Tio sjöars led + anslutningar och alternativa vägval

Denna led ringlar ut och in i den del av södra Kilsbergen som kallas Fasaskogen. Jag har – ända sedan min första kontakt med Fasaskogen – känt en önskan att berätta om detta område för andra. ”Problemet” är att det inte låter sig göras så lätt. Det finns så fasligt mycket att berätta. Att börja med en text om mina vandringar längs Tio sjöars led känns som ett lagom försiktigt första steg för att uppfylla denna önskan. Välkomna ut!

Tio sjöars led är en ganska lurig vandringsled. Den börjar vid en liten oansenlig parkeringsplats och slutar vid en liten låst stuga mycket långt från allmänna kommunikationer. Däremot finns det i söder andra leder som ansluter Tio sjöars led till mer bekanta trakter.

Intill Valåsens herrgård strax utanför Karlskoga börjar en vandringsled som går runt Angsjön och följaktligen kallas Angsjöleden. Den första halvan av leden – ner till den punkt där Lysingsbäcken rinner ut i Stora Lysingen – går Angsjöleden parallellt med Tio sjöars led. Här delar de på sig. Angsjöleden svänger tillbaka norrut på östra sidan av Angsjön medan Tio sjöars led ringlar sig söderut till Svinsjöstugan vid Stora Svinsjön. Från stugan går sedan en anslutningsled vidare söderut som så småningom mynnar på Bergslagsledens tolfte etapp. I denna beskrivning väljer jag att fortsätta söderut längs Bergslagsleden till etappmålet i Sixtorp. Detta är ingalunda en slump. Under ett par års tid har jag blivit allt mer intresserad av den del av Södra Kilsbergen som kallas Fasaskogen. Fasaskogen har inga tydliga gränser och när man vandrar Tio sjöars led med angränsande leder så befinner man sig i den östliga periferin av Fasaskogen – ibland också utanför. Det är därför jag väljer att svänga av mot Sixtorp när jag kommer ut på Bergslagsleden. Då håller jag mig någorlunda inom Fasaskogens otydliga gränser.

 

Valåsens herrgård

Herrgården – som byggdes 1744 och fick ytterligare en våning år 1849 – har förekommit i litterära sammanhang vid flera tillfällen. I Selma Lagerlöfs roman Charlotte Löwensköld har Valåsen stått modell för herrgården Berghamra. År 1868 tog Carl Johan Yngström över Valåsen. Han lär åtminstone delvis ha stått modell för Hjalmar Bergmans Markurell. Slutligen har också författaren Sven Stolpe ägt herrgården.

  

Naturreservatet Angsjön

I stort sett hela det inringade område som Angsjöleden skapar utgör naturreservatet Angsjön. Det består – förutom av sjön – av en hel del våtmarker och några mindre områden med gamla skogar. Den höga och jämna luftfuktigheten gynnar svampar, lavar och mossor. Bland annat ska man på flera ställen runt sjön kunna hitta hårklomossa – en sällsynt mossa som behöver fuktighet och torka i olika omgångar och därför trivs i de områden som översvämmas varje år. Här ska också finnas den väldoftande underviolen samt låsbräken som fått sitt namn av att man förr i tiden trodde att växten kunde öppna lås.

  

Det västra vägvalet

Skaparna av Angsjöleden (och Tio sjöars led) har valt en egendomlig startplats. Det är en liten P-plats en bit ner längs västra sidan av sjön där det inte får plats många bilar. Om man kommer från E 18 och kör söderut längs väg 555 finns – efter cirka en kilometer – en pil som pekar åt vänster upp till Valåsen och till Angsjöleden. Strax efter Valåsens herrgård pekar en pil till höger mot Angsjöleden och efter ytterligare cirka en kilometer – sedan man passerat golfbanorna – är man framme vid den officiella startpunkten för de båda ledarna.

Vid de senaste tillfällena jag vandrat i trakterna har jag valt en helt annan – och i mitt tycke bättre - startplats: Ledens nordligaste punkt. Den hittar man om man inte svänger till höger efter Valåsens herrgård utan fortsätter rakt fram – österut – knappt 400 meter. Där finns en ganska stor öppen plats till höger där det finns plats för många bilar. Och här passerar Angsjöleden. Detta borde vara startplatsen.

 

Jag tänker alltså beskriva leden från norr till söder och börjar därför min ledbeskrivning vid Angsjöledens nordligaste punkt för att sedan följa den på västra sidan av Angsjön ner till bron över Lysingsbäcken.

Angsjöleden är gulmarkerad. I gläntan där vi startar går en stig till vänster. Den leder ner på sjöns östra sida. Jag återkommer till den delen av leden senare i texten. Tydligast markerad är stigen som går rakt fram – den vi ska följa.

  

Spökskogen

Vandringen börjar på en mycket tydlig och lättvandrad stig genom tämligen ung blandskog. Ganska snart händer det något med växtligheten längs stigen. Närmast stigen – på båda sidor – växer enbart björkar! Barrskogen – främst gran – börjar ungefär två meter från stigen. Och så här ser det ut ganska lång sträcka: Man går i en allé – nästan en tunnel – av björkar. Det känns nästan som om de beskyddar vandraren från det mörka där bakom. Enstaka grangrenar lyckas sträcka sig ända in över stigen. Även om björkarna så småningom upphör så lever den där lite kusliga känslan kvar…

  

Leden stiger sakta genom öppen skog. Precis innan det börjar gå utför igen syns något som får mig att sänka farten och till sist stanna helt. Till vänster om stigen finns ett antal kultursnitslar som inringar ett ganska stort område. (Dessa snitslar sätter Sveaskog ut vid lämningar som ska bevaras vid en eventuell avverkning.) Mitt inne i detta område hittar jag en stor ek. Kanske ett gammalt vårdträd?

Bara några meter vidare längs stigen pekar en träskylt in åt vänster: KALKUDDEN. I det informationsblad som jag hittat om lederna står följande: ”Vid Kalkudden, ett urkalksområde med kärr intill Angsjön, växer en rad för bygden ovanliga växter. Bland annat kan man här finna klockpyrola.”

