Snart är det slut på det här året, då brukar det vara brukligt med en sammanfattning av året som gått. När vi släppte lös hemsidan www.skogstur.info för allmänheten satt jag och min gode vän Calle och funderade på vilka turer vi skulle skriva om och det var inte helt lätt. Turerna har varit många, den längsta var helt klart den när vi åkte mellan Nynäshamn och Bålsta som vi gjorde första veckan i juni i år, 14 mil på rullstol blev det, men den har vi pratat om så mycket så den vet många av er redan om, så jag tänkte berätta om en annan tur som jag själv gjorde när jag var i Värmland i somras och besökte min familj i Munkfors som ligger mitt i Värmland, utmed Klarälven.
Det är inte helt lätt att välja vart man ska köra, för det är så otroligt vackert överallt så man vill vara på alla ställen samtidigt, men det går ju inte så då måste man ju välja så det fick bli ett område som jag varit tidigare, Djupdalen.
Tittar man på en karta så ser man att det är ett stort skogsområde med många småvägar som kommer och går från alla håll, så risken att åka vilse är väldigt stor om man inte känner till området. För min egen del hade jag hyfsad koll, min erfarenhet av tidigare långturer i skogen och det tänket man får när man är ute på okänd mark gjorde att jag kände mig ganska säker.
Eftersom jag inte har någon bil för tillfället så fick min far skjutsa mig ner till Olsäter och till platsen där jag ville att han skulle lämna av mig, vilket han också gjorde, så nu hade jag två mils skog framför mig att ta mig igenom. Området består av skog, myrar och en del småsjöar, plus en hel del backar, både upp och ner, men det är jag ju van vid.
Första kilometern gick svagt uppför, underlaget hårt grus. Senast jag var här var med min förra hund Ymer, så det var oundvikligt att jag började tänka på honom och fälla en tår när jag rullade här, jäkla cancer!
Efter några kilometer kom jag fram till en ganska stor myr, Knoten, där svängde jag vänster och fortsatte spikrakt norrut till en liten by som hette Häggstödet, där svängde jag höger och nu kom jag till okända områden, jag visste ingenting om backar eller underlag, det skulle få bli en trevlig eller otrevlig överraskning.
Vid en av stugorna i området satt det en mor och dotter och njöt av det fina vädret, de tittade på mig med en väldigt misstänksam och skeptisk min, något som jag brukar stöta på när jag är ute i skogen och kör, så jag brydde mig inte så mycket om det, jag försökte fokusera på körningen i stället. Om vägen hit upp var bra så var det jag såg framför mig allt annat än bra, backigt och dålig väg, men jag hade inget annat val än att fortsätta, ja jag kunde ha gett upp också, men det existerar inte för mig när det gäller sådana här tillfällen.
När jag fortsatte vägen upp så kände jag att jag hade någon bakom mig, jag kände mig iakttagen. Jag vände mig om och det var mamman med sin dotter som hade följt efter. De var väldigt fundersam över hur jag skulle klara vägen framför mig, de frågade om de fick skjutsa mig upp för de värsta backarna med deras bil, jag brukar inte tacka ja i första taget, men jag måste fått solsting för helt plötsligt satt jag i framsätet i en gammal Volvo herrgårdsvagnstyp. Jag var glad över att de hjälpte mig upp för de här backarna var inte att räkna med, de var riktigt grymma, men när det började plana ut så sa jag att jag kunde fortsätta för egen maskin, jag tog min ryggsäck och hängde den på rullstolen och tackade för mig, sedan fortsatte jag.
Ganska omgående upptäckte jag att jag hade tagit ut glädjen i förskott alldeles för tidigt, framför mig hade jag backar som var mycket värre en de som jag fick hjälp med tidigare, holy smoke!!
Jag var tvungen att stanna upp för att tänka efter om jag verkligen skulle fortsätta, dålig väg, backigt, dålig terräng, ingen täckning på telefonen, jag beslutade mig för att fortsätta. Kombinationen av allt det jag räknade upp plus att jag var i ett område där det finns både björn och varg, då njuter jag, då är det inte mycket som kan få mig att vända.
Det som bekymrade mig mest var att jag inte hade teckning på telefonen, jag hade lovat mina föräldrar att höra av mig efter vägen och jag vill inte oroa dem i onödan, så njutningen gick över till en form av inre stress, något som inte alls är bra när man är ute i vildmarken, långt från civilisationen, stress kan innebära att man gör dumma beslut, vilket jag också gjorde.
Eftersom jag ville till någon form av civilisation så fort som möjligt så ville jag inte stanna för att äta min lunch, jag kände helt enkelt att jag inte hade tid, det fick räcka med vattnet jag hade med mig, men givetvis gjorde detta att jag blev trött 
ganska fort, stress och lite mat gör att man blir trött fortare än normalt. Men vi vet ju alla att efter uppförsbackar så måste det ju förr eller senare komma en ordentlig nerförsbacke också, och det gjorde det också, inte bara en utan fler så efter att ha vilat mig backarna kom jag ner till en större sjö, Skärgen, där såg jag en välbekant bil och i den satt mina föräldrar som bestämde sig för att komma och möta mig, en stund senare satt jag på verandan hemma med en kopp kaffe i ena handen och en nybakad bulle i den andra. Livet är underbart ibland, eller hur?
Anders Andrae
