom järnframställning till stor del var ett säsongsarbete innebar det att torparna även måste vara småbrukare.

I slutet av 1800-talet var järnets tid över och trakten började avfolkas. Många flyttade till Amerika medan andra sökte sig till städernas industrier. Skogarna blev snart öde då torpen lades ner. På åkrarna och ängarna planterades skog, som idag hunnit avverkas ännu en gång. Kvar av det som en gång var en människoboning är ofta en hög där stugans eldstad och murstock stått och torpets grundstenar, samt kanske spår av en kallkälla, en jordkällare eller några stenmurar.  Resten har naturen återtagit.

 Följande lilla dikt av Alf Henriksson borde sättas upp vid varje torpruin längs våra leder:

 Spår av ett hus

Vandrare, stanna en stund vid vägen, hejda din gång!

Detta är stället där Andersson strävade hela sin levnad lång.

Här är platsen där fjorton ungar såg dagens ljus,

detta är stenar från grunden och härden i Anderssons glömda hus.

 

Snöbärsbuskarna lever än vid täppans gräns

där Anderssonskan planterade kål och slet för sin existens;

hon bar vatten från brunnen som nu är fylld med sten och mull

och så dog hon av släp och lungsot, det var synd för små barnens skull.

 

Hennes yngste är nu en grå gammal man, en senil person,

som lever i Stockholm på ålderdomshem och har folkpension.

Han har inget minne av stugan som är borta nu.

Vandrare, stanna vid vägen och titta, den ende som anar är du.

Strax efter Ängatorp passerar leden en grusväg. Från och med nu och fram till Rankemossens naturreservat vandrar man fram ömsom på hyggen och ömsom genom fin skog. Stigen vi vandrar på är ofta kolsvart, vilket indikerar kolbottnar. Några tydliga kolbottnar kan man se, men däremot inga tydliga kojruiner förrän vi är framme vid naturreservatet. Då passeras två kojruiner i tät följd.

Ett par kilometer efter torpruinen passerar leden på vänster hand ett tjugotal stenstolpar, som huggits fram ut närbelägna stenblock, men därefter aldrig kommit till användning. I och med att stenhuggaren borrat ett hål i varje sten, där troligen en wire skulle förena stenblocken till ett räcke, tror man att de var tänkta att användas som skyddsräcken vid någon väg.

 Stolparna är uthuggna på plats.

Rankemossens naturreservat

Något hundratal meter in i reservatet leds man över en berghäll där det finns en triangelpunkt. En triangelpunkt är en fixpunkt, en noga positionsbestämd punkt, både längd- och höjdmässigt, som användes för att kunna framställa kartor.

Karttecknet för en sådan fixpunkt är en triangel, varför den ofta kallas för triangelpunkt. Fixpunkten utmärks med en inristad triangel i berget, ofta med ett metallrör inborrat i mitten. De är oftast belägna på en höjd med fri sikt. På hällen intill finns en ytterligare en fixpunkt – dock ingen triangelpunkt.

Det ovanliga med Rankemossen är dess orördhet. Inga diken eller torvtäkter har påverkat utseendet, utan detta är ett landskap som sett likadant ut i tusentals år! Rankemossen är en typisk högmosse. Det märks när man på leden passerar i sluttningen långt under mossen. Från några av de högsta berghällarna längs leden har man en bra utsikt över mossen. I norr finns öppna vattenytor i form av en samling gölar, där smålommen trivs – de kallas därför Lomgölarna – och i söder finns Gäddsjön. Smålommen hämtar fisk i sjön Toften. Det är typiskt för arten att häcka i fiskfria gölar som ligger på några kilometers avstånd från en större sjö.

Tidiga morgnar i mars och april kan man få njuta av orrspel. Även andra tider på året kan man få se orre. Den håller sig gärna kring mossen för att söka föda. Ljungpipare, trana och enkelbeckasin är några andra karaktärsfåglar. I skogarna runt mossen finns mycket gott om tjäder.

Stora Rankemossen (i norr) är glest bevuxen med tallar. Marken är tuvig med olika slags mossor och ris och här finns även ett stort område med klockljung som från juni till augusti färgar myren kraftigt rosa. Lilla Rankemossen är avskild från den Stora av några stora, skogsklädda holmar med fastare mark.

I skogen i den nordöstligaste delen av reservatet finns fyra djupa gruvhål varav det största är 30 m långt. En pil visar vägen. Där finns också varphögar där stenarna har borrhål.

Strax efter vägvisningen till gruvområdet pekar en pil mot Utsikt. Platsen kallas Predikoberget och härifrån har man en fin utsikt över den norra delen av mossen.

 Predikoberget

Bäckelid

När man närmar sig vindskyddet i Bäckelid passerar man ytterligare två kojruiner, varav den första är ganska välbehållen. Den finns alldeles intill en informationsskylt om Stora Rankemossen.

Precis när Bergslagsleden lämnar naturreservatet har man en bergsknalle inne i reservatet. Den kallas Koberget. Det sägs att en ko ska ha blivit bergtagen av trollen där.

 Koberget

Tvåhundra meter innan vindskyddet finns en fullt beboelig kolarkoja. Den är inredd med bänkar runt ett bord och har en fin eldstad. Två personer kan sova där. Kojan är byggd av den förening som har ansvar för denna del av leden – OK Djerf i Karlskoga.