Jag väljer att följa den stig som pilen visar in på. Efter bara ett femtiotal meter är det lätt att luras till vänster, men här inne börjar en gulmarkering som visar var stigen går och nu är det lätt att följa rätt stig i cirka tvåhundra meter. Man passerar bland annat en stor kolbotten. När man närmar sig våtmarkerna runt sjön viker stigen av lite till vänster. Strax därefter är man framme vid ett mycket tätt snår av främst björkar. Jag letar ett tag men hittar inte fortsättningen på stigen.

  

Tillbaka på leden reagerar jag på att skogen har ändrat karaktär. Från att ha varit en tämligen ljus, öppen och ”välkomnande” skog har den allt mer mörknat. Den släpper inte igenom mycket solljus och det blir allt mindre undervegetation i form av ris och mossor vilket bidrar till den mörka och lite ödsliga känslan.

Drygt etthundra meter sedan man passerat stigen till Kalkudden, passerar man en delvis vattenfylld varggrop till vänster om stigen.

Ungefär samtidigt blir skogens förändring än mer påtaglig. Bristen på solljus och låg växtlighet skapar en nästan steril känsla. Något som bidrar till känslan är de mycket stora aspar som bävrar har gett sig på. Några bjässar har de lyckats fälla medan andra fortfarande står upp. Hur länge?

När man går här känns det som om man är långt från vatten. Vad är det som lockat bävrarna upp hit? De måste ha kunnat hitta mat och byggnadsmaterial på närmare håll. Ett enda föremål lyser upp i dunklet. En av de fällda asparna lyser som av silver på avstånd. Det ser märkligt ut.

  

Nu följer sjuhundra meter på grusväg förbi golfbanorna. Till vänster har man hela tiden en vacker utsikt över Angsjön med skogklädda höjder i fonden.

Man passerar över Angsjödammen (Valån) och sedan ytterligare ett litet vattendrag innan man kommer fram till en jättelik trädstam som ligger vid sidan av vägen.

Det är resterna av en tall som fälldes år 2013. Jag kunde inte hitta någon stubbe intill stammen. Det beror på att den inte hade sin växtplats här. Den växte mitt i skottlinjen för golfarna och fick ta en hel del stryk. Den dog bit för bit och utgjorde till sist en fara för golfspelarna. Ville den hämnas? Man hämnas inte på en golfspelare...

 

 

Den officiella startplatsen

Cirka fyrahundra meter efter trädstammen är man framme vid den officiella startplatsen för Angsjöleden och Tio sjöars led. Vi befinner oss på den plats där torpet Södra Stockholm har legat. På andra sidan vägen låg torpet Norra Stockholm.

När vi lämnar grusvägen och följer stigen söderut vandrar vi alltså på två leder. Angsjöleden är gulmarkerad och Tio sjöars led är orange. Ännu ett tag har man vacker sikt mot sjön. Marken sänker sig så sakteliga och vi passerar två spänger över diken. Vid den andra spången kan man se att sten blivit upplagd. Till vad är dock svårt att avgöra.

Nu försvinner de vackra vyer vi haft västerut mot Angsjön. Skogen är här väldigt risig. Färgen på stigen (svart) avslöjar att vi passerar flera kolbottnar men risigheten gör att det är svårt att upptäcka de runda formerna som borde finnas här. Några går att urskilja.

Stigen passerar ett hygge med frötallar. Till höger finns en våtmark som då och då brer ut sig ända till stigen vi går på. Detta är den enda passagen längs hela Angsjöleden som inte är spångad trots att behov finns.

 

Vacker höjdsträckning

Ungefär en kilometer söder om Stockholmstorpen börjar leden stiga brant uppför. Till en början är skogen fortfarande lite risig, men snart öppnar sig naturen och vandringen fortsätter på en fantastisk höjdsträckning. Detta är ett av de vackraste partierna längs Angsjöleden. Här finns många imponerande träd, för att inte tala om alla mäktiga stenblock.

Här finns underbara ”hängen” med skägglav. Ovanligt nog är det en björk som har de största tussarna.

Vi färdas uppe på en ganska smal bergskam och man skymtar nu våtmarker på båda sidor. Det är en fantastisk känsla att strosa fram här uppe där stigen slingrar fram mellan grova tallar och jättelika block. En del av klippblocken har rejäla överhäng och kan erbjuda säkert lä och regnskydd om bara vindriktningen är den rätta.

Även om man sänker farten för att hinna njuta av allt det mäktiga runt om och även om man stannar för en fikapaus invid ett stenblock, så tar det snart slut.

Vi lämnar höjdsträckningen med stora stenblock och sänker oss sakta ner mot ett våtmarksområde, faktiskt den enda större våtmark som Angsjöleden passerar. Här är givetvis spångat. Mitt ute på våtmarken korsas spången av en tydlig älgstig.

Efter våtmarken böljar stigen upp och ner. Ett och annat stenblock passeras varav åtminstone ett erbjuder lä.

 

Lysingsbäckens rastplats 

Nu skymtar vatten framme till höger och snart för oss leden ut på en grusväg och fram till den rastplats som finns vid bron över Lysingsbäcken.

Rastplatsen här vid Lysingsbäcken – där Tiosjöarsled viker av från Angsjöleden – har två fasta bord med bänkar, varav det ena bordet har plats för två rullstolar. Här finns en upptimrad eldstad med åttkantig bänk runt om. Vedlåren är proppfull med ved. Detta är en mycket fin rastplats trots att den ligger precis vid skogsbilväg.

Här slutar denna del av beskrivningen av Tio sjöars led. Nu återvänder jag till utgångspunkten för en beskrivning av det östliga vägvalet.

 

Enkelriktning 

En egendomlighet med Angsjöleden är att den är ”enkelriktad”. Alla pilar och färgmarkeringar är placerade så att de syns bra om man vandrar moturs, medan man på flera ställen kan stå ganska frågande om man vandrar i den andra riktningen. Det händer att man kommer ut på en grusväg och en tydlig pil pekar in på den stig man precis vandrat. Däremot finns där ingen information om jag ska välja höger eller vänster på vägen.

