Aguiin Sarlagood

1800 km från närmaste hav; Gobiöknen breder ut sig på en altitud av runt 1200 meter. I horisonten syns de två rundade topparna hos den heliga modern Eej Khairkhan Uul, ännu några timmar bort. Vi startade från Ulaanbaatar för fyra dagar sedan och vi är ännu inte riktigt framme vid vårt första mål. De rysktillverkade UAZ-bussarna är inte kända för sin komfort, men däremot att kunna ta sig fram överallt. Enda gången vi var tvungna att vända var när vi försökte ta oss genom bergspassen från högplatån norr om Gobiöknen, på sönderregnade vägar som inte hade använts på årtionden. Istället fick våra chaufförer Bayraa och Selenge försöka hänga med bakom ett par grabbar på motorcykel som vi råkade på uppe på platån och som hittade den knappt synliga stigen. Vi kom igenom långt efter solnedgång, med en becksvart men gnistrande stjärnbeströdd himmel ovanför oss. Varje natt är ett välkommet avbrott från allt resande i bussarna; vi har förutom chaufförerna också en tolk, Tungaa, och en kock, Gerlee, med oss, så det enda vi behöver göra är att slå upp tälten medan vi väntar på maten. Vi andra har lockats hit av Xavier Noguès, som besökt Mongoliet tidigare som ensamresenär och turist, men som nu ville göra en mer organiserad grottexpedition. Françoise Lorrin, Claire Tirefort, Catherine Noiriel och David Peyrat är från samma klubb som Xavier, G3S i Frankrike, och så är det jag som stötte på Xavier och hans planer som hastigast året innan när han deltog i utforskningen av Tjoarvekrájgge uppe i Nordnorge. Så vi är en liten, men inte helt oäven expedition ändå, sex europeiska grottisar och fyra mongoler, just nu på väg mot berget som enligt guidböckerna och Dr. Avirmeds karta ska rymma i alla fall en grotta.

Efter ytterligare många timmars körande genom den torra ökenstäppen kommer vi äntligen fram till den lilla campingplatsen inne i naturreservatet där vi kan slå läger. Vi är ensamma här, men vi hittar en informationsskylt som visar vägen till De Nio Grytorna, Gomseglet och något vi tror är Lamin Agui, grottan där en buddhistmunk ska ha tillbringat några decennier för runt hundra år sedan. Tungaa har aldrig varit här, men De Nio Grytorna är kända över hela Mongoliet och något hon länge har velat se, så vi ger oss av så fort vi kan för att försöka hitta igen dem. De visar sig ligga bara några få lättgångna hundratalet metrar från lägerplatsen, och är ett antal (mer än nio) vackra jättegrytor på rad i en liten kanjon. Vi fortsätter vidare. Ökensanden och vinden har blästrat klipporna, och vi passerar några helt fantastiskt skulpterade klippväggar. Efter lite letande hittar vi så Lamin Aguin i solnedgången. Framför ingången är en vägg uppmurad. Inne i den lilla grottan finns ett altar behängt med blå och orangea tygstycken, och längs ytterväggen är en liten bäddplats, stor nog för en ensam eremit. Men nu börjar det bli mörkt, så vi går tillbaka till lägret. Vi är redan sena till middagen. Snart kommer vodkaflaskorna fram, och vi byter sånger med varandra.

Dagen därpå vaknar jag kvart i sex. Solen håller precis på att gå upp, men det är mulet. Efter frukosten går vi tillbaka till eremitens grotta. Fotograferar och mäter upp den. Det är tydligt att den fortfarande respekteras av besökare som offrar sedlar, rökelse, kinesiska teer, räknehäften, vodka och airag, den jästa hästmjölken som faktiskt är helt drickbar. Vi hittar en liten sidogång som leder bakom altaret. Också här hänger ett blått tygstycke ner från en spricka som ledde upp till en övervåning som går att nå från utsidan. Tygstycket är en khadag, på tibetanska kallat khata, och är av samma slag som de som hänger på de många heliga stenrösena, ovoo, som finns över hela Mongoliet. Ursprunget är shamanistiskt, men bruket av khadag är nu adopterat av den lamaistiska buddhismen. Tidigare var de av silke, men nu finns billiga syntetiska att köpa överallt.