Dass finns halvvägs till vindskyddet – ca 50 m. Vatten kan hämtas vid en spång i den vackert meandrande bäcken eller kanske ännu hellre i en kallkälla 50 m bortom vindskyddet. 

Vindskyddet Bäckelid är ett av ledens mest välskötta. Det är av standardformat - 2,5 x 3,5 meter. 

Framför vindskyddet finns en uppbyggd eldstad med fast galler. Vedbod finns cirka 100 meter söder om vindskyddet. Här finns den utrustning man behöver. Skogen är mäktigt högstammig.

 

Min tanke har ursprungligen varit att här föreslå en längre avstickare ner till Vargaviddernas naturreservat – kanske 5-6 km fågelvägen. Jag har rekat ganska noga utan att hitta ett riktigt bra vägval. Problemet är alla snåriga våtmarker. Tittar man på kartan så var denna färdväg min tanke:

Från vindskyddet går en tydlig stig uppför branten i väster. Ju högre upp desto otydligare blir stigen för att till sist försvinna helt. Jag hade hoppats finna en någorlunda framkomlig väg rakt västerut över Rankemossen, men även efter en sådan torr vår som denna (2022) behövs gummistövlar för att ta sig torrskodd över.

Nästa tanke blev att istället sikta åt sydväst, ner mot Gäddsjön för att där, förhoppningsvis, hitta lite stigar i sjöns närhet. Där finns en del stigar, men riktningarna passade inte riktigt mina planer: Jag skulle vilja komma över till mossens västra sida för att besöka ruinen efter Gäddsjötorp. Varför? Jag återkommer med det svaret.

Alternativen till att plöja sig fram genom blötmarker och snårskog är enkel men tråkig: Följ skogsvägarna! Och så kommer det att bli – nästan.

 Mobergs bönekammare

Med start vid vindskyddet Bäckelid följer vi leden söderut. Vi följer med när leden tvärt viker av mot öster. Här pekar en pil in mot MOBERGS BÖNEKAMMARE. Hmm? Efter knappt femhundra meter viker leden av söderut och när vi vandrat ytterligare några hundra meter pekar en pil österut – BÖNEKAMMARE. Även om det innebär en avstickare från leden går ju detta inte att ignorera. Efter ungefär hundra meter är vi framme. Fornsök beskriver platsen ungefär så här:

En klyfta om 3x3 meter och 3 meter djup. Öppningen är åt öster. Golvet i klyftan utgör en platå, som befinner sig cirka 1 meter högre än utanförliggande markyta. Väggarna i klyftan är lodräta och svagt sluttande mot öster.

Det berättas att en man från Bäckelid vid namn Anders Larsson Moberg har gått till denna plats för att be. Sedan dess kallas platsen Mobergs bedjerum eller bönekammare.

Tillbaka ute på leden fortsätter vi söderut. Efter knappt 500 meter följer leden en skogsväg en kort bit innan leden åter viker av söderut.  

Utflykt mot sydväst

Nu lämnar vi leden för en längre avstickare med möjlighet till övernattning. Vi följer grusvägen mot sydväst. När vägen - efter drygt en kilometer - passerar över bäcken från Lilla Grönsjön bör man ta sig en kort tur uppströms. Där finns dammvallen – cirka tio meter lång – till den skvaltkvarn som har funnits här – Grönsjö kvarn.

Mindre än hundra meter vidare längs vägen pekar en träpil in söderut med det lockande ordet KALLKÄLLA inristat. Där inne är det en fantastisk miljö och vattnet smakar gudomligt.

Vi följer vägen ytterligare 700 meter, men då är det dags för en paus och en fundering. Åt nordväst går här en väg som leder vidare upp mot Lilla Rankemossens västra sida. Om man följer denna väg bara femtio meter så finns ett intressant föremål att beskåda: En gammal tandvärkstall, så gammal att den ligger ner.

En skylt berättar att tallen föll i storm den 23 februari 1991. Tallen ligger parallellt med skogsvägen, cirka tio meter in på västra sidan.

Omkring 50 meter väster om denna tall västerut står en tio meter hög och helt kal, avbruten tallstam. Även denna sägs vara en gammal tandvärkstall, något som ifrågasätts av Fornsök.

Medan jag letade efter denna andra tandvärkstall hittade jag en intressant gömma. Jag undrar verkligen vem som kan ha gömt dessa saker - och varför?

 

Gäddsjötorp

Om man fortsätter att följa denna väg knappt två kilometer passerar vägen mer eller mindre rakt igenom resterna av Gäddsjötorp. Man kan hitta en brunn och en husgrund efter boningshuset precis intill vägens västra sida samt resterna av en jordkällare en liten bit från vägen.

Gäddsjötorp - husgrunder

Men… är detta verkligen värt mödan för denna avstickare? Nej. Men detta:

Vid Gäddsjötorp bodde finnättlingen Elias Persson som var känd för att vara en god skytt. En dag råkade han skjuta en älg som var sadlad. Det var förstås ”skogaråas” älg. Skogsrået fick sin hämnd, för Elias sköt sig själv strax efteråt.

Edsbergs minnen

Det var en gubbe här i Skarshult, som hette Elias och bodde vid Gäddsjötorp. Han såg en dag ”skogaråa” komma fram på gården och in i stugan. Utanför stod en älg, som var sadlad. Han tog bössan och sköt på den, men den stalp inte. Den rörde sig inte. De hade för sig förr i tiden, att ”skogsråa” hade älgen till riddjur. (Upptecknat 1942 av skogvaktare på orten.)

