31:a augusti
Jag anlände till Kvikkjokk tidig eftermiddag och tittade in i Fjällhotellet, men när jag såg hur knökfullt det var kom jag på andra tankar. Sorlet från alla människor var påträngande högt - som om alla hade ensamvandrat och nu för första gången på två veckor fick öva sin verbala förmåga igen.
Gjorde mig i ordning och gav mig iväg norrut längs Kungsleden. Planen var att gå runt Boarddemassivet motsols och den första etappen denna eftermiddag var att ta mig knappt 10 km till Stuor Dáhtá.
Kartorna visas i separata fönster på Google Photo. Klicka på kartan så visas den i större storlek. Om det går att zooma in i kartan visas ett förstoringsglas uppe till höger.
Vädret var fint om än varmare än normalt för att vara månadsskiftet augusti/september. Vandringen var planerad till 12 dagar med mat för ytterligare en dag. Packningen var, som vanligt, tyngre än önskvärt främst beroende på närmare 4 kg fotoutrustning. InReach Mini 2 och mobilen ökar vikten med ytterligare 300 gram. Det gick trots allt rätt lätt att vandra och efter 7 km - en kort bit efter bron över Njágákjåhkå - var det dags att lämna Kungsleden och fortsätta på stigen mot Pårek.
På Google Photo visas bilderna i högsta jpg kvalité och i större storlek, cirka 5000 pixlar i bredd. De kan ta några sekunder att ladda ned. Det går att zooma in via ett förstoringsglas uppe till höger, men även genom att rotera mushjulet.
Stigen mot Pårek går över myren Dáhtájiegge (jiegge = myr), där den är spångad, och slingrar sig sedan fram längs Unna Dáhtás västra sida. Vid sjöns norra sida finns en etablerad tältplats som var dagens etappmål. Platsen var lite för blöt för min smak på grund av högt vattenstånd i sjön, men då det började bli sent fick jag hålla tillgodo. Någon hade samlat ihop en hög med död ved för den som tänkt sig göra upp eld. Jag använde några av dessa grenar som golv i absiden för att ryggsäcken inte skulle bli blöt.
Efter ett tag kom två tjejer och slog upp sitt tält 100 meter från mitt - tillräckligt långt bort för att de obesvärade kunde ta sig ett dopp i sjön.
Första natten vid Stuor Dáhtá blev klar med ett norrsken som varierade i färg och styrka. Naturligtvis lämnade jag den varma sovsäcken för att försöka fånga det hela på bild. Det blev lite bökigare att hantera kameran då jag den här gången nöjt mig med ett bordsstativ på 260 gram i stället för mitt betydligt längre lättviktsstativ på 800 gram.
1:a september
Det blev en fin morgon och tältet hann torka innan jag vid 8-tiden gav mig iväg på dagens rätt långa etapp där målet låg mindre än 1 km från Gådokjåhkå.
Stigen på kartan norr om Stuor Dáhtá stämmer dåligt med verkligheten (GPS spåret). Över Pårekslätten stämmer kartstigen bra.
Efter Stuor Dáhtá går stigen uppåt genom övervägande gammal granskog. Därefter tar fjällbjörkskogen över. Lite högre upp hade löven blåst bort under ovädret några dagar tidigare, vilket dämpade höstfärgerna märkbart.
Jag passerar Pårekslätten, där jag möter flera vandrare på väg mot Kvikkjokk, vadar Boarekjåhkå och fortsätter förbi Pårek sommarviste. Vid skogsgränsen svänger stigen västerut mot Sähkok. Där lämnar jag stigen och riktar in mig på passet mellan Boarektjåhkkå och Stuor Jierttá och försökte undvika områdena med ris.
Det skulle dröja 7 dagar innan jag åter såg en artfrände. Framme vid Gasskagårsåjågåsj hittade jag efter en stunds letande ett ställe där man kunde ta sig över utan att behöva vada, och fortsatte sedan i samma riktning. Riset var inte så högt och kunde forseras relativt problemfritt.