På eftermiddagen, efter lunchen, letar vi igenom det av Eej Khairkhan Uul som är närmast lägret. Vi hittar några små grottor. På golvet finns mängder av små lerpyramider. Vad de symboliserar vet vi inte. Fortsätter högre upp på berget. Här hittar vi ett stort isolerat klippblock, som genast väcker vårt intresse. Längs med foten av blocket är det rest några platta stenskivor, och på ett ställe finns en liten öppning. Det är tydligt att det finns ett rum under blocket. Vi kan inte låta bli att, försiktigt, krypa in och hittar en liten kammare, med rökelse och en träställning med khadag. Vi mäter upp håligheten och försöker att lämna så få spår som möjligt. Utsikten från den lilla grottan över norra delarna av Gobiöknen, strax nedanför den Mongolska delen av Altaibergskedjan, är fantastisk. Horisonten är långt borta. Men några fler grottor hittar vi inte på Den heliga moderns berg.

Vidare. Vi ska till Tsagaanchuluut där Xavier, eventuellt, har bekanta sedan hans tur genom Mongoliet för två år sedan. Fyra dagars färd; vi lämnar nu Gobiöknen och åker norrut. Försöker hitta passet genom bergen upp till högplatån, men den vägen vi hade tänkt ta verkar ha regnat bort. Nå, i detta väglösa land med vägar överallt går det förstås på något sätt. Att vi börjar närma oss mer bebodda trakter märks tydligast på att bensinstationerna inte längre har handpumpade pumpar. I Tseel firas nadaam just när vi passerar, så vi stannar en halv dag extra där. Nadaamen påminner lite om en lantsortmarknad, med vänner och släktingar som kommer in från byarna runt omkring, med skillnaden att de flesta här inte kommer från byar utan från där deras ger är uppslagen för årstiden. Och förstås att nadaam till mycket är firandet av de tre manliga idrotterna bågskytte, brottning och främst av allt hästkapplöpning. Hästar överallt, några marknadsstånd som mest säljer billiga kläder och småprylar som kan underlätta en nomads vardag, dessutom fyra ger med servering. Men det här är ju inte grottor! Vi fortsätter resan norröver, passerar Altai som numera har både bankomat och internetcafé, och kommer så småningom till Tsagaanchuluut där vi hittar en tältplats strax utanför det lilla nybyggarsamhället; det enda som saknas här är saloonen, men folk dricker väl sin vodka hemma. Alla känner alla, och det dröjer nog inte många timmar förrän hela byn vet om att vi är här. Vi kommer att stanna några dagar och redan första kvällen får vi besök av en granne, till häst förstås. Att Mongoliet inte bara är ett enormt stort land utan också kan vara en väldigt liten värld visade sig morgonen därpå, när vi får besök av en äldre man som är nyfiken på nykomlingarna. Ravdanjamts, 76 år gammal, sitter ner och frågar ut oss och berättar om sina egna barn och barnbarn som bor i trakten. När Xavier plockar upp fotografierna han tog för ett par år sedan skiner gamlingen upp! Det är ju hans egna barnbarn! Det var Ravdanjamts son Monhdalai och hans familj som Xavier lärde känna och stannade hos under några dagar. Nu får vi reda på att de bor några kilometer utanför Tsagaanchuluut, men vi ska försöka hälsa på dem om några dagar. Just nu är vi dock lite vingklippta, eftersom Tungaa ligger på sjukhuset i Tsagaanchuluut sedan i går kväll...

Lite senare går vi in till Tsaganchuluut för att hälsa på hos Ravdanjamts i hans ger. Hans hustru och två av deras barnbarn är också där. Fast klockan bara är tio på förmiddagen åker vodkan fram och bjuds runt i en vacker silverskål. Ett par droppar vodka skvätts i väg med pek- och långfinret som offer till gudarna. Luktsnuset i en fin snusflaska av korall går ett varv runt det med. Den allestädes närvarande salta, torra getosten ställs fram, liksom te kokt på mer mjölk än vatten. Tungaa är kvar på sjukhuset, hon har inte lyckats behålla något av maten sedan i går kväll, men annars verkar det vara bra med henne. Men det gör att vi får försöka samtala så gott det går, och det gör det inte. Det finns några mindre grottor i trakten, och Ravdanjamts hustru har en barndomskamrat som kan visa oss dem, redan idag!