   

Det östra vägvalet

Det kan redan nu sägas att hela Angsjöleden löper fram på en mycket lättvandrad och inbjudande stig. Vi väljer denna gång att följa stigen åt vänster från gläntan där vi startar. Den börjar sin dragning genom en tämligen ung och tätvuxen blandskog. Vi passerar snett över grusvägen som leder ner till Mon och sedan ömsom stiger och sjunker stigen genom svagt sluttande terräng. I flera sänkor finns det blötmarker men samtliga är spångade och utgör inga problem för vandraren. Efter den femte spången skymtar vi vindskyddet nere vid sjön.

   

Angsjöns vindskydd

Vindskyddet vid Angsjön är endast ett rastskydd. Det har tre fasta bänkar som alla är för smala för övernattning. Marken är dessutom väldigt ”dammig” och allt som ställs där blir smutsigt. Här finns en lite annorlunda eldstad som är byggd i vinkel av rundstock och sedan inklädd med plåt. Tyvärr saknas vedförråd. Kanske kan något hygge i närheten erbjuda ved?

Platsen är dock väldigt tilltalande med vattnet framför. Här kan man lägga märke till de flytande och vattendränkta ”mossöarna” i sjön. De visar att vattennivån har höjts för att kunna ta till vara vattnets kraft. 

  

Kolbottnar och kojruiner

Sedan man lämnat vindskyddet ändrar naturen karaktär. Till vänster har man ett hygge, men till höger har man en glesare och öppnare granskog och det är här stigen letar sig fram till bron över Tolbäcken. Efter bron klättrar stigen sakta upp genom vacker skog upp på en ås som erbjuder utsikt åt båda håll, främst vackra vyer ner över sjön.

På ett ställe här uppe har Sveaskog lämnat ”kulturstubbar” och kultursnitslar runt ett område. (Kulturstubbe = manshög stubbe som lämnas kvar vid/runt kulturlämningar som inte får skadas vid avverkning.) Så brukar det se ut runt kolbottnar, men jag tolkar inte detta som en kolningsplats. Längre fram går stigen däremot genom ett område med tydliga kolbottnar. Strax efter några spänger går stigen rakt över en mycket stor kolbotten och i kanten av den hittar man ruinen efter kolarkojan. Bara 150 meter senare passerar man ytterligare en kolbotten men skönjbar kojruin.

Hundratalet meter senare passerar leden en skogsbilväg. Det är bara att gå rakt över, men första gången jag vandrade här så kom jag från andra hållet. Jag följde alltså Angsjöleden åt det håll ”man ska”. Då var detta den enda plats där jag var tveksam hur jag skulle gå. Om man kommer från andra hållet går nämligen en stor och tydlig stig rakt fram och mynnar på grusvägen kanske trettio meter norr om den "rätta" platsen. Sedan jag irrat omkring en del så upptäckte jag att det faktiskt fanns en gul markering – precis efter en lång spång – där jag borde ha svängt till vänster, men den var i otydligaste laget.

  

Varierande natur

Snart ändrar naturen karaktär igen. Leden för mig över ett gammalt hygge där det vuxit upp tätt med sly. Det känns som att vandra genom en tunnel. Tunneln upphör så småningom vid en spång över en bäck. På andra sidan bär det sedan brant uppför och jag kommer nu in i ett område med fantastiska stenblock. Här finns också några riktigt rejäla granar och en trött gammal asp som lutar sig mot stenblocken.

Ett hundratal meter senare upptäcker jag att stigen jag går på är kolsvart. Och mycket riktigt. När jag lyfter blicken kan jag skönja den runda cirkeln efter en kolbotten. Jag lyckas också hitta kojruinen. Strax efter denna kolbotten finns et antal gropar på båda sidor om stigen. De ser inte naturliga ut, men jag kan inte avgöra vad det är för sorts lämningar.

  

Nu bär stigen utför och man skymtar en grusväg där nere. Då ska man vända blicken åt vänster. Här ligger en magnifik stenbjässe som kan ge gott lä vid busigt väder.

Ute på grusvägen saknas tydlig färdmarkering, men vandraren ska följa vägen åt vänster, ner mot det rinnande vattnet – Våtsjöälven. Innan man är nere vid älven svänger stigen av åt höger – söderut.

Då ändrar skogen karaktär igen. Man vandrar nu fram i en ganska gles tallskog och stigen sänker sig sakta ner mot grusvägen och Jägmästarbron över Våtsjöälven.

Sedan man passerat bron viker leden av åt höger, in i en ganska mörk granskog och börjar snart klättra upp på höjderna.

  

Angsjöns nattasten?

Under den följande kilometern passerar leden många fantastiska stenblock. Två stycken finns alldeles i början och båda passar utmärkt som rastskydd. Sedan man klivit över ett markant dike (med dålig spång över) passerar man – torrskodd – genom ett våtområde. På andra sidan om detta finns på höger sida – en bit från stigen – en stor sten. Den här är lite annorlunda än de flesta andra man går förbi, men det syns inte från stigen. Man måste se den från ”baksidan”. Här öppnar sig nämligen grottor (ja, två stycken!) som mycket väl kan fungera som övernattningsplats.

Jag döper därför denna sten till Angsjöns Nattasten. På andra sidan stigen, från Nattastenen räknat, finns ett mindre block som har spruckit på ett ovanligt sätt.

  

Knepigt vägval

Femtio meter senare passerar stigen över en kolbotten där man kan ana inte bara svart sot, utan faktiskt kolbitar om man rotar lite bredvid stigen.

Man färdas lite på skrå i detta område. Det sluttar uppåt till vänster och neråt till höger samtidigt som stigen sakta sänker sig ner till en grusväg.

Vi har nu kommit till en av dessa punkter där det är uppenbart att vi går åt ”fel håll”. Ute vid vägkanten pekar en tydlig pil in mot den stig vi kommer ifrån, men här finns inga markeringar åt vilket håll vi ska gå. Leden fortsätter inte på andra sidan vägen, så det är uppenbart att vi ska följa grusvägen en bit. Rätt val är åt höger. Vi följer nu grusvägen drygt tvåhundra meter, passerar bron över Lysingsbäcken och kommer fram till den mycket trevliga rastplats som finns där.

