Varje år inträffar ett event som är minst lika kul som julafton, nämligen Vildmarksmässan. För den som inte varit där än så kan jag berätta att det är en mässa för friluftsnördar, den ena mer extrem än den andra, men så finns det de som bara är intresserade av att se vad som finns och för att träffa folk, jag tillhör en blandning, lite nördig, men ändå normal, i alla fall om ni frågar mig.

På mässan träffade jag två personer som jag följt på Facebook under några år, Thomas och Helena Traneving, två personer som jag har som förebilder och som jag beundrar väldigt mycket, gå in på deras sida så kanske ni förstår varför, Traneving. De har i sin tur följt mig och läst att jag förra året hade försökt mig på att besöka länets högsta berg, Tornberget med sina imponerande 111 meter över havet. Tyvärr lyckades inte det, jag och Ymer kämpade oss fram tills vi kom till en alltför brant uppförsbacke med stora rötter och stenar på stigen, omöjligt med andra ord att ta sig fram med rullstol. De frågade helt enkelt om jag var intresserad av ett nytt försök, fastän med deras hjälp den här gången. Det var som ljuv musik i mina öron så jag sa ja direkt.

Några veckor senare möttes vi igen och med deras bil tog vi oss ner till Hanvedens stora naturområde där berget finns.

Kommer inte exakt hur vi åkte dit, men vi stannade vid en parkering vid Ådranvägen som ligger några kilometer norr om Tungelsta. Eftersom det var tidigt på året så fanns det snö kvar på några ställen, men framför allt så var det blött. Stigen som vi åkte på var smal, backig och blöt, jag märkte på dem att de gärna ville hjälpa till, men jag förklarade att jag skulle säga till när det behövdes. På några ställen var jag tvungen att hoppa ur för att krypa fram på de spångar som fanns, de var för smala för att en rullstol skulle få plats. Själva turen genom skogen var bara några kilometer, men eftersom terrängen var så tuff och eländig så tog det väldigt lång tid, men efter några timmar kom vi äntligen upp till toppen, de sista metrarna upp fick jag åter igen hoppa ur rullstolen och krypa upp, men det gick det också.

Lyckan var total när vi kom upp, nu var vi ordentligt hungriga, så fram med maten fort för att hämta krafter till nästa bedrift, att ta oss därifrån. Jag har hört att det sker mer olyckor när man tar sig ner för ett berg än upp, men det kanske bara gäller K2 eller Mount Everest, lite skillnad mot Tornberget, men ner skulle vi i vilket fall som helst. Vi tog en annan väg ner, vi gick ner mot det området som jag hade varit i förra året med Ymer, trodde att det skulle vara en enklare väg av någon konstig anledning men det var inte helt enkelt den här vägen heller, men till slut så kom vi ner till civilisationen .  Vi fortsatte Tornbergavägen ner till den mycket mer trafikerade Södertäljevägen fram till Sadelmakartorp och Smedjan, där svängde vi höger och fortsatte Ådranvägen upp till bilen för att sedan åka hem.

Den här dagen kommer jag inte att glömma i första taget, det var riktigt jobbigt att ta sig upp, men upp kom jag, men jag hade aldrig klarat det utan Thomas och Helenas hjälp, de fick kämpa riktigt ordentligt de också för att jag skulle komma upp, hatten av för er två.

Om man nu skulle få för sig att ta sig dit med eller utan rullstol så klicka på länken så ser ni hur vi gick/åkte.

Anders Andrae

www.skogstur.info