I den första kullen vi åker till hittar vi bara några smågrottor; en av dem dessutom misstänkt lik en gruva om än bara några meter djup. Det ligger några tunna träplankor i botten, och den korta gången är i ståhöjd ända in tills den plötsligt tar slut. Vår guide känner dock inte till något om gruvbrytning här, men han berättar att det var några kineser här för många år sedan. Vad de gjorde vid berget visste han inte, men de hade i alla fall tagit upp källan vid bergsfoten. Han kan också berätta om en annan grotta inte långt därifrån, men i ett annat berg, som användes som meditationsplats av buddhistmunkar. Vi åker dit. Mynningen till grottan syns från långt håll, och vi kan se ytterligare några öppningar i samma lagerföljd. Hur grottorna har bildats är inte helt klart, de verkar vara utformade i ett ganska tunt konglomeratlager, eventuellt genom någon utlösningsprocess. Ingen av grottorna är heller särskilt djupa, oftast bara någon meter. Meditationsgrottan, som bara gick att nå efter en lite utsatt klättring över en smal hylla, är drygt sju meter bred och strax under nio meter djup. Utsikten från grottan över slätten och bergen på andra sidan den platta breda dalen gör upp för allt grottan saknar i storlek! Medan jag karterar, hittar David resans hittills längsta grotta. Ingången är hela elva meter bred och takhöjden drygt fyra meter, men några meter in smalnar grottan av till en fyra meter bred gång som verkar ta slut i en liten sal bara femton meter in från ingången. Men än är inte grottan slut! Väggen lutar brant och försvinner i mörkret mer än fjorton meter högre upp. Det går att klättra upp längs med högersidan, och där uppe är ännu en liten kammare. Men här är det helt stopp. Nåja, i alla fall en grotta med en riktig mörkerzon!

På kvällen åker vi ut till Monhdalai för ett kort besök. Monhdalai själv har tagit hästen till en nadaam och kommer inte tillbaka på några dagar, men två av döttrarna, Zaga och Tuul är där, och Tsermaa, hans hustru, kommer efter ett tag. Ack vad vi hade behövt Tungaa! Att prata mongoliska är inte det lättaste, särskilt när man inget kan. Xaviers lilla mongolska har reducerats till något sorts grymtande, vi andra försöker inte ens, medan våra värdar pratar på fast kanske lite högre och med kortare och, kan man väl gissa, enklare meningar men till vad nytta? Selengee försöker översätta så gott han kan, men det går inte så bra eftersom han inte kan många engelska ord. Men på något sätt fungerar det bra ändå, vi bestämmer att vi ska komma tillbaka om några dagar när Monhdalai är tillbaka, och då stanna över natt innan vi lämnar Tsagaanchuluut. Fram till dess tar vi det rätt lugnt. Tungaa är kvar på sjukhuset, så vi åker lite på måfå och hoppas att vi kan hitta något ändå. Det gör vi väl egentligen inte. En liten grotta full av getspillning; kalksten på över 2100 meters höjd, men bara mikrokarst. Jag är inte förvånad, kalkstenen här ligger för högt upp för att ha något nederbördsfält att fånga upp, bortsett från att det knappt är någon nederbörd här; de enda grottorna som skulle kunna finnas här skulle vara mycket gamla fossila grottor, men inte ens dem hittar vi. Det är troligt att klimatet här har varit konstant torrt under mycket lång tid. Vid ingången till en ödslig dal hittar vi fullt med petroglyfer som verkar vara ristade under lång tid. Ristades de för att ge jaktlycka? En sandstorm blåste upp några kilometer bort, och ett tag såg det ut som om den skulle blåsa in över oss också, men vi gick fria. En varg sprang förbi.

Morgonen därefter, dagen då vi ska bryta läger, vaknar vi till ihållande regn. Det är riktigt kallt. Tur att jag inte litade på Xavier när han berättade hur varmt och soligt det är i Mongoliet i början av augusti... Solen kom inte förrän dagen efter, när vi har tillbringat natten i Monhdalais ger. Det hade snöat på de högsta topparna. Men grottor var det ju vi hade kommit för, och än har vi inte hittat några av betydelse. Xavier börjar bli stressad, han börjar se hela expeditionen som ett misslyckande, och vet inte hur han ska kunna skriva en expeditionsrapport. Vi andra har svårare att se det så mörkt, men stämningen känns emellanåt rätt spänd. Det är ju trots allt en rekognoseringstur, och att under en sådan lyckas hitta många långa grottor kräver en större dos tur än vad vi har haft hittills.

Men vi måste åka vidare, tillbaka mot Ulaanbaatar. Det är en lång väg kvar. Landskapet börjar ändra sig, vi börjar passera floder och på bergen dyker det upp skogar som breder ut sig alltmer ju längre från de torra stäpperna norr om Gobiöknen vi kommer. Vi börjar närma oss tajgan, samma barrskogsbälte som vi själva har i Sverige norr om norrlandsgränsen. Efter en natt utanför Uliastai med två hundar som slogs om en tik mitt bland tälten, passerar vi ett samhälle som inte finns på kartan; å andra sidan så fanns inte byn på kartan i verkligheten så det jämnar väl ut sig. En tidig morgonvandring ger ytterligare ett kalkstensområde med mikrokarst, men inga grottor. Det är fortfarande för torrt och för små nederbördsfält. Vi fortsätter, nu österut på huvudvägen. Mer trafik, och fler befolkade byar längs vägen. Kinesiska och ryska lastbilar och en och annan minibuss med turister. Tungaa berättar att det nu finns runt 400 olika researrangörer i Mongoliet, och de blir fler och fler .

Sista grottstoppet blir i Khorgo-Terkhiin Tsagaan Nuur-nationalparken, ett sönderexploaterat veckoslutsresemål för stadbefolkningen i Ulaanbaatar. Men det är dess geologi som lockar oss; sjön Terkhiin Tsagaan Nuur har bildats genom att ett lavaflöde för några tusental år sedan dämde upp Khoid Terkhiin Gol som rinner genom dalen. Det ska finnas flera lavagrottor här, kända men oss veterligen varken karterade eller utforskade av speleologer. Det underlättar onekligen grottletandet när grottorna är markerade på kartan vid turistinformationen!

Första grottan här är Gants Khunii Agui, "en-personsgrottan”, som trots det lilla ingångshålet rymmer betydligt fler än en person. Vacker lavatunnel med små lavastalaktiter, men totalt är grottan nog inte mer än 40 meter lång. Under karteringen får vi besök av en utökad familj mongoler som alla, från mammor (och mormödrar?) till småbarn, tränger ner i grottan och utforskar den med hjälp av lampor de får låna av oss. De mäktigaste, men inte heller de särskilt långa grottorna är två större lavatunnlar vars tak har kollapsat och lämnat stora kratrar i landskapet. Den ena, Shar Nokhoin Tam, ”den gula hundens helvete”, vågar vi oss bara ner i med hjälp av rep. Det går absolut att tänka sig hur den gula hunden upplevde grottan, eller snarare gropen – eller graven? – efter att ha fallit ner där. Det mesta av eftermiddagen gick åt till att traska över glesbevuxna lavafält i sällskap med Munkh-Erdene, 12 år och dagens guide, som visade oss chuluun ger, ”lava-ger”. Dessa var inte alls några grottor, trots att de var utmärkta på Dr. Avirmeds karta, utan någon sorts märkliga stelnade ihåliga lavafontäner. Den största var precis så stor att det gick att krypa in i den.

Efter detta var grottletandet över. Vi har fortfarande några dagar kvar till Ulaanbaatar, och vi hinner turista i Karakorum som grundades av Djingis Khaans efterträdare och son Ögedei Khaan år 1235. Idag återstod bara några stensköldpaddor som en gång markerade de yttre hörnen av Karakorum, och där staden en gång hade legat ligger nu ett stort tempelkomplex som har sett sina bästa dagar. Vi har nu bara en natt kvar tillsammans med vår lilla expedition. Sedan är vi tillbaka i Ulaanbaatar för några dagar på egen hand i och runt staden innan den långa färden hem till Europa och den bofasta civilisationen igen.

E. Avirmed 2008. Mongol Orni Aguin Zorag. Gazrin Zorag, Ulaanbaatar. Karta med grottor och grottips i Mongoliet.

Vi själva anlitade E-Mongol (http://www.e-mongol.com/mongolia.htm) som varmt kan rekommenderas som en prisvärda och smidiga researrangör med förståelse för alla märkliga önskemål man kan ha på en grottexpedition!

Tidigare publicerad i Grottan 44(2): 16-23 (2009).

Se också: Les Yacks des cavernes.