Sarek från väster 2005

(Peka på bilderna för bildtext.)

Det var trångt i min lilla Toyota och inte särskilt bekvämt. Örebro-Kvikkjokk är en dryg resa för fyra fullvuxna män (ja, två av oss drygt det) med packning för 10 dagar på fjället.

Efter att vid många tillfällen ha vandrat i Sareks östra, norra och centrala delar hade jag denna sommar bespetsat mig på trakten av Pårte. Det var många år sedan jag första gången - via noggranna kartstudier - insåg möjligheten att vandra nästan en hel mil på bergskammen som leder upp till Bårddetjåhkkå, 2005 möh. De senaste årens fjällvandringar i Abiskotrakten (se min andra artikel i detta forum) har dessutom gett mig mersmak på höjder.
Men vilken väg skulle man ta sig dit? Vandring från Kvikkjokk tilltalade mig inte. Det skulle innebära alldeles för lång tid i skogen innan fjället. Efter samråd med mina vandringskamrater (bästa kompisen Tommy samt mina söner Martin och Magnus) bestämde vi att utgångspunkten trots allt skulle bli Kvikkjokk, fast med helikopter till Staloluokta. Därifrån skulle vi ta oss in i Sarek västerifrån. Ett sådant vägval skulle medföra många bonus-upplevelser: Padjelanta, Njoatsosvagge och Luohttolahko. Kanske också en möjlighet att titta ner i Rapadalen från "fel" sida?
Yngste sonen Magnus är fågelskådare av stora mått vilket även har fått mig intresserad. Trots att vi först fördelat all gemensam utrustning mellan oss, valde han att ta med tubkikaren som extra packning. Det visade sig vara ett klokt val. Dock klarade vi vår första observation utan kikarens hjälp. En stor, gammal kungsörn svävade över bilen strax innan vi var framme i Kvikkjokk.

Vädret var klart men blåsigt. Det påverkade inte flygningen - den var fantastisk - men Virihaure, som sägs vara en av fjällvärldens vackraste sjöar, visade sig inte från sin bästa sida.


Planerna att sitta och njuta av lunch vid sjöstranden och kanske avsluta med ett dopp skrotade vi omedelbart. Istället knäppte vi våra skaljackor, drog åt luvan och med en frisk vind i ryggen letade vi upp den gamla leden - söder och öster om Stuor Dijdder. Det visade sig snart att vi hade olika mycket kraft i benen. De två yngre medlemmarna i vårt sällskap blev ganska snart stigfinnare åt de äldre. I branten upp från Staloluokta mötte vi vår första fjällabb och vår första fjällvråk.


Första övernattningen ägde rum vid sydvästra delen av Njallajavrasj där det fanns många fina platser att välja på. Ute i sjön simmade en storlom och strax intill tältet trippade stenskvättan. På kullarna runt om varnade ljungpiparen med sitt sorgsna läte.


Morgonen var bedövande vacker. Vinden hade mojnat, himlen var glasklar och på Sareks toppar i öster låg ett tunt puder av nysnö. Jag har alltid trott att den vackraste entrén in i Sarek går över Sitojaure i öster, men i denna väderlek kan inget vara vackrare än detta.
Vi färdades rakt österut och när vi kom fram till Alajaure valde vi att följa dess norra strand. Terrängen är mycket lättvandrad och även om vinden åter tog i framåt eftermiddagen hade vi turen att ha den i ryggen hela tiden.


Vid sjöns stränder trippade större strandpipare och myrsnäppa. Med jämna mellanrum gjorde silvertärnan sina stegvisa dykningar efter fisk.
Vid sjöns östligaste spets svängde vi söderut under Nuortap Rissavare. Vi vadade Rissajåhkå nära utloppet från Lulep Rissajavrre och hittade nästan direkt efter vadet en perfekt liten sandstrand vid sjön. Vid nästa lilla vik fanns både rödbena och mosnäppor.
Ännu när vi kröp ner i sovsäckarna var vädret blåsigt men kristallklart. Vi såg fram emot att få beskåda den omtalat vackra Njoatsosvagge dagen därpå.


Morgonen var blygrå. Duggregnet strilade och molntaket låg nästan i markhöjd. Det bästa man kunde säga om vädret var att vinden hade mojnat en aning. Denna förmiddag är en av få då jag varit tvungen att använda kompass under mina fjällvandringar. Vi tog ut kompassriktning mot Tjågnårisvarasj.


Inte ens dimman hindrade Magnus att upptäcka fågel. Vi såg tre alfåglar och åtta fjällripor på vår väg mot Njoatsosvagge.
Stundtals lättade molnen en aning, men när vi närmade oss pasströskeln i övre delen av Njoatsosvagge sänkte sig molnen igen och förhindrade all utsikt.


Vår ursprungliga plan denna dag var att slå läger redan mellan Alep och Gasska Njoatsosjavrre, för att på eftermiddagen ta en tur utan packning ner till de mäktiga fallen och forsarna ca 5 km längre ner. Den första delen genomförde vi, men inte den senare. Det kändes meningslöst i dimman. Vi ägnade istället tiden åt att försöka torka kläder.



Dagen därpå började på samma sätt som dagen innan: regn och låga moln. Givetvis hade vi lagt in ett par reservdagar, men det kändes inget vidare att behöva "offra" en redan.



Ända till sent på eftermiddagen var väderläget konstant, men sen började faktiskt en förändring att skönjas.


Det var för sent på dagen för att fortsätta den väg vi tänkt (nämligen att klättra rakt upp mot Jiegnavagge, mellan Tjågnåristjåhkkå och Bulkas), men vi bestämde oss för att göra en kort utflykt till forsarna och fallen och samtidigt hålla tummarna för att det skulle fortsätta att lätta.


På vägen till fallen upptäckte vi två stenfalkar och ett mycket stort antal stenskvättor. I en av sjöarna simmade sex alfåglar.


Nästa morgon var det stor skillnad. Det var fortfarande helt mulet, men taket låg på en högre nivå så vi bestämde oss för att följa vår ursprungliga plan - rakt upp. Vi hade först tänkt ta oss upp på Luohttolahko mellan de båda jokkarna Skajdasjåhkå och Balgatjåhkå, men tack vare en kontakt här på Utsidan (tack Lukas) så bestämde vi oss för den aktuella vägen.
Även om stigningen var brant innebar den inga större svårigheter. Dock märktes en rejäl skillnad i steglängd och kraft mellan ung och gammal.


Vi kunde undvika blockterräng och gå på gräs en bit förbi 1000 m-nivån men sedan blev det stenigare.


Eftersom vårt nästa mål var den hängande Svenonius glaciär rundade vi Bulkas norra utlöpare och svängde mot sydost.
I och med att vi passerade vattendelaren försvann nästan alla moln som genom ett trollslag. På andra sidan Luohttolahko låg hela Pårtemassivet och glittrade i solskenet. Hitom detta låg denna märkliga och lite mytomspunna högplatå, resterna av en betydligt äldre bergskedja än den vi idag kallar Skanderna.


Vi försökte gå närmaste vägen till glaciären och höll därför en bit upp i branten, men det rekommenderas inte. Det hade varit betydligt mer lättvandrat att gå nere i dalbottnen så länge som möjligt för att klättra upp till glaciären rakt nerifrån.
Glaciären glittrade i turkos, vitt och himmelsblått. Vi unnade oss var sin whisky on the rocks, i dubbel bemärkelse.




Strax efter att vi lämnat Svenonius glaciär i riktning mot Luohttojavrre blev terrängen betydligt mer lättvandrad. Mjukt och skönt gräs fanns nu under skorna. Skulle inte Luottholahko vara en stenöken?
Denna vandrings vackraste tältplats hittade vi på östra sidan av sjön, just där jokken flyter in. Vädret var fortsatt strålande. I väster glittrade glaciärerna på Tsähkkok och Ryggåsberget, i öster glaciärerna i Pårtemassivet. I norr - på andra sidan Sarvesvagges gravdjup ståtade det mäktiga Oalgasjmassivet. I sjön simmade fyra alfåglar, men också en ensam sjöorre. På stranden i närheten trippade inte mindre än elva mosnäppor.




I våra ursprungliga planer hade vi med en promenad upp på Noajddes topp för att njuta av utsikten ner i Sarvesvagge, men eftersom vi redan använt en av våra reservdagar och eftersom det fanns ett mycket viktigare projekt längre fram - bergskammen i Pårte - så beslutade vi oss för att låta Noajdde få vänta till ett annat år. (Ett beslut vi kom att ångra senare.)
Den vanligaste vägen från Luohttolahko till Pårteglaciären (om man inte är klättrare) är troligen att gå ner genom Noajdesvagge och sedan upp genom Lullihavagge. Efter en del intensiva kartstudier och lite tips från Utsidan (tack igen Lukas) bestämde vi oss för att gå förbi Noajdesvagge och fortsätta upp på toppen 1544.


Halvvägs upp stötte vi på ett gäng fransmän som kommit precis den väg vi tänkte ta oss ner. En av dem hade ett mycket fult sår i pannan som han fått vid ett fall på vägen upp. Det kändes inte upplyftande.


Sedan vi nått toppen följde vi den lilla dalen mot NO ner i Lullihavagge. Hela området är blockterräng, men står man ut med det och orkar vara försiktig så går det att ta sig ner. Det var först i den nedre delen som det blev riktigt besvärligt, men det gick till slut i den norra delen av dalen där vi fick lite hjälp av snölegor.


Vi följde sedan Lullihavagge mot sydost och letade oss fram till Pårtejeknas kant. Vår förhoppning var att kunna tälta alldeles i närheten av glaciären för att nästa dag ta oss över glaciärtungan och på så sätt nå snölegorna söder om glaciären och via dem ta oss upp på bergskammen. Vi är inte speciellt kräsna när det gäller val av tältplats, men all sten och allt glaciärslam i området nära glaciären gav ett nästan kusligt intryck. Vi valde att följa jokken en bit nedströms innan vi slog upp vårt tält.


Himlen började nu bli grå, men vi hoppades: Imorgon skulle det äntligen bli av - kamvandringen på Pårte.




När vi vaknade nästa morgon var dimman om möjligt ännu tjockare än den varit i Njoatsosvagge. Vi såg inte ens Pårtemassivet. I detta väder skulle det också vara helt meningslöst att vandra fram till Gådokvarasj för att beundra Rapadalen från "fel" sida. Efter en hel del vankelmod beslöt vi oss till sist för att påbörja vandringen ner mot Kvikkjokk. Det skulle inte bli någon kamvandring detta år.


Vi letade upp bron över Gådokjåhkå, rundade Stuor Jiertta och gick sedan västerut tills vi vadat Gasskagårsåjågåsj, där en strömstare dök efter småkryp.



Vi följde sedan jokken nedströms till Pårek och vidare på stigar söderut ner till Stuor Dahta, där vi hittade en lite fin udde att slå upp tältet på. På vägen noterade vi tre fjällabbar och två fjällvråkar i närheten av Pårek.


Längs vägen ner till Kvikkjokk hörde vi dalripan knarra inne skogen. Vi hade också turen att stöta på den charmiga och orädda lavskrikan.

När vi några timmar senare kommit fram till Kvikkjokk och satt i restaurangen på övervåningen och tittade ut på den mäktiga jokken, kände vi oss trots allt ganska nöjda med vår vandring. Vi hade fått klättra en hel del, vi hade sett vyer vi aldrig sett tidigare, vi hade upplevt ett makalöst Luottolahko - vandringens höjdpunkt - vi hade upplevt fjällets omväxlande väder och sett en hel del spännande fåglar. Och kanske främst - vi hade trivts tillsammans. Vad mer kan man önska?
Tja... en tur till Pårte sommaren 2006 kanske, och ett nytt kamvandringsförsök?