Precis innan bron viker Tio sjöars led ner söderut och därmed har vi vandrat klart på Angsjöleden. Sedan vi rastat en stund är det nu dags att definitivt vända Angsjön ryggen för att enbart följa de orange markeringarna längs Tio sjöars led.

  

Stora och Lilla Lysingen

Leden börjar fantastiskt fint på en gammal körväg och klättrar upp på ett hygge där växtligheten bitvis är så tät att man bokstavligen vandrar genom en grön tunnel.

Efter hygget blir skogen betydligt trevligare igen och man vandrar fram på en mycket inbjudande stig som ringlar fram högt ovanför Stora Lysingen. Sedan bär det brant ner till sjön och därefter direkt brant upp på höjden igen! Vackert men ansträngande.

Sedan man precis lämnat Stora Lysingen bakom sig klättrar stigen åter upp på en höjdsträckning. Där hittar man dels ett imponerande klippblock och femtio meter senare resterna av vad som verkar ha varit ett annorlunda jaktgömsle eller koja.

Ungefär samtidigt anar man nästa sjö väster om leden. Vi har nu hunnit fram till Lilla Lysingen. Här får man hålla tungan rätt i mun när man tar sig över bron över bäcken.

 

Långtjärn

Strax innan man kommer fram till nästa sjö – Långtjärn – passerar leden ett jätteblock som kan erbjuda lä vid besvärligt väder. Men det är klart, om man (som jag) gillar stenblock som det till och med går att sova under, så vänta ytterligare en stund. Där stigen löper mitt på Långtjärns östra sida tronar ett fantastiskt block som i mina ögon ser riktigt inbjudande ut.

Tränger man sig igenom riset hittar man en förvånansvärt bekväm övernattningsplats.

 

Miljön vid Långtjärns sydände är vacker. Vindskyddet fungerar någorlunda som övernattningsplats. Här finns tre fasta bänkar breda nog för övernattning för två långa och en kort. ”Golvet” är ett dammigt och sotigt jordgolv så det finns risk för att utrustningen blir lite smutsig. Utanför vindskyddet finns en sågbock och en steneldstad med några dåliga bänkar runt. Den bakre delen av vindskyddet har ett stort överhäng för att skydda veden, som dock är obefintlig.

När jag passerade här senast fanns här två plastkassar med sopor. Jag var i början av min vandring och hade ingen möjlighet att ta med dessa.

Direkt efter Långtjärn klättrar stigen upp på ett ganska nytt hygge. Några hundra meter senare kommer leden ut på en skogsväg. Här är skyltningen inte så tydlig, men man ska följa den åt sydost 6-700 meter innan man viker av söderut.

  

Norrgryten

När man närmar sig Norrgryten och har utsikt över sjön, ser man rakt österut - på andra sidan - några mycket stora frötallar. Dessa är hela 300 år gamla. På en karta från 1926 är området markerat med ”XI” vilket innebär att skogen DÅ var 200-220 år gammal. Sedan dess har det skett avverkning, men några frötallar har alltså sparats. Det är dessa vi ser fortfarande, nästan 100 år senare.

Vid Norrgrytens sydvästra spets går leden alldeles intill ett gränsröse. Här möts Degerfors, Lekebergs och Karlskoga kommuner. Rakt norrut över sjön finns nästa gränsröse vid en sten som kallas Kungs hatt. Namnet finns på karta från 1702.

Även vindskyddet vid Norrgryten kan fungera som övernattningsplats. Där finns nämligen också tre väggfasta bänkar breda nog att hysa var sin sömnig person. Här finns ett stort, rejält, flyttbart bord i mitten. Utanför skyddet finns en uppmurad eldstad med tre dåliga bänkar runt. Precis som vid Långtjärn är detta skydd utrustat med ett överhäng på baksidan för att skydda veden och precis som vid Långtjärn fanns där ingen ved. Trots bristerna är detta en underbar plats.

 

Kolarkoja 

Sedan man lämnat sjön bakom sig passerar leden en bro över Pinkabäcken. Undrar just om någon har en förklaring till namnet? Här behövs nog vattenrenare om man tänker sig att använda det till matlagning.

Efter bron klättrar stigen upp till en kolarkoja som ligger i en glänta mellan Norrgryten och Sävsjön. Den ser acceptabelt fräsch ut på utsidan (även om en del byggnadsmaterial rasat), men invändigt är den tyvärr skräpig och sunkig. Utanför kojan finns en steneldstad.

Sedan man lämnat kojan bakom sig med ett hundratal meter passerar man en riktig bamsing till tall.

  

Sävsjön

En kilometer efter Norrgryten är man framme vid nästa sjö – Sävsjön. Om man lämnar stigen och går riktigt nära sjön så ser man den bro som leder över till en ö.

Detta är en mycket fin rastplats med eldstad. Sävsjön är en av många fina fiskesjöar inom Villingsbergsområdet. Som vid de flesta fiskesjöar finns här vindskydd att tillgå – i detta fall två på västra sidan och en längst upp i nordost. Samtliga ligger vackert belägna intill vattnet – ett av de västra uppe på en höjd. Inget av dessa betraktar jag som någon övernattningsmöjlighet.

Det östra vindskyddet har en rejäl kamin med grillgaller och skorsten under tak vilket ju kan komma väl till pass.

  

Mormorstallen

Direkt efter Sävsjön passerar vandraren en grusväg. Omedelbart på andra sidan vägen och 500 meter framåt går leden genom en skog som märkligt nog inte har något naturskydd. Här finns flera stora levande tallar, men de som imponerar mest är de som inte längre är levande. Här finns minst en (säkert fler om man lämnar stigarna) riktigt gammal tomtestubbe med brandljud.

