5:e september.
Dagens uppgift var att vandra genom Lulijvágge ner till Noajdevallda. Det är påträngande stenigt innan man når passpunkten, vilket kräver mer tid. Därefter blir det lättare.
Det blev en fin soluppgång där fjälltopparna fick solljus långt innan "dalkryparna".
Jag vandrar en kort bit mot Lulijvágge och ställer sedan ryggsäcken mot ett stenblock för att gå upp till Östra Lulijglaciären på Lulijtjårros östra sida. Glaciären har snart försvunnit helt och det återstår bara några tunna rester som kan vara borta redan under 2025. Glaciärsjön ligger 1288 m ö.h.
Södra delen av Lulijvágge är besvärlig att passera med stora kantiga stenblock som rasat ner från fjällsidorna. Man får ta i beräkning att blocken kan börja röra på sig när man går på dem. Tidigare låg här stora snölegor som man kunde ta sig fram snabbt på.
Strax söder om passpunkten i Lulijvágge står detta imponerande klippblock. Från vandringsstavarnas längd på 1,35 meter (de står lutade mot blocket) har jag uppskattat blockets höjd till 8 meter och dess tyngd till mellan 1000 och 1400 ton. Norr om blocket blev Lulijvágge mer lättvandrad.
Från norra sidan av Lulijvágge ser man rakt in i Áhkávágge. Det ser ut som att Áhkájiegŋa nu blivit två glaciärer där bilden i huvudsak visar den södra delen.
Strax efter passpunkten får man syn på Lulijtjåhkkå och den Västra Lulijglaciären, som numera delats upp i två separata delar. Glaciären ger med sitt smältvatten upphov till Lulijjågåsj och där passar jag på att göra en kort lunchpaus.
Mellan Lulijtjårro och Lulijtjåhkkå ser man ett imponerande hak som lär kräva klätterutrustning för den som vill ta sig fram mellan topparna.
Innan man kommer fram till Noajdevallda möts Lulijvágge och Noajdevágge och här finns en väl upptrampad stig som skapats av de som tänkt vandra genom någon av dalgångarna.
Nere i Noajdevallda hittar jag en fin tältplats vid sidan av Lulijjågåsj och får uppleva en stämningsfull kväll upplivad av jokkens muntra porlande. Fjällen försvinner sakta in i kvällsmörkret medan vandraren sjunker in i djup sömn.
6:e september.
En av höjdpunkterna under vandringen skulle bli en dagsutflykt till den 1610 meter höga toppen av Bielloriehppe Stuollo. Namnet finns endast på Calazos kartor vilket brukar innebära att det inte är sanktionerat av Sametinget. Det finns dock omnämnt av Axel Hamberg i hans (lilla röda) "Sarekfjällen" utgiven 1922, på sidan 46. Hamberg har sannolikt hört namnet omnämnas av någon av sina samiska medhjälpare. Ingen i dag levande kan väl svara på hur stark kopplingen är för dessa (ej sanktionerade) namn till den samiska traditionen. De ursprungliga namnen kunde ofta variera mellan individer och samebyar, om jag förstått historien rätt.
Försöker man översätta namnet till svenska för att förstå de bakomliggande naturobjekten så bör man vara en verbal ekvilibrist. "Biello" översätts till "bjällra, klocka" och "riehppe" till "svårtillgänglig, nischformad dal, ofta med glaciär". "Stuollo" betyder kort och gott "stol" och direkt väster om Bielloriehppe Stuollo ligger Lulep Stuollo (Östra stolen) och Alep Stuollo (Västra stolen). Man har tyckt att bergen på något sätt påminner om stolar. Hamberg skriver om dessa fjäll:
Utmed Sarvesvagge följa sedan ytterligare tvenne berg med en liknande bred horisontal avsats på omkring 1200 m och däröver en hög topp. Dessa berg, som alla tre till utseendet påminna om en stol, kallas på lapska Stuollo (platån är stolsitsen, toppen ryggstödet).
Som framgår av kartan så kom jag aldrig upp på toppen vilket kändes lite snöpligt då min planering oftast fungerar bra. I efterhand kan jag konstatera att jag missbedömt tidsåtgången för att ta mig till och från bergets fot. Den sträckan blev nu för lång när vägvalet inte alltid är självklart och terrängen ibland är risig och blöt. Det blev även tre vad vilket är tidskrävande för oss som byter om från kängor till vadarskor, och tid har man inte lika mycket av i september när dagarna är påtagligt kortare.