Enligt en annan version fick Elias syn på en älg och hör i samma ögonblick en röst som säger ”Skjut inte min vita häst.” Båda dessa versioner slutar med att Elias skjuter sig själv.

 Jag njuter av att finnas på ”rätt” ställe när jag läser eller berättar denna typ av berättelser. Alldeles säkert finns det någonting – sant, halvsant eller osant – som verkligen HAR sitt ursprung här, just på DENNA plats som fått rykten att börja gå.

När vi så småningom kommit tillbaka till den ursprungliga vägen, strax efter tandvärkstallarna, kan den intresserade leta upp en kojruin precis på andra sidan vägen, precis intill vägkorsningen.

Vi fortsätter åt sydväst och passerar torpet Grönsjön. Mindre än hundra meter senare finns ruinen av en smedja till höger. Man kan tydligt se spisröset. Ytterligare 600 meter senare passeras Råtorp med sin magnifika ek.

 

Boramossen

En och en halv kilometer senare passerar vägen över Grytbäcken. Om man följer Grytbäcken norrut kliver man in i Boramossens naturreservat efter knappt hundra meter. Boramossen genomslingras av Grytebäcken. Här växer en gles tallskog och marken täcks till stora delar av skvattram.

Längs bäcken växer en äldre sumpskog med björk, klibbal och gran där många träd står på höga socklar.

I södra halvan av reservatet finns det gott om lågor (döda, liggande träd), torrakor (döda, stående träd) och högstubbar. Många av träden har dött vid översvämningar och det har skapat en skog med mycket stående död ved längs bäcken.

Tack vare denna typ av skog trivs här rödlistade arter som vedtrappmossa och dvärgbägarlav. Dessa arter visar att skogen lämnats orörd under lång tid. Vedtrappmossa växer på murken ved som börjat spricka upp men inte blivit för mjuk. Den gråbruna dvärgbägarlaven växer nästan uteslutande på gammal hård ved.

I skogar som den här trivs den tretåiga hackspetten. Den har i dessa trakter sin sydligaste utbredning i Sverige. Typiskt för arten är att den ”ringar” granar, det vill säga att fågeln hackar små hål runt stammen där den suger sav.

 

Men vänta nu! Vi ska inte följa Grytebäcken norrut. Vi ska följa den söderut, fram till stigen som leder runt Gryten. Det finns en otydlig stig i närheten av bäcken. Håll utkik efter plastsnitslar. Hittar man den blir vandringen lite lättare. Om stigen delar sig så håll vänster, ner mot sjön. Förr eller senare hittar man leden runt sjön. Då har man kommit in i

 

Vargaviddernas naturreservat

Vargavidderna erbjuder vidsträckta myrar, storblockiga gammelskogar och den näringsfattiga sjön Gryten med sina många stenblock, som sticker upp ovan vattenytan. Även den omgivande skogen är fylld av stora flyttblock och blocksamlingar, vilka starkt påverkar landskapsbilden.

Vi väljer att följa stigen moturs och svänger alltså åt höger när vi kommer fram till leden runt sjön Gryten.

 Denna östra led går runt sjön Gryten genom stora områden med gamla barrskogar, som i stort sett lämnats orörda de senaste hundra åren. Skogsbranden är naturens eget sätt att föryngra skogen. Det finns spår efter flera skogsbränder i området. Vissa gamla tallar har överlevt fem skogsbränder under sin levnad. Över Grytens mörka vatten kan man få se fiskgjusen ryttla på jakt efter fisk.

Grytenområdet har brukats av människan i mer än 300 år. Detta har av naturliga skäl satt sina spår, särskilt i skogarna, som ägts av traktens stora järnbruk och därefter av storskogsbruket. Kolbottnarna är många och av varierande ålder. I området har träkolsframställningen varit intensiv och pågått ända in på 1940-talet. Redan efter knappt tvåhundra meters vandring på leden passerar man en stor kolbotten med kojruin i periferin.

Efter en knapp kilometer kommer man till ett stigskäl. Rundslingan runt sjön fortsätter rakt fram, men till höger går en återvändsled (1,2 km enkel väg) som man absolut ska välja. Redan från början märker man att detta är ett speciellt vägval. Leden löper fram på en gammal färdväg som är sagolikt inbjudande.

Snart ändrar naturen skepnad. Vi närmar oss resterna av Högskogs gamla boställe, där en ovanligt stor tjärdal finns bevarad. I övrigt finns här lämningar efter två boningshus, två jordkällare, två ladugårdsgrunder, ett flertal uthusgrunder och alltså tjärrännan. 

Människorna här utnyttjade Högskogsmossen för slåtter i generationer ända in på 1900-talet. På kartor från mitten av 1800-talet ser man att det fanns inte mindre än tolv slåtterlador på mossen.

En stig går åt nordväst ut på mossarna. Framme vid Högskogs stormosse och Södra Åsmossen finns ett vindskydd och ett fågeltorn.

