Abisko – Kårsavagge - Låkktatjåkka – Björkliden – Abisko, juli 2012

Den 14 juli gick starten av Swedish Alpine Ultra, Nikkaluokta – Abisko, 105 km. Då jag själv är arrangör av detta lopp så kunde jag inte delta. Min planering var att liksom 2011 göra sträckan efter det att deltagarna kommit i mål. Men då från Abisko till Nikkaluokta. Nu blev det inte så, mycket beroende på myckna regnandet.

Med lite distans till den 14 juli och ultraloppet kan jag konstatera att efter att fått några av deltagarnas berättelser och bilder, att det var ett tufft lopp. Att av allt regnande uppstod stora vattenflöden. Mycket av detta kunde jag se när jag på lördagen åkte från Nikkaluokta till Abisko. Utmed E10 var det som stora floder i dikena utmed vägen. Detta kunde jag notera med större tydlighet på söndagen när jag åkte till Kiruna med bagaget tillhörande de löpare som fick bryta.

Foto: Walter Muehle

Foto: Walter Muehle

Fote: Walter Muehle

Foto: Walter Muehler

För att se hur mycket vatten det fanns på leden gick jag på söndag eftermiddag ca 3 km in på leden från Abisko.

Högt vattenstånd

Här det flera meter högre än vanligt.

Här går vandringsleden

Här går också vandringsleden

I stället för att vandra till Nikkaluokta så bestämde jag mig för att göra samma runda som 2011, nämligen: Abisko – Kårsavagge - Låkktatjåkka – Björkliden – Abisko. Kom iväg runt 9,30 på måndagen och med tanke på allt regnande så visste jag inte om det gick att ta sig fram. Det var blött men inte så att det blev problem. Mötte några vandrare som tipsade om hur jag skulle gå för att undvika de värsta vattenflödena. Strax innan Kårsavaggestugan finns ett brett vattenflöde där jag förra året efter att sökt ett bra övergångsställe men till slut fick ta av mig skorna och vada över. Tyckte det var mindre vatten i år. Tog av mig skorna och vadade över. Det var ca 50 cm som djupast. Vädret var fint och varmt med lite moln.

Satte mig på trappan vid Kårsavaggestugan och åt lite. Bestämde mig då att göra hela rundan. Hade turen inlagd sedan tidigare på GPS:en så det var bara följa den.

Från Kårsavagge är det först en brant stigning på ca 500 meter på en sträcka av ca 2 km. Det är så brant att man nästan måste krypa för att ta sig fram. Förra året såg jag en stor sten som låg mycket nära avsatskanten och såg ut som att när som helst tippa över och rulla ner för fjällsidan. Nu fanns det ingen sten där så den hade förmodligen gett sig av i samband med snösmältningen. Det syntes inga spår av stenen.

Här uppe på 1200 meter är det en fantastisk vy, man sitter på en sten och bara njuter. Även om det är jobbigt att ta sig upp så är det mer än väl värt denna ansträngning. Kommer att göra om det nästa år.

Ett antal renar stod och tittade på mig, undrade väl var det var för filur som kröp där.

Väl uppe efter den branta stigningen så var det ca 3,5 km till Låkktatjåkkastugan. Denna sträcka var förra året helt täckt med snö. Nu var det mindre med snö och man fick gå på ett mycket stenigt underlag. Dessutom var snön mjuk och blöt. Ett antal gånger trampade jag igenom med hela ena benet. Vid ett tillfälle fastnade jag med benet i snön. Fick gräva på baksidan av låret och en bit ner för att komma loss. Vid andra tillfällen så såg jag att vatten forsade under snön från fjällkanten till en sjö lite längre bort. Vågade inte gå över här utan fick gå runt och upp på den steniga fjällkanten.

Väl uppe på 1200 meter så kom det in moln som gjorde att sikten blev sämre. Så jag fick helt lita på den inlagda rutten på GPS:en. Det gick bra kom till Låkktatjåkkastugan runt 17.30 för lite mat, trodde jag. Förra året så var det en mycket trevlig kvinna som sa att skulle man ha middag så måste man har beställt detta i förväg, men hon kunde värma en Gulaschsoppa och grädda en våffla. Detta var gott efter att ha varit ute i en hel dag. Nu fick jag besked av en inte lika trevlig kvinna och att Gulaschsoppan var till lunchen och den kunde man inte få nu. En våffla kunde hon göra. Fick in en kall sådan efter 30 min. Förra året rekommenderade jag vandrare att gå till stugan och äta denna goda soppa. I år avråder jag till detta.

Sedan var det att vandra vidare mot Björkliden ca 10 km i blöt snö. På vägen ner såg jag detta monster.

Har man ögonen med sig och lite fantasi kan man se mycket.

Från Björkliden blev det Rallarleden fram till Abisko. Kom till Abisko 22,15. Rundan tog 12,5 timme.

Det var en härlig tur. Man är nästa ensam, förutom de jag mötte i början och de som var i Låkktatjåkkastugan. Det man såg var ett antal renar och ljudet man hörde kom från fåglar och porlande jokkar.

Kan inte släppa tanken på det väder som rådde den 14-15 juli, kallt och regn.

Undrar hur många vandrare som tänker på hur snabbt vädret kan ändas och att det kan komma mycket regna som får till konsekvens att broar spolas bort.

På www.swedishalpineultra.se finns deltagarnas berättelser och fler bilder.