Brandljud är en skada på stammen (främst tallar) som är orsakad av skogsbrand. Värmen gör att barken faller av och blottar veden. Om trädet överlever branden börjar skadan att översvallas. Ljud (skador) i tallar användes förr som tändved eftersom veden höll sig torr i regn på grund av att den bäddats in i barken.

Det häftigaste mötet i detta område är dock den fantastiska mormorstall som ståtar 30 meter väster om stigen 400 meter efter (söder om) grusvägen. Den ensam är värd hela vandringen!

Mormorstallen

På en bläcka på Mormorstallen kunde man hitta en gammal stämpel: "D" som i Domänverket?

  

Många små naturreservat

Nu svänger stigen österut och börjar samtidigt stiga kraftigt. Strax innan man är uppe på högsta höjden kommer man in i naturreservatet Ugglehöjden – ett långsmalt reservat som sträcker ut sig i nord-sydlig riktning. Här börjar ett pussel av mindre reservat som alla har något intressant och/eller vackert att erbjuda. Här hittar man alltså Ugglehöjden, Trehörningen, Storsjögångan och Grytskogen. I Ugglehöjden – som jag kommit till först – finns två rundslingor att vandra. Den första stöter man på högst uppe på höjden. En stig till vänster lockar med Hjortelgrottan – länets största? Jag sparar dock de båda rundslingorna till morgondagen och till nästa del av den här berättelsen.

Denna krabat träffade jag på i utförsbackarna ner mot Svinsjöarna.

 

Svinsjöarna och Svinsjöstugan 

När man kommer ner från berget – ner till de båda fiskesjöarna Stora och Lilla Svinsjön - pekar pilar söderut mot Ugglehöjden. Detta är alltså fråga om den andra rundslingan i naturreservatet.

Jag är emellertid trött och längtar efter ett vindskydd att sova i. Vid Lilla Svinsjön finns ett litet vindskydd som passar bra till rast, men inget annat. Vid Stora Svinsjön finns två identiska skydd av ett ovanligt utseende. De är byggda av glasfiber. Inuti dem finns plats för två övernattare. Här finns eldstäder och tillgång till torrdass.

Efter att pliktskyldigast ha avslutat denna (officiella) del av Tio sjöars led genom att promenera längs vägen fram till Svinsjöstugan så är det dags att leta upp mitt nattläger.

Trehörningen

Vid tidigare besök har jag på avstånd sett ett nybyggt vindskydd vid sjön Trehörningens östra strand, utöver det gamla som finns vid den nordliga delen. Visserligen är detta också en fiskesjö, men jag räknade med att de flesta fiskare antingen tar bilen hem för natten eller möjligen kryper in i husvagnar eller husbilar. Det visade sig att jag hade rätt.

Det är synd att det gamla vindskyddet inte duger att övernatta i. Det är en mysig plats med en hel del år på nacken, men tyvärr är bänkarna för smala.

Det nya vindskyddet har tre fasta bänkar, aningen för smala att sova på (även om jag lyckades). Golvet är ett glest brädgolv som kan sovas på om man har ett kraftigt liggunderlag. På golvet står ett flyttbart bord. Vindskyddet har måtten 3x3 meter. Det är byggt av plankor och har plåttak. Enbart plåttak. Här finns inga bräder som ljudisolering vilket gjorde att det kändes som att sova i en resonanslåda när regnet så småningom vräkte ner på natten. Utanför skyddet finns en eldstad i form av en fälg med bänkar runt, men här finns inga redskap och ingen ved.

Det ska tilläggas att sjön Trehörningen ligger mitt i ett naturreservat – Trehörningens naturreservat. Här finns inga iordninggjorda stigar förutom de spänger som går runt sjön. Den promenaden är dock mycket trevlig och rekommenderas starkt.

På kvällen när jag låg och läste stannade en bil uppe på parkeringen. Efter ett tag hörde jag bestämda steg närma sig på spängerna. In i min sängkammare kliver en mycket vältränad kvinnlig fiskepolis sin undrar vad jag håller på med. När hon synade min utrustning och såg att jag inte hade några fiskeredskap så sjönk både hennes och min adrenalinnivå. Jag fick hennes telefonnummer innan hon gick. Hon ville att jag skulle ringa… om det dök upp några fiskare under natten.

  

Vargstenen

Om man – som jag – gillar stora stenar – och allra helst stora stenar med en historia – så tipsar jag om en kort promenad ner till skjutbanan som finns precis söder om Trehörningen. Där till vänster sträcker sig Vargstenen mot skyn och precis intill ligger ett mindre block.

Vid mitten av 1800-talet innehades torpet Trehörningen Abraham Persson och Anna Ersdotter. När en av deras söner var ute och vallade deras boskap närmade sig en varg. Pojken blev förstås rädd och klättrade upp på toppen av det stora stenblocket. Där uppe bad han intensivt till Gud att vargen inte skulle ta något djur eller honom själv. Han bad så intensivt att ett under skedde. Klippblocket sprack och en del föll ner på vargen som alltså ligger där än under det mindre blocket.

  

Hjortelmossegrottan

Naturreservatet Ugglehöjden har alltså två rundslingor att besöka. På infoskyltar kan man se att det ska finnas en som utgår från P-platsen mellan Stora och Lilla Svinsjön. Den tog dock ett tag att hitta. Man måste gå in några meter på stigen söderut – mot Lilla Svinsjön. Där till höger upptäcker man att leden är markerad med orange prickar på träden.

Stigen passerar genom ett landskap med flera jättelika klippblock. På vilken annan plats som helst skulle vart och ett av dessa bjässar ha varit försedda med ett namn och en historia.

Jag namnger Klossen och Portvakterna.

Det som verkligen lockar längs denna led är emellertid Hjortelgrottan (Hjortelmossegrottan). Det är en spricka i berggrunden som löper 8 meter rakt in. Grottan är T-formad och längst in finns en tvärgång som sammanlagt är nio meter. Denna gång går bara delvis att ta sig in i. Takhöjden är betryggande 3-4 meter. Längst in är det kolmörkt och man behöver definitivt en rejäl lampa.