Vindskyddet har måtten 2,5x4 m. Här finns ett regndraperi att dra för öppningen. Inuti vindskyddet finns flyttbara bänkar. Utanför finns eldstad med galler och bänkar runt. I vedförrådet finns - förutom ved - två yxor, såg, sågbock och huggkubb. Tyvärr finns inget dass och inte tillgång till annat än myrvatten. Vindskyddet är mycket vackert beläget vid kanten till en stor myr.

Här spelar ett femtontal orrtuppar under våren. Man hör ofta ljungpipare ropar sitt ödsliga läte, tranorna trumpetar och ljumma aprilkvällar kan man få höra dvärgbeckasinens spel, som låter som galopperande hästar. Ute på myrarna växer de västliga och i länet mycket sällsynta arterna myrlilja och klockljung, samt orkidén mossnycklar.

Vintertid kan man ta en fin skidtur över myrarna.

 Sedan man sett sig mätt på myr och vackra tallar så återvänder vi hela vägen tillbaks till stigskälet i närheten av sjön Gryten och fortsätter vandringen moturs. Vandringen blir inte lång. Efter bara ett par hundra meter lämnar en stig leden och letar sig ut på en udde i sjön. Här ute ligger en inbjudande rastplats med eldstad och vedförråd.

 När man från denna plats tittar ut över sjön i nordostlig riktning ser man ett par stenblock ute i sjön. Ett av dessa flyttblock - Grytblocket - är cirka 4x3 meter och cirka 2 meter högt. På stenen finns en grytliknande urholkning, cirka 2 meter i diameter och cirka 0.5 m djup. I mittpartiet finns en grund, vattenfylld grop, 8x5 decimeter och cirka fem cm djup. Traditionen säger att Grytblocket vänder sig varje gång den hör kyrkklockorna ringa.

Detta är Degerfors sydöstligaste punkt.

Grytstenen till vänster i bild. Trots att jag var där en söndag hörde jag inga kyrkklockor.

Vid den sydvästligaste delen av rundslingan passerar man en jaktstuga som är olåst. Den är ganska sunkig och lockar inte till övernattning, men kan skydda en stund mot uselt väder. Utanför stugan finns en eldstad.

Vi har nu kommit fram till den sydöstra delen av rundslingan. Här finns ytterligare en rastplats ute på en udde...

... och dessutom är blockterrängen här som mäktigast. Några av blocken erbjuder riktigt skydd.

Vid den östligaste delen av rundslingan kommer man fram till en T-korsning. Tänker man sig att gå tillbaka till Bergslagsleden samma väg som vi kom hit så ska man ta vänster och fortsätta längs sjön. Då kommer man bland annat att passera denna gap-grotta...

 ... och lite senare en av de absolut vackraste kojruiner jag sett.

 

Sedan man passerat spångbron...

...ska man efter etthundra meter börja leta sig norrut upp till vägen och sedan vandra tillbaka till Bergslagsleden.

Om man INTE vill gå samma väg tillbaka tar man istället höger i den T-korsning jag beskrev tidigare. Stigen kommer ut på en skogsväg som man följer söderut. Efter knappa två kilometer kommer man fram till ett vägskäl. Man kan faktiskt välja höger eller vänster, men jag rekommenderar vänster för att hundra meter senare ta höger. Nu fortsätter man bara söderut - så småningom under järnvägen. Strax innan man når E20 viker vägen av mot nordost. Man fortsätter att följa vägen ytterligare etthundra meter. Då kommer man fram till en plats där det är möjligt att någorlunda säkert passera E20. Precis på andra sidan E20 ansluter man till Bergslagsleden igen och följer den fram till etappmålet i Ramundeboda.

Nu får vi göra ett rejält hopp bakåt längs leden och landa där vi lämnade den senast.

Ekåsabränningen klappersten

Tillbaka ute på leden fortsätter vi söderut. Efter knappt 500 meter följer leden en skogsväg en kort bit innan leden åter viker av söderut. Efter 300 meter finns en 800 m lång sidoslinga som leder genom ett klapperstensfält - Ekåsabränningen.

Dessa fält är de mäktigaste i länet söder om Kilsbergen. De ligger i en östsluttning 125-130 meter över havet. Fälten ligger 40 meter under högsta kustlinjen och har bildats av bränningarna vid stranden av Yoldiahavet. Vågorna har spolat bort allt finkornigt material ur moränen och endast lämnat stenar och block kvar i bränningsområdet. Man passerar en tydlig kojruin på vägen.

 

Över Trollåsarna ner mot etappmålet

Stigen vi följer är smal men lättvandrad. Leden går till stor del i väglös terräng, men när vi närmar oss Trollåsarna passerar vi torpstället Linddalen med växter som visar att här har det levat människor. 

Uppe på höjden finns hyggen viket gör att utsikten åt öster över Laxåskogarna är mäktig, innan leden lämnar skogen och sänker sig ner mot etappmålet.

Strax efter kraftledningen passerar man den lilla sjön med det konstiga namnet - Amperna.

Ålands kanal och Laxå

Vi närmar oss Laxå, men leden svänger inte av dit. Om man har behov av att fylla på sitt matförråd så finns det minst två tänkbara vägar dit. Den enklaste men tråkigaste är att följa den cykelväg som löper parallellt med E 20 ända in till Laxå. Betydligt trevligare är någon av dessa:

Drygt 600 meter efter Amperna och drygt 300 meter innan järnvägen svänger en skogsväg av österut. Den leder fram till denna bro.

