Igår gjorde jag, min hund Ymer och en kompis till mig en underbar tur i skogen mellan Skarpnäck och Hellasgården, ett område som jag  trodde jag hade ganska bra koll på vad gäller backar och underlag, men oj vad fel jag hade. Vi tog tunnelbanan till Skarpnäck och sedan cykelvägen till Brotorp och över Ältaån,

upp för den branta, rotfyllda och steniga uppförsbacken, men i stället för att svänga höger som vi gjorde senast så fortsatte vi ytterligare någon kilometer på denna mycket tuffa väg, man fick inget gratis, när det äntligen var nerförsbacke så var man tvungen att vara så fokuserad på underlaget, för någonstans under löven så kunde det finnas en sten eller rot som kunde förstöra hela turen, jag är inte den som håller igen i backarna, det ska gå fort, men då kan det också gå riktigt illa, men den här gången klarade vi oss. Efter en stund kom vi fram till en skylt där det stod Hellasgården 1 km, lite konstigt tyckte jag, för det stod likadant när vi började vår tur, men vi svängde dit pilen pekade, nu kom vi till ett område där jag aldrig hade varit förut, vi kunde råka ut för vad som helst. Det började hyfsat lätt, det gick hela tiden upp och ner, men det var småbackar, så det var inte så farligt, men efter en stund kom vi till Söderbysjön och då började det bli riktigt spännande.  Jag är väldigt svag för vatten, speciellt om det är lite höjder runt om, då blir jag helt lyrisk, de gånger vi har åkt i fjällen har mitt sällskap inte gärna velat att jag skulle köra bilen, eftersom jag tittar på allt annat än på det jag ska titta på, nämligen vägen. Det är lite konstigt tycker jag eftersom jag är uppvuxen på landet och därför är van djur och natur, men jag blir alldeles till mig när vi kommer till vackra platser. Innan jag fortsätter berätta om dagens tur så vill jag berätta vad som hände