Efter lite mer än 1 timmes körning så började vi närma oss slutmålet, Rialavägen 102, problemet var bara att vi hittade bara vägen, men inte den exakta adressen, trots att vi åkte fram och tillbaka, och trots den senaste tekniken vad gäller kartor och gps, vi var lost! Jag sa till honom att han kunde släppa av mig vid något lämpligt ställe, men det ville han inte, han var skyldig att lämna mig på rätt ställe, diskussionen gick till ungefär så här:

– (Han) Men jag kan väl åtminstone släppa av dig hos någon kompis?

– (Jag) Jag känner ingen här uppe, vi ska campa.

– (Han) VAAAA!!!! (Nu började han bli lite svettig om pannan) Men då kan jag väl ta dig till campingplatsen då.

– (Jag) Vi ska inte bo på någon campingplats, utan i skogen. (Nu började han svettas på riktigt).

– (Han) Men det är ju bara skog här, och vilda djur, du har väl hört talas om Rialavargen?

– (Jag) Det har jag, och det är lite därför som jag har valt det här området.

Inte vet jag om han blev klokare eller lugnare efter det här svaret, men han släppte i alla fall av oss vid ett lämpligt ställe, sedan försvann han mot sitt håll och vi mot vårt. Det var väldigt vackert efter vägen, en väg som för övrigt var asfalterad vilket jag inte hade räknat med, så det var en positiv överraskning, men trots asfalten var det tufft att köra rullstolen, det var mycket upp och ner, snäva kurvor, dålig sikt pga. kurvorna, träd och buskar som skymde en hel del, plus att det var ganska mycket biltrafik, så det gällde att ta det försiktigt, jag hade ju en hund att ta ansvar för också. När vi hade kommit ca 1 mil var vi på det stället som det var tänkt att vi skulle bli avsläppta på från början, men nu hade vi fått rulla en bra bit för att komma dit i stället, vilket gjorde att jag fick ändra mina planer ytterligare, dels för att den väg som vi skulle åka på för att ta oss ännu längre in i skogen, hade vuxit igen, omöjligt att ta sig fram med rullstol, sedan var klockan ganska mycket så det var dags att leta tältplats. Efter att ha åkt några hundra meter på en annan skogsväg kom vi fram till en sjö som heter Långsjön, en sjö som verkligen gjorde skäl för sitt namn. Vid sjön låg det ett litet fält som var perfekt för att sätta upp ett tält, vilket jag också gjorde, efter att jag hade bundit Ymer vid ett trä som fanns nära sjökanten, så han kunde dricka vatten och svalka av sig om han ville, för det var fortfarande väldigt varmt.

En kort stund efter att jag fått upp mitt tält, svängde det in en liten folkabuss och ur bussen klev det ut 4 holländare som frågade om de fick stanna kvar över natten, inga problem sa jag, sedan satt vi och pratade till midnatt, riktigt trevliga killar.

Morgonen därpå var det tänkt att jag skulle ha varit iväg senast klockan 10, men för det första så sov jag till strax före 9, sedan fortsatte jag prata med holländarna lite, samtidigt som jag gjorde i ordning mina saker, så vi kom inte iväg förrän vid lunchtid, vilket inte alls var bra, med tanke på värmen och Ymer, han tyckte det var riktigt jobbigt i solen, så jag lät honom svalka av sig i sjön lite innan vi fortsatte vår färd. Men ganska snart såg jag på Ymer att han tyckte att det var lite för jobbigt, så jag letade upp en adress, så jag kunde ringa efter en färdtjänstbuss, efter en stund hittade jag en och ringde, efter en bra stund kom den så vi kunde fara hem, så han fick ta igen sig efter 1 dygn i skogen.