På andra sidan bron svänger en stig norrut fortsätter en stig som efter femhundra meter kommer fram till denna bro och dammvall.

Precis här börjar det som kallas Ålands kanal. Kanalen grävdes åren 1864-66, från Svartån till Laxån, för att få fram mer vatten och därmed kraft till bruk och verkstäder i Laxå. Det var Laxå Bruk AB som beställde arbetet till förmån för Laxå valsverk och Oxhults sågverk.

Arbetet utfördes av ryska krigsfångar tagna av engelsmännen sedan de – under Krimkriget – stormat och intagit Bomarsunds fästning på Åland som vid den tiden tillhörde Ryssland. Engelsmännen ville på olika sätt bli av med sina krigsfångar och skeppade över många av dem till Stockholm varifrån de sedan hyrdes ut till större anläggningsarbeten – som till exempel Ålands kanal.

Kanalen - som är 3283 meter lång - grävdes alltså från Svartån till Laxån vilket betydde att vatten från Bodarnesjösystemet kunde användas. Idag är det Tiveds Energi AB som driver två kraftverk utmed kanalen och därmed också är regleringsansvarig för kanalen. I Laxå fanns förr nio kraftstationer varav sju fortfarande är i drift, men det är bara två av dessa som drar nytta av vattnet från Ålands kanal.

Det löper en stig längs med kanalens norra sida så det går utmärkt att följa kanalen fram till Laxå. Det går också att ta sig över kanalen på någon av de broar man passerar (förslagsvis från kanalens nordligaste punkt) för att därifrån följa vägar till järnvägsstationen.

Denna bro är den sista man kommer till. Nu ä man nästan inne i Laxå. Härifrån får man leta sig mot centrum.

Tillbaka på leden är vi - fågelvägen - mycket nära etappmålet Ramundeboda (drygt 1 km). Trots det kommer det att ta lång tid innan vi är framme - i alla fall om man följer alla mina förslag på avstickare.

Drygt 300 meter senare går leden under järnvägen och efter ytterligare 300 meter finns en skyltad cykelväg som går raka vägen in till Laxå - tyvärr precis intill den hårt trafikerade E 20. I början går cykelleden på den gamla E 3:an där den passerar Svartån. Bron är en stenvalvsbro. På andra sidan bron finns en minnessten med en mycket otydlig inskription. Enligt Fornsök lyder inskriptionen:   

11/5

1928

GUNNAR

GUSTAV

SON

Jag tar tacksamt emot uppgifter om vem Gunnar Gustavsson är.

 

Vi följer leden under E 20 och vidare västerut fram till en vändplan/parkeringsplats. Här ska vi definitivt lämna leden för en avstickare. Vi följer en smal skogsväg söderut några hundra meter fram till en vändplan. I den sydöstra delen hittar vi stigen vi letat efter. Den leder fram till Borasjön.

Plötsligt är vi framme vid en fantastiskt vacker - och lång - dammvall som håller emot hela Borasjöns vattenmassor som annars snabbt skulle höja vattennivån i Svartån.

Enligt Fornsök ska det finnas en gammal ålfångstanläggning en bit nedströms i Svartån. Fornsök beskriver den som byggd med spontade bräder i en rad från varje strandkant. Varje rad är cirka tre meter lång. Det man kan se idag är en metallpinne som står på den plats fångstanläggningen ska finnas.

Strax innan vi kom fram till Svartån såg vi en stor trätingest som låg intill vallen. Storleken var som en eka, men formen var annorlunda. Troligen har detta haft med ålfångandet att göra.

Sedan vi passerat hela dammvallen övergår stigen till väg, och vi följer den norrut, i riktning E 20. Vägen gör en skarp högersväng och när den börjar svänga vänsterut igen är det dags att stanna och sedan koppla på sin fantasiförmåga och vilja att se. Fornsök hjälper oss.

Vi har nämligen kommit till en plats som heter Skansbacken och står nu på den sydligaste delen av en skans  – en befästning. Den är sammanlagt 320 meter lång och 1-2 meter bred. Höjden är inte mer än 1-3 decimeter. Förskansningen består av stenar som delvis är frilagda. Skansen ligger till största delen söder om E 20, men den fortsätter på andra sidan om än i ännu mer skadat skick. Skansen består i huvudsak av två långa mursträckor som är vinklade mot varandra. Den norra är alltså delvis förstörd av E20. Vid vinkeln kan man ana en utbyggnad – en bastion som är 14 meter i diameter.

Man kan ana att jag står i bastionens rundning. Se även bilden ovan.

En liknande, mindre utbyggnad kan eventuellt ha funnits precis norr om E 20. Denna blev svårt skadad i samband med utbyggnaden av vägen.

Befästningen anses ha byggts innan sammandrabbningen mellan svenska och danska härar den 1 februari 1520 – alltså för drygt 500 år sedan. Uppenbarligen var befästningen inte tillräckligt massiv. Danskarna vann nämligen slaget.

Sedan vi funnit vad vi sökt återvänder vi via den långa dammvallen tillbaka till Bergslagsleden och fortsätter att följa den västerut.

Öudden

Efter bara några hundra meter pekar en pil söderut (längs en stig) och på andra sidan vägen pekar en pil norrut (utan tillstymmelse till stig, bara stora snår). Pilen söderut pekar mot Öudden. Det är en skyltad led som kommer från Ramundeboda och fortsätter ner till resterna av torpet Öna. 