Strax söder om Hjortelgrottan hittar man ytterligare en grottbildning – en klippgrotta. Inte lika djup och mäktig, men likväl spännande.

Eftersom detta är en liten rundslinga fortsätter man vandringen och färdas bitvis genom vackra tallmoar med oväntat vackra utsikter västerut. Snart kommer man ut på Tio sjöars led och följer den norrut, ner till Svinsjöarna.

Naturreservatet Grytskogen ligger i närheten och är också värt ett besök, men länsstyrelsen har ännu inte markerat tydliga stigar i området, så jag låter detta område få vänta. Om ni klickar på länken och vidare letar upp länken om Beslut så finns där – sist i dokumentet – en karta med en led inritad.

  

Ugglehöjden

När man kommit tillbaka ner till Svinsjöarna visar en pil till höger mot Ugglehöjden. Knappt 400 meter längs denna stig – strax efter att den börjat stiga upp mot höjden – delar sig stigen. Det spelar ingen roll vilken riktning man tar, men i denna beskrivning svänger jag till höger och tar det västliga alternativet först.

Stigen klättrar allt högre upp för att till slut slingra sig fram på den allra översta bergskammen i ljuvlig terräng.

Sedan sänker den sig sakta och svänger av norrut. Man anar våtmarker och den lilla Svarttjärnen till höger och lite senare pekar en pil mot höger – mot Svinsjöstugan. Denna stig finns utritad på reservatskartan (dock ej som led) och på flera andra kartor jag sett, men den är verkligen inte att rekommendera. Trots att den bitvis är markerad med plastsnitsel är den mycket svår att följa. Jag hade knappast klarat det utan GPS. Mitt råd är att fortsätta längs rundslingan och så småningom – om ni är lika barnsliga som jag – försöka er på att klämma er igenom Uggletunneln innan leden tar er ner för berget och tillbaka till Svinsjöarna och Svinsjöstugan.

(Om man passerar stugan och går knappa 100 meter längs vägen åt sydost, så stöter man på en pil som pekar mot Ugglehöjdsreservatet. Det handlar om den stig jag nyss beskrev som svårfunnen. Det är den även från detta håll.)

Anslutningsleden i söder

Sedan man kommit tillbaka till Svinsjöstugan är det dags att lämna detta område. Det gör vi genom att följa vägen åt sydost - förbi den luriga stigen mot Ugglehöjden. Fortsätt också förbi vägskälet med kanske femtio meter. Nu finns på höger sida en informationsskylt om Storsjögångans naturreservat och där börjar stigen vi nu ska följa.

Man behöver inte ta många steg innan man känner att man nu kommit in "en annan sorts skog". Man har en trollsk liten tjärn till vänster – Fisklösen – och en mossbelupen storblockig brant med rejäla granar till höger. Vi befinner oss i ett av länets absolut artrikaste områden. Har man tur kan man hitta lunglav som enbart förekommer i gamla skogar med ren luft. Skogen är drygt 100 år gammal – och det känns.

 

Precis när stigen passerat den lilla tjärnen svänger den av söderut och börjar en stilla klättring upp till högre höjder. Strax passerar man rakt över en gammal kolbotten. Någon kojruin hittar jag inte.

 

Storsjögångan

Uppe på en höjdsträckning kommer vi fram till en stigkorsning. Här är dags att ta en paus.

Ingen information finns, men vi har kommit fram till det som gett reservatet dess namn – den gamla rid- och vandringsstigen Storsjögångan. Från söder började gångan i Velamshyttan och upp till Kronobergs gruvområde har den samma sträckning som Bergslagsleden. Från gruvorna och en bit norrut finns ingen säker sträckning, men en kilometer norrut finns en otydlig stig som passerar risbålet (se senare i texten) och leder upp till grusvägen söder om Storsjön.

Passagen över vägen gör åter gångans sträckning osäker, men någonstans i närheten stöter den på den stig som löper söder och väster om Storsjön och så småningom passerar den stigkorsning vi just nu pausar vid. Följer man Storsjögångan vidare norrut passerar den sydväst om Mögsjön och vidare till Högtorp på tydliga stigar.

Man kan mycket väl följa denna stig med utgångspunkt från Svinsjöstugan, istället för den markerade leden som vi har valt. Då går man först 7-800 meter längs vägen för att sedan svänga till höger på en tydlig stig – Storsjögångan. Nästan på en gång passerar man då över en liten, tydlig kolbotten. Stigen är mycket tydlig och lättgången. Till höger har man våtmarker och till vänster en ganska gles skog, så man har god sikt åt alla håll. Snart passerar man ytterligare en kolbotten – en ovanligt tydlig och cirkelrund med vallar kvar runt om. Det tyder på att den var iordninggjord för nästa bränning.

Nu möter en del besvärligheter. Mängder med vindfällen ligger över stigen och man får flera gånger göra rejäla omvägar innan man hittar tillbaka till stigen igen. Men snart nog (600 meter) är man tillbaka vid den punkt där vi gjort en paus. Nu är det dags att fortsätta söderut.

 

Storsjöstenen

Etthundra meter senare längs leden kommer man fram till en vägvisare: Block 50 m. Detta är en mäktig bamsing. Det är ett av Nordens största flyttblock. Säkert är att det utgör en imponerande syn. Oavsett från vilket håll det stormar så kan man hitta tryggt lä invid denna koloss. Tidigare har jag hört namnet Båtstenen, men på reservatskartan kallas den Storsjöstenen.

Även om denna sten utmärker sig, så är den ingalunda ensam. På många ställen lockas vandraren att runda fler märkliga block.

Cirka 200 meter efter Storsjöstenen passerar leden över en stor fin kolbotten. Efter lite letande kan man ana kojruinen i periferin.

Stigen är fantastiskt inbjudande. Bland annat passerar man flera fina lågor – döda, omkullfallna träd. Fast det där med ”döda” är ju en sanning med modifikation.  De erbjuder liv för myriader av små växter och djur.