Vid foten av passet skulle jag ha valt att ta mig över jokken från Boarektjåhkkå innan uppstigningen. Då hade jag sluppit en brant ned- och uppgång i ravinen som jokken skapat.
Mellan Boarektjåhkkå och Stuor Jierttá ligger en mindre högslätt, cirka 1200 m ö.h. Stenarna är här mindre, jämfört med Luohttoláhko, och i regel nedtryckta i marken. Jag kom att tänka på den karga Tibetanska högplatån.
När det var dags att ta sig ner från passet blev jag tvungen att orientera mig bland alla toppar i Bielloriehppe för att se vilken väg som var lämpligast inför morgondagens vandring. Det fina vädret gjorde det lätt att få överblick över lämpliga tältplatser. Solen dalade i väster och det gällde nu att rätt snabbt ta sig ner, få upp tältet och laga en sen middag innan mörkret gjorde sig gällande.
Nedgången från passet var bitvis lite brant, men ändå oproblematisk då det mestadels var fjällhed man gick på. Först vid 19-tiden kunde jag sätta upp tältet efter en lång dagsetapp på 18,4 km och 720 meters stigning. Lägerplatsen låg cirka 700 m SV om renvaktarstugan med utsikt mot topparna i Bielloriehppe-massivet.
Det skymmer rejält vid 9-tiden. Skymnings- och gryningsljuset är en av de stora behållningarna av en vandring i september.
Fortsättning följer.
Det är inte givet att man får max förstoring när man klickar på förstoringsglaset i Google Photo. Det kommer upp en "slider" med en skala från "-" till "+". När man drar slidern hela vägen till "+" har man nått maximal förstoring.
Din berättelse…oj ja! Jag hoppas det blir flera av dom, fyller verkligen ett stort tomrum här på ’Utsidan’.
Hälsar Anders.
Tyvärr har jag inte lagt lika mycket energi på texterna som på fotot - där finns mer att göra.
Jag har läst dina vandringsberättelser med stor behållning där dina reflektioner sveper över många "domäner" relaterade till både landskapet, kulturen samt det mer personliga. Du knyter också ihop det till ett "större sammanhang" vilket inte alltid är det lättaste.
När jag lagt ut texten och berättat om att jag ofta hör olika ljud (röster, renskällor etcetera) efter 4 eller 5 dagars solovandring, är det alltid någon som blir "triggad" (inte alltid på Utsidan) och inte vill tro att sådant kan hända. Inuiterna i norra Kanada vet bättre.
Ibland har jag visat ett foto av en glaciär från nutid bredvid ett foto av samma glaciär som Axel Hamberg tagit 120 år tidigare, och påpekat hur mycket mindre den blivit. Då får man genast en kommentar om att "detta är inget bevis för några klimatförändringar" - trots att jag aldrig sagt något om klimatförändringar i texten. Naturligtvis påverkar det inte mitt sätt att skriva, men jag ger mig inte längre in i några "kommentarsdueller".
Jag viste inte att det eventuellt finns lämningar av Axel Hambergs verksamhet i det området. Hoppas du hittar något.
Ser fram mot att läsa fortsättningen.
Jag antar att mitt omnämnande av nederbördsmätare 1050 i ingressen talar för att instrumentet (eller dess rester) kommer att hittas.
Hans Fowelin hittade - och har skrivit om - Meteorografen på Sähkoknuohkke samt Nederbördsmätare 1530 som ligger 2,3 km öster om Pårtetjåkkåobservatoriet. Dessutom fanns en nederbördsmätare uppe på Boarddetjåhkkå som senare flyttades till observatoriet.
Nederbördsmätare 1050 har däremot fram till den 2:a september 2024 förblivit oupptäckt.
Jag har inte tappat intresset för Padjelanta. Att Sarek fått så mycket uppmärksamhet de senaste åren beror på att jag inte vandrat där sedan 1997. Jag ville ta foton från Sarek med samma tekniska kvalité som bilderna från Padjelanta, medan jag fortfarande orkar ta mig upp på topparna i Sarek. De två nationalparkerna kompletterar varandra som yin och yang när det gäller landskap, geologi och vandringsupplevelse.