Man guidas fram till torpet av munkar från Ramundeboda.

En del av leden är spångad över Önamossen. På mossen växer enstaka martallar, missne, rosling, ljung, tranbär, tuvull och skvattram. På vårarna hörs storspoven spela. I Borasjön kan man se storlom, fisktärna och fiskgjuse.

Hela Öudden har höga naturvärden. Så här på hösten brinner myrarna. Enligt en sägen anlade munkarna en örtagård på Öudden. Idag hittar man här liljekonvalj, gullviva midsommarblomster, kovall, ängsvädd, åkervädd, johannesört, humleblomster, ormbär, trolldruva och grova lövträd, bland annat en riktigt grov ek.

Letar man efter tältplats kan det vara idé att följa denna led, men även annars. 

Ramunds grav, Munkkällan och Pissestenarna

Vi följer samma stig tillbaka (det finns alternativ) och efter fyra kilometers promenad står vi åter på Bergslagsleden. Just det! Det fanns ju en pil åt andra hållet också.

Enligt uppgift från Fornsök ska den finnas endast tio meter söder om E20. Terrängen är mycket snårig och stiglös och trots att vi använde GPS tog platsen lång tid att hitta. Den beskrivs i Fornsök som en grop – 3,5 meter i diameter och cirka meterdjup. Gropen är omgiven av en vall som är dryga metern bred och knappt en halv meter hög. 

Många sägner har vävts om denna trakt och det kan vara svårt att skilja på dikt och sanning. Enligt legenden både levde och begravdes den vilde och fruktade vikingahövdingen Ramunder Hin Onde här. Men det hjälps inte: Detta var inget att se. Konstigt med så välarbetade skyltar men ingen stig och helt oröjt.

 

Nu är vi snart framme vid klosterområdet, men innan dess kan vi göra ännu en kort avstickare. Leden går ju alldeles intill E 20, men när leden börjar svänga söderut mot klosterruinen följer vi istället den väg som norrut leder fram till E 20, som vi försiktigt passerar. Femtio meter på andra sidan delar sig vägen.  Från detta vägskäl är det knappt etthundra meter fågelväg åt VNV till Munkkällan där klostrets munkar hämtade sitt vatten. Jag hade förväntat mig att en sådan plats skulle vara ordentligt skyltad, men icke. Källan ligger i en kraftledningsgata cirka 90 meter väster om vägen och tio meter NNV kraftledningen. Området är kraftigt beväxt med björksly. Utan GPS hade vi aldrig hittat den. Fornsök påstår att källan är drygt en meter i diameter och cirka 1,5 meter djup.  Åtminstone den ena uppgiften är felaktig.

Med tanke på hur omgivningarna ser ut så betraktar jag inte detta vatten som drickbart.

Tillbaka vid vägskälet följer vi den andra vägen fram till järnvägen. 

Innan enkelspåret byggdes om till dubbelspår fanns intill spåret två ganska stora stenar. Bakom den ena kissade kvinnorna och bakom den andra kissade männen. Tåget lär ha gjort uppehåll där innan passagerarnas besök i kyrkan. Platsen kallas Pissestenarna - allt enligt Alf Pettersson, Laxå. Inga stora stenar fanns att beskåda.

 

 Ramundeboda

När man kommer fram till Ramundeboda hittar man vatten på väggen till den första röda byggnaden. Vattnet är tillgängligt maj-augusti. Jag var där i mitten av september. Då var vattnet fortfarande tillgängligt.

Ramundeboda ligger vid den gamla Eriksgatan. Den viktiga vägen över Tiveden knöt samman Götaland och Svealand. Här höll kung Valdemar hov midsommaren 1275 då han led nederlag mot sina bröder Erik och Magnus (Ladulås) vid Hova. Det var också här som den danska hären slog den svenska i ett slag den 1 februari 1520. (Kommer ni ihåg skansen med bastionen vi tittade på tidigare?)

Här på gränsen mellan Närke och Västergötland – vid Borasjöns norra strand – korsade den medeltida Eriksgatan en av pilgrimsvägarna till S:t Olofs helgedom i Nidaros – Trondheim.

Eriksgata kallades den rundresa som den nyvalde kungen gjorde genom Sverige under medeltiden. Kungen red då medsols genom de viktigaste landen (idag landskap) för att bekräftas och hyllas av folket. Här i Ramundeboda lämnade västgötarna över kungen till närkingarna. Resan gick sedan vidare via Örebro till Oppboga och in i Västmanland.

 

Ramundeboda kloster

Ramundeboda var alltså en betydande trafikknut och passagen genom det vilda och farliga Tiveden gjorde att behovet av hjälp till resande var stort. Därför grundlades på 1400-talet Ramundeboda kloster, eller som det också kallades, S:t Antonii kloster på Tiveden. Detta var inte ett kloster i strikt mening, utan ett konvent med betydligt friare regler än de mycket strikta klosterreglerna. Ramundeboda konvent är känt från 1475 men kan vara lite äldre. Tivedsbrödernas främsta uppgift var att härbärgera resande och ge dem andlig och lekamlig spis. Efter reformationen drogs klostren in till kronan år 1527. Trots det fick Tivedsbröderna (munkarna) i uppdrag av Gustav Vasa att under ytterligare två år hjälpa de resande. Dessutom fick de tillåtelse att försörja sig som tiggarmunkar ett antal veckor varje år samt att låta sina grisar beta fritt i området.

