Årets tuffaste tur

upp för den branta, rotfyllda och steniga uppförsbacken, men i stället för att svänga höger som vi gjorde senast så fortsatte vi ytterligare någon kilometer på denna mycket tuffa väg, man fick inget gratis, när det äntligen var nerförsbacke så var man tvungen att vara så fokuserad på underlaget, för någonstans under löven så kunde det finnas en sten eller rot som kunde förstöra hela turen, jag är inte den som håller igen i backarna, det ska gå fort, men då kan det också gå riktigt illa, men den här gången klarade vi oss. Efter en stund kom vi fram till en skylt där det stod Hellasgården 1 km, lite konstigt tyckte jag, för det stod likadant när vi började vår tur, men vi svängde dit pilen pekade, nu kom vi till ett område där jag aldrig hade varit förut, vi kunde råka ut för vad som helst. Det började hyfsat lätt, det gick hela tiden upp och ner, men det var småbackar, så det var inte så farligt, men efter en stund kom vi till Söderbysjön och då började det bli riktigt spännande.  Jag är väldigt svag för vatten, speciellt om det är lite höjder runt om, då blir jag helt lyrisk, de gånger vi har åkt i fjällen har mitt sällskap inte gärna velat att jag skulle köra bilen, eftersom jag tittar på allt annat än på det jag ska titta på, nämligen vägen. Det är lite konstigt tycker jag eftersom jag är uppvuxen på landet och därför är van djur och natur, men jag blir alldeles till mig när vi kommer till vackra platser. Innan jag fortsätter berätta om dagens tur så vill jag berätta vad som hände för några år sedan, på tal om att jag blir till mig vid fina ställen. Jag, Lotta och vår förra hund Mac duff var i Särna och tältade några dygn vilket var underbart, det var tänkt att vi skulle åka hem till stan, men eftersom vi inte hade någon tid att passa så fortsatte vi vår semester genom att åka norrut, mot Härjedalen och alla dess underbara gårdar. Medans Lotta koncentrerade sig på körningen, satt jag med kameran i högsta hugg för här skulle det tas kort, många kort! När vi kom till en fjällby, då släppte alla mina spärrar, det var så vackert, och inte blev det sämre av att vi fick närkontakt av getter som gick på vägen, en stack till och med in huvudet i bilen, kan ni tänka er, jag var typ en decimeter från en get, det var magiskt! Skall tilläggas att jag är uppvuxen med får, så det där med getter borde inte vara så speciellt, men jag fungerar inte som alla andra.