 

Jag ser ingen informationsskylt när jag kommit ut på andra sidan reservatet och jag är inte helt säker på var det hände, men en kvalificerad gissning är kanske när jag uppfattar det som om stigen går exakt på gränsen mellan två olika hyggen – det till vänster kanske 40 år och det till höger cirka 10. (Jag är inte kunnig inom detta område, så ni får ta mina gissningar med en nypa salt.)

 

Söder om Storsjön

Stigen är småkuperad. Då och då letar den sig upp på höjdsträckningar och då har man ibland fina utsikter över våtmarker i väster. Så småningom börjar man också ana Storsjöns vattenspegel i öster. Ungefär i samma veva börjar det dyka upp högresta frötallar längs stigen. De är verkligen kramgoa.

Alldeles innan man kommer fram till sjöns sydvästra spets går leden genom riktigt tät snårskog. Effekten när man kliver ur snåren och sjöns hela härlighet öppnar sig till vänster blir nästan häpnadsväckande. Här stannat nog mången vandrare och njuter en stund innan man kliver över den lilla bäcken. Men sjön släpper inte taget om vandraren på ett tag. Stigen klättrar lite grand, men närheten till vattnet är påtaglig. Jag går och bara njuter.

Vi passerar snart ett bäverfälle av rejäla mått. Det är en mycket kraftig asp som till slut har fått ge vika. Gnagen ser mycket färska ut. Från aspen och ner till sjön ser man en tydlig bäverkana. På en björk som legat lite längre hittar vi de vackra spåren efter björksplintborren.

 

Vindskyddet

Naturen runt omkring oss visar tydliga tecken på att ha varit uppodlad – bland annat genom några symmetriska odlingsrösen. Här har torpet Västra Storsjön legat. När vi lyfter blicken en aning så ser vi vindskyddet skymta där framme.

Det har måtten 2 x 3 m. Eldstaden är av sten och har låga bänkar runt. Här finns ingen utrustning men ganska gott om ved i skogen. Dass saknas. Sjön är stor och vacker med skapliga badmöjligheter. Har man tillgång till båt (hum) kan man ta sig ut till Killingön där det också lär finnas ett vindskydd – ett av få vindskydd i länet som ännu inte fått besök av mig.

Senast jag övernattade i detta vindsydd hade det regnat och varit dimmigt i flera dagar. Jag upptäckte då en del små mörka fläckar både på tak, väggar och golv och var noga med att inte lägga liggunderlaget där och inte heller ställa min utrustning på sådana platser. Det regnade ymnigt hela natten och när jag vaknade upptäckte jag att de mörka fläckarna blivit större och fuktigare. Under mina kängor var det vatten och likaså under min matpåse. Det kändes som om vindskyddet var mättat med vatten. Turligt nog hade det inte blivit fuktigt under mitt liggunderlag.

När jag besökte vindskyddet idag – soligt och varmt – så kunde man knappast tro att det var samma plats.

 

Storsjövretens rariteter

När man lämnar vindskyddet förs man upp genom en mäktig skog. Främst är det granarna som imponerar. Denna skog avslutas med den mäktigaste granen av alla och därefter kommer man ut i en öppen glänta och nu är det dags att sakta farten igen. Här måste man vara uppmärksam för att hitta informationsskylten om torpet Södra Storsjön eller Storsjövreten som det också kallades.

Om man rör sig i omgivningarna kan man dels hitta jordkällaren med bortruttnat tak men med kallmurade väggar bevarade.

Nästan tvärs över den öppna platsen, precis i skogsbrynet hittas brunnen som fortfarande har ett par stockvarv bevarade.

Trots dessa spännande fynd är det något annat som är allra mest intressant på denna plats. På den informationsskylt om Storsjögångans naturreservat – som vi stötte på precis när vi lämnat grusvägen – berättas följande: ”Lunglav är storvuxen lav som endast förekommer i gamla skogar. Den är mycket känslig för luftföroreningar och det är en av förklaringarna till att den blivit allt ovanligare.”

Min medvandrare hittade lunglav – här vid Södra Storsjöns gamla torpställe – på asp, lönn och rönn. Ovanligt!

 

Knappt femhundra meter efter torpruinen passerar leden en häll med vallareristningar. Platsen är lätt att vandra förbi, för det är inte någon stor och tydlig klipphäll. Den är nästan gömd i riset trots att den ligger bara 4-5 meter från stigen på höger sida. Det finns en urblekt, blågul snitsel runt en trädstam strax intill. Ristningarna består av ett stort antal initialer och en del geometriska figurer.

Efter ytterligare en knapp halvkilometer kommer vi ut på en synnerligen välgjord grusväg. Det beror på att vi nu är framme vid Vindpark Kronoberget – 16 nybyggda, jättelika vindkraftverk!

 

En avstickare till risbålet

Som jag tidigare nämnt har vi vandrat en del på Storsjögångan. Just här på norra sidan av grusvägen är jag inte helt säker på hur den löpt, men på södra sidan vet jag. En knapp kilometer västerut längs grusvägen (vid vägens sydligaste punkt) finns resterna (husgrund) av en huggarkoja. Till höger om denna (på andra sidan den öppna gläntan) börjar en bitvis mycket otydlig stig. Nu är vi på Storsjögångan igen. Kanske 750 meter längs denna stig hittar vi målet för vår utflykt: Risbålet!

År 1867 färdades en västgötaknalle på Storsjögångan. En kolare ville komma åt hans varor och mördade honom. Efter mordet började förbipasserande lägga pinnar på platsen – och det görs än idag. Det kallas att man bygger ett risbål.

 

På vägen till och från Risbålet passerar man mycket nära en av jättarna.

Och nu: Tillbaka till den plats där vi kom ut på grusvägen innan vår lilla utflykt!

  

Vi går nu istället åt vänster cirka 500 meter. Då passerar vi jaktkojan Hälge (som kan användas om det kniper). Detta är ingen trevlig miljö eftersom man har sju av vindkraftverken inom syn- och hörhåll.

Hundra meter längre fram längs vägen avviker leden söderut och vi är snart framme vid Bergslagsleden.