Den korta tiden som konventet var på plats förklarar att ruinerna efter konventet idag är få. Bröderna hann inte bygga så många stenhus under denna tid. Ramundeboda konvent var antonitordens enda verksamhet Sverige. Rester av klostret är några grundstenar samt ett källarvalv.

 

Munkkällaren

Under åren 2008–2011 restaurerades en stor medeltida källarruin i Ramundeboda. Denna byggnad var för sin tid både stor och ovanligt påkostad. Byggnaden fungerade troligen som antoniternas ordenshus, med brödernas bostadsrum på övervåningen och förvaring i källaren. Källaren hade två välvda tak. De murade väggarna var kalkputsade invändigt och hade fönster. Ovanför källaren fanns en våning i trä, troligen byggd av timmer. Källaren grävdes ut av arkeologer redan 1910–1912.

Arkeologerna hittade då många olika föremål, allt från keramikskärvor och grytdelar till djurben och mynt som daterades alltifrån 1400-talet till 1700-talet. Under våren 2009 undersöktes källaren igen. I den södra väggen hittades en tidigare okänd fönsteröppning. Bland fynden fanns bland annat två mynt, som arkeologerna gissar är från 1500–1600-talen, samt fönsterglas som kan vara från medeltiden.

 

Munkarnas mur - en storslagen kyrka som aldrig blev klar?

Strax intill munkkällaren, intill kyrkogården finns en kraftig mur som kallas Munkarnas mur. Det har funnits många förslag på varför denna mur byggdes. Murens tjocklek och murbrukets höga kvalitet talar för att det var ett stort byggnadsverk som planerades. Troligtvis ville antoniterna bygga en praktfull kyrka. Ett bygge som i så fall bara påbörjades innan konventet upplöstes. Det skedde omkring år 1530 i samband med reformationen, då kungen drog in kyrkornas och klostrens alla tillgångar. En teckning från 1600-talet visar att muren vid den tiden bildade en stor rektangel. Planmässigt ungefär lika stor som Nikolaikyrkan i Örebro! Därefter har delar av muren rivits och återanvänts som kyrkogårdsmur. Idag finns bara delar av antoniternas mur kvar. I samband med 2000-talets restaurering fick den sitt skyddande tak av spån.

 

Medeltida kalk- och tegelugn

Ramundeboda konvent bestod av många olika byggnader. De flesta var byggda av trä men två hade murade stenkällare. Antoniterna hade även påbörjat ett stort kyrkbygge innan konventet lades ned. Byggnadsmaterialet hämtades i närheten eller tillverkades på plats. För att foga samman stenar i murar och grunder behövdes murbruk som bland annat tillverkades av bränd kalk. För att den blivande kyrkans väggar skulle bli stabila och hållbara, murades de med ett extra "fett" bruk med ovanligt hög andel kalk. Eldstäder samt öppningar runt fönster och dörrar murades med tegelstenar. Kanske tillverkade bröderna även tegel för försäljning. I den lilla kullen strax intill Sockenstugan har arkeologerna hittat resterna efter tre ugnar, en tegelugn och två kalkugnar. Här brände antonitbröderna tegelsten samt kalk till murbruk. Det man ser på platsen idag är ett försök att återskapa de nedre delarna av tegelugnen samt den ena av kalkugnarna.

 

 På kyrkogården från 1860-talet ligger brukspatron Anton von Boij begravd. (Se ovan om Bojegruvan och Kärrgruvan.) 

En kyrka/kapell har funnits i Ramundeboda under lång tid. Ända från antoniternas tid fram till 1899 då dåvarande kyrkan flyttades till Laxå. Flera träkapell ersatte troligen varandra innan Ramundeboda kyrka byggdes 1686–88. Pengar till kyrkobygget skänktes av brukspatronen Anders Boij, som under 1600-talet byggde upp ett stort bruksimperium i Ramundeboda. När brukssamhället Laxå växte fram beslöt man att flytta kyrkan till den nya tätorten. Kvar på platsen idag finns fortfarande kyrkogården, ett gravkapell från 1722 för släkten Rosenholm och en klockstapel.

 

Klostret efterträddes på platsen av ett gästgiveri med namnet Bodarne krog, som drevs ända fram till år 1866.

Ytterligare ett bevis på Ramundebodas betydelse är det postkontor som upprättades här år 1636. Detta var det första postkontoret på den svenska landsbygden.

I Borasjön finns badmöjlighet och i anslutning till Ramundeboa sockenstuga finns under vandringssäsong möjlighet till övernattning. Här finns även parkering och under säsongen kaffe- och matservering.