I vilket fall såg jag en bra tältplats vid Stuolojågåsj som jag kommer att använda vid nästa försök att komma upp på berget.
Jag traskar iväg österut längs Sarvesjåhkå, men börjar tidigt misstänka att jag kom iväg lite för sent för att hinna tillbaka innan mörkrets inbrott. För att vara i september var det mycket vatten i Sarvesjåhkå.
Det var rätt trevligt inledningsvis att gå nere vid Sarvesjåhkå. Ibland fanns åsar vid jokken varifrån man hade bättre överblick över landskapet. Det fanns en stig att följa då och då, men ofta försvann den inne i ett snår eller i någon blötmark.
Mellan Gaskasjågåsj och Stuolojågåsj fanns ett långt parti med blötmark där man ofta fick ändra vägval för att komma undan någorlunda torrskodd. Därefter blev det bättre med en trevlig och ljus fjällbjörksskog.
Jag lyckades ta mig över Stuolojågåsj utan att vada vilket sparar in en hel del tid.
Den första biten av Bielloriehppe Stuollos västra sida var rätt brant. Jag använder min vandringsryggsäck även som dagtursäck vilket inte är optimalt när det är så här brant. Den väger 2,5 kg och med kameragrejor, regnkläder, mat, vatten (inga jokkar uppe på berget) etcetera så blir det 9 kg. Förutom att man blir tyngre än nödvändigt så blir man baktung i de brantaste partierna. En lätt och rymlig dagtursäck står på inköpslistan.
När jag kommit upp en bit på Bielloriehppe Stuollo blickar jag ner på sammanflödet mellan Ráhpaädno och Sarvesjåhkå. Det är här som det ibland går att vada Ráhpaädno.
Vid 1100 meter inser jag att det blir omöjligt att hinna upp till toppen på 1610 m, och samtidigt ta mig tillbaka till tältet innan det blir för mörkt. De sista 400 höjdmetrarna går över brant blockterräng vilket alltid tar mer tid än vad man tror. Bielloriehppe Stuollo är brant och kräver försiktighet och tid.
Situationen innebar även fördelar då jag nu fick mer tid till fotografering och reflektion. Jag letade upp en lämplig utsiktsplats och åt en sen lunch bestående av nötter, russin och kex med torkad frukt. Det var lagom varmt och jag satt i lä för den svaga vinden. Förutsättningarna för att studera landskapet kunde inte bli bättre. Sa jag att det var en total avsaknad av mygg?
På andra sidan Sarvesvágge låg Dielmmá och Dielmábuollda Det framgår tydligt hur naturtyperna ändras med höjden: fjällbjörksskog-buskmark-fjällhed-kalfjäll.
Från min upphöjda position kunde jag se myndigheternas "bevakarstuga" som de satt upp på Rovdjurstorget som kanske är Sareks "heligaste" plats. Stugan ser ut att vara försedd med både parabol och solceller. Ett övergrepp mot nationalparken tycker Claes Grundsten i ett inlägg i Utemagasinet, vilket man kan hålla med om.
Claes Grundstens inlägg i Utemagasinet
Jag lämnar min utsiktsplats och går lite högre upp för att rekognosera vägen till toppen genom den branta blockmarken. Den uppstigningen får jag ta mig an en annan gång.
Eftersom jag inte kom ända upp på Bielloriehppe Stuollo har Björn Andersson (Bandersson) lånat ut ett par av sina foton som han tog från den toppen 7:e augusti 1976. Där ser man kammen mot toppen 1679 som Hamberg kallade för Glaciärtoppen. Namnet finns även på Calazos kartor. Björn har också hjälpt mig med information om Hambergs förehavanden i området.
Foto: Björn Andersson.
Björns bedömning av en kamvandring mot Glaciärtoppen: "Den är väl inte helt oproblematisk, tidvis brant med lösa stenar." Hamberg gick år 1897 upp på Bielloriehppe Stuollo från Stuolojågåsj. Sedan fortsatte han över kammen mot Glaciärtoppen och därifrån ner till Rapadalen.
Foto: Björn Andersson.
Foto: Björn Andersson.
Efter att ha njutit av utsikten i ett par timmar börjar jag återfärden till tältet.
Pga värmen var det mycket vatten i alla jokkar som kommer från glaciärer. Vattnet i Stuolojågåsj hade stigit och vadning blev nu nödvändig - ett lätt vad, så även med Gaskasjågåsj. Jag försöker undvika området med blötmark men hamnar i stället i besvärligare terräng.
Det var lättare att gå nere vid Sarvesjåhkå där det oftast fanns stigar att följa. Jag är tillbaka vid tältet en timme innan solnedgången, men solen försvinner bakom Noajdde innan dess. Fixar middag och tar itu med de vanliga kvällsbestyren. För 20 år sedan skrev jag vandringsdagbok på kvällarna och kunde även "hålla skymning". Numera har andra sysslor kommit emellan - laddning av kamerabatteri, pannlampa och någon enstaka gång av träningsuret och mobilen som kommunicerar med InReach Mini via en "app" och bluetooth. Lite tveksam är jag till denna teknikens "intrång" även om den har många fördelar. Att det inte finns mobiltäckning hindrar inte längre omvärlden från att göra sig påmind - det här året är första gången som jag haft den möjligheten.
Du hade tydligen tur med vädret.
Ser fram mot fortsättningen.
Fram till början av augusti spelar det ingen roll vilken tid på dygnet man vandrar då sommarnatten är ljus i Sarek och då hade jag kunnat fortsätta till toppen. Jag noterade att det gick att tälta på ett ställe vid Stuolojågåsj, och det får bli mitt basläger nästa gång. Det närliggande Stuollotjåhkkå 1804 ser ochså spännande ut
"...en annan gång." Är det om 4-5 månader eller ????
Ska bli kul att få läsa din redogörelse för det projektet.
Själv, efter ett oändligt antal Sarekvandringar har jag aldrig riktigt sett denna ’Glaciärtoppen’. Den är dold och gäckande oftast i dåligt väder. Den har dessutom ovanlig form, lite som en vulkanisk kon.-ungefär som Stuolotjåkkå. För länge sedan försökte jag mig på passagen mellan Glaciärtoppen och Lilltoppen men fick vända! Det fanns släppor i isiga branta snöfält även då. Passagen ner mot Rapadalen är inget att rekommendera i dåligt väder…Det är ruggigt att hamna fel neråt.
Lilltoppen rösades, har jag för mig så sent som 1963.Av Abrahamsson. Piellorieppe är på något vis en egen liten magisk värld placerad i det stora.
Så kul att följa detta!
Det är nog det område i Sarek som jag besökt minst, tyvärr. Jag hade ett uppehåll i Sarekvandrandet från 1998 till 2018 och tidigare har jag endast vandrat genom Lulijvágge och Gaskasvágge, vilket var lättare på 80-talet med långa permanenta snölegor jämfört med dagens blockmark.
Hamberg tog sig ner från Glaciärtoppen men säger inte något om vägvalet, annat än "...Glaciärtoppen (1678 m), och därifrån rätt ned Rapadalen." Förmodligen gick han ensam med sin kamera, stativ och tunga glasplåtar, då hans samiska medhjälpare ibland vägrade ge sig på de äventyrligaste utflykterna.
Jag har planerat en vandring som från Jiegnajávrre fortsätter genom passet mellan Unna Stuollo och Stuollotjåhkkå och vidare ner genom Stuolovágge. Om vädret tillåter ser det inte svårt ut att ta sig upp på Stuollotjåhkkå från vägen upp mot passet. Toppen ligger mitt i Bielloriehppe och det vore kul att göra ett panorama på 360 grader därifrån, medan glaciärerna finns kvar - de har smält ner skrämmande snabbt de senaste två åren.
Jeknavagge är ju lite som Sareks Tarfala.
Jag vet inte längre om det användbara snöfältet upp från Jeknajaure finns kvar. Kanske någon nyligen besökare kan ge besked?
När det gäller Stuolojiegŋa och Nuortta Gådokjiegŋa så fick jag med båda på bild förra året. Stuolojiegŋa var helt snöfri så man har koll på sprickorna nära iskanten. Det såg ut att gå att undvika "jökelsläpporna", men glaciären har ju sjunkit ihop enormt sedan Hambergs dagar, så när man stiger av glaciären så hamnar man på ett mycket brant och grusigt urberg som det kan vara vanskligt att ta sig upp för.
Nuortta Gådokjiegŋa har sjunkit ihop så mycket att man inte behöver gå på den om man går ner den vägen. I slutet av juni var den nästan snöfri och såg ut att vara utan sprickor. Med broddar kan man nog ta sig fram på den. Bifogar länkar till de två bilderna som man kan zooma in i.
https://photos.app.goo.gl/AAfjXdd9t1BzqM598
https://photos.app.goo.gl/ch93hCdoYRGssF4u6