 

Tio sjöars led slutar ju ”egentligen” vid Svinsjöstugan, men jag tycker att det är att förminska fortsättningen ner till Bergslagsleden till att bara vara en ”anslutningsled”. Om den nu inte ska ha ett eget namn så borde den åtminstone inkorporeras i Tio sjöars led. Fast… om den nu ÄR en del av Tio sjöars led så slutar den tämligen snöpligt nere vid Bergslagsleden. Jag föreslår därför att leden får fortsätta ner till Sixtorp parallellt med Bergslagsledens tolfte etapp. Det finns ju andra leder som går parallellt – Bergslagsledens etapper 15-16 och Munkastigen till exempel.

 

 

Kronoberget

Ute på Bergslagsleden fortsätter jag söderut – åt höger. Efter tvåhundra meter passerar leden Mörktjärnsbäcken på en lång och farligt murken bro. Sedan svänger den brant uppåt. Vackert men jobbigt. När man sänkt sig ner på andra sidan höjden kommer leden ut på en av de anläggningsvägar som leder till några av vindkraftsverken. Vägen går längs Mörktjärn – en mycket vacker sjö som skäms av det stora bygget på andra sidan.

Hundra meter söder om Mörktjärn lämnar leden vägen. Här saknas tydlig markering. De vanliga blåa pilarna borde sättas upp här.

Leden klättrar nu uppåt igen och efter cirka en halv kilometer kommer man fram till en något motsägelsefull skylt.

Jag har kommit fram till en av de passager där Bergslagsleden tvingats ändra rutt. Det är ingen stor förändring och den nya dragningen passerar en mycket vacker utsiktsplats innan den sänker sig ner mot väster och stöter på den gamla dragningen igen ute på en liten skogsväg.

Bara hundratalet meter senare lämnar leden grusvägen och viker av västerut.

Så snart Bergslagsleden har lämnat vägen passerar den ett ganska långt avsnitt där det finns spänger som ligger långt under den aktuella vattenytan. Även detta parti måste åtgärdas.

 

Hagabergsgruvorna

Precis norr om Lilla Sirsjön går leden förbi ett par stora, långsmala gruvhål. Dessa gruvor – Hagabergsgruvorna – är en del av malmfältet Kronoberget.

Brytning har ägt rum från slutet av 1500-talet fram till slutet av 1800-talet. Under 1700-talet var detta Lekebergslagens största gruvfält. Det är totalt mer än två kilometer långt och består av ett 80-tal gruvhål.

På en karta från 1897 finns mer än 50 namngivna gruvhål. Härifrån gick malmtransporter till många av hyttorna i södra Kilsbergen, till exempel Vekhyttan och Mullhyttan.

Den mest dramatiska utsikten ner i gruvorna har man över den västra gruvan.

 

Om man har lust att trassla i brötig terräng går det här att hitta en runkesten – alltså en stor sten som man kan sätta i gungning med handkraft. Det är svårt att beskriva vägen dit men den ligger norr om västra gruvhålet och har koordinaterna N59°11.925 E14°40.253.

 

 

Regaldammen

Strax söder om gruvorna passerar leden bäcken från Lilla Sirsjön. Vid själva utloppet ur sjön lät man bygga en drygt 80 m lång damm – Regaldammen.

Därigenom skapade man ett vattenfall som drev ett åtta meter högt vattenhjul. För att förbättra vattenföringen täppte man för Stora Sirsjöns naturliga utflöde och lät gräva ett dike till Lilla Sirsjön. Via en stånggång på cirka 300 meter överfördes kraften till pumpar och hissar vid Hagabergsgruvorna. Pumparna skulle se till att vattnet försvann och hissarna användes för att få upp malmen.

Dammen är välbehållen. Vattenhjulet revs 1914 men vattenrännan och stenfundamenten till hjulhuset står kvar. Dammen kallas också Hjulhusdammen.

 

Velamshyttan

En knapp kilometer söder om Regaldammen passerar leden åter bäcken från Lilla Sirsjön. Precis vid vattenfallet låg tidigare Velamshyttans hytta. Det berättas att Gustav Vasa kallade hit en tysk bergsman – Velam – för att lära upp svenska bergsmän i tysk bergshantering och inrätta en så kallad tyskhytta. Säkert är i varje fall att hyttan drevs under 1500-talet och fram till 1620-talet, då verksamheten flyttades längre nedströms till Gammelhyttan.

Ovanför hyttplatsen – på andra sidan vägen – ser man de imponerande resterna av en flottningsränna i sten. Nedanför denna har tidigare funnits en träränna som förde timret ner till den punkt där leden korsar bäcken. När man ser vilka enorma arbeten som utförts för flottning i denna lilla bäck så kan man få en uppfattning om vilka transportproblem som fanns i skogsbruket före vägarnas och skogsmaskinernas tid.

 

Bäverbygge

Strax innan leden ankommer till etappmålet Sixtorp passeras än en gång bäcken från Sirsjöarna. Även denna bro är i behov av omvårdnad. Hundra meter efter bron pekar en pol till höger: ”Naturstig”. Om man följer den i 200 meter kommer man till en fin vattenkälla med gott vatten. Här har bävern röjt ordentligt. Lyckas man ta sig ytterligare knappt hundra meter längs stigen så hittar man ett makalöst bäverbygge – det snyggaste jag sett.

 

Sixtorp

Sixtorps friluftsgård är alltså etappmål för tolfte och trettonde etappen på Bergslagsleden. Här kan man rasta ute i det fria och har tillgång till vindskydd, eldstad, vatten i utekran och torrtoalett. Nere vid sjön ligger en mycket fin badplats.

De båda vindskydden är av olika karaktär – ett för övernattning och ett för rast. Rastskyddet är inrett med bord och fasta bänkar. Två personer kan möjligen få plats att sova. Utanför finns en eldstad med sittplatser. Dessutom finns mängder med bord och bänkar i närheten. Vatten finns i kran på en liten stuga 50 m ovanför vindskyddet.

Det rejälare vindskyddet ligger strax intill. Det har måtten 2 x 3m. Utanför finns eldstad med sittplatser.

 

Och NU är vi i mål.