 

 

Samtliga sevärdheter samt GPS-positioner i den ordning de nämns i texten:

 

Svartå gamla bruk N59° 06.748' E14° 32.917'

Bokskogen N59° 06.369' E14° 32.677'

Bojegruvan N59° 06.120' E14° 32.125'

Kärrgruvan 

Herrgruvan N59° 05.575' E14° 32.055'

Stånggången N59° 05.584' E14° 32.075'

Gruvstugan N59° 05.634' E14° 32.036'

Hästvind N59° 05.613' E14° 32.015'

Södra Kärrgruvan (torp) N59° 05.527' E14° 32.098'

Guldsmedstorp källa N59° 05.836' E14° 32.504'

Lill-Trysslingens fågeltorn N59° 05.139' E14° 31.133'

Bäverdamm N59° 04.702' E14° 31.300'

Lugnets gamla skola N59° 04.670' E14° 31.377'

Ängatorp torpruin N59° 04.274' E14° 31.211'

Stenstolpar N59° 04.050' E14° 31.204'

Kojruin A Rankemossen N59° 03.606' E14° 31.324'

Kojruin B Rankemossen N59° 03.548' E14° 31.282'

Triangelpunkt Rankemossen N59° 03.337' E14° 31.266'

Gruvhål Rankemossen N59° 02.373' E14° 31.054'

Kojruin A Rankemossen N59° 03.606' E14° 31.324'

Kojruin B Rankemossen N59° 03.548' E14° 31.282'

Stora Rankemossen 

Koberget N59° 02.643' E14° 31.657'

Bäckelid kolarkoja N59° 02.574' E14° 31.861'

Bäckelid vindsydd N59° 02.520' E14° 31.873'

Bäckelid Kallkälla N59° 02.487' E14° 31.881'

Grönsjöbäcken (torp) N59° 01.864' E14° 31.974'

Kolbotten Grönsjöbäcken 

Skvaltkvarn Lilla Grönsjön N59° 01.424' E14° 31.645'

Kallkälla Lilla Grönsjön N59° 01.395' E14° 31.615'

Tandvärkstall A Grönsjön N59° 01.203' E14° 31.014'

Tandvärkstall B Grönsjön N59° 01.208' E14° 30.973'

Gäddsjötorp torpruin N59° 02.120' E14° 30.066'

Kojruin Grönsjön N59° 01.179' E14° 31.055'

Grönsjötorpet N59° 01.096' E14° 30.833'

Grönsjön smedja

Råtorp torpruin N59° 00.891' E14° 30.233'

Råtorp jätteek N59° 00.863' E14° 30.189'

Boramossen N59° 00.737' E14° 29.182'

Kolbotten A + ruin Gryten N59° 00.389' E14° 29.165'

Klyftan Gryten N59° 00.202' E14° 29.038'

Färdväg Gryten N59° 00.190' E14° 28.959'

Gryten tjärdal N59° 00.101' E14° 28.408'

Högskog jordkällare A N59° 00.136' E14° 28.391'

Högskog jordkällare B N59° 00.101' E14° 28.316'

Högskog torpruin N59° 00.108' E14° 28.307'

Rastplats A Vargavidderna N59° 00.124' E14° 28.348'

Rastplats B Vargavidderna N59° 00.205' E14° 28.236'

Vargavidderna VSK N59° 00.565' E14° 27.884'

Vargavidderna fågeltorn N59° 00.581' E14° 27.892'

Rastplats C Gryten N59° 00.198' E14° 29.332'

Grytblocket  N59° 00.257' E14° 29.415'

Kolbotten B Gryten N58° 59.930' E14° 28.865'

Jaktkoja Gryten B N58° 59.752' E14° 28.689'

Köttbullen Gryten N58° 59.662' E14° 29.102'

Rastplats Gryten D N58° 59.850' E14° 29.319'

JKGrytenA N58° 59.687' E14° 29.441'

Nattasten Gryten A N58° 59.865' E14° 29.664'

Nattasten Bogrotta Gryten N59° 00.181' E14° 30.139'

Nattasten Gapgrotta Gryten N59° 00.284' E14° 30.076'

Kolbotten C Gryten N59° 00.353' E14° 29.957'

Kojruin Magnifik Gryten N59° 00.477' E14° 29.660'

Mobergs bönekammare N59° 02.141' E14° 32.491'

Kojruin Ekåsabränningen N59° 01.472' E14° 32.921'

Ekåsabränningen N59° 01.659' E14° 32.702'

Kolbotten Linddalen 1 N59° 00.739' E14° 32.632'

Kojruin Linddalen N59° 00.365' E14° 32.618'

Kolbotten Linddalen 2 N59° 00.334' E14° 32.616'

Kolbotten Amperna N58° 59.105' E14° 33.242'

Minnessten E3:an N58° 58.587' E14° 34.007'

Bro över Svartån

Skansbacken N58° 58.452' E14° 34.400'

Bastion N58° 58.487' E14° 34.335'

Lång dammvall N58° 58.303' E14° 33.918'

Åladammen N58° 58.288' E14° 34.137'

Munk A Öudden N58° 58.322' E14° 33.421'

Munk B Vägvisning Öudden N58° 58.205' E14° 33.376'

Munk C Rastplats Öudden N58° 57.977' E14° 33.631'

Tältplats Öudden N58° 57.729' E14° 33.673'

Rastbänk Öudden N58° 57.653' E14° 33.538'

Torpruin Öna N58° 57.607' E14° 33.414'

Eldstad Öudden N58° 57.583' E14° 33.367'

Ramunds grav N58° 58.456' E14° 33.273'

Munkakällan N58° 58.420' E14° 32.582'

Pissestenarna N58° 58.488' E14° 32.623'

Badplats Ramundeboda N58° 58.264' E14° 32.977'

Vattenkran Ramundeboda N58° 58.281' E14° 32.624'

Munkkällaren

Munkarnas mur

Kalk- och tegelugn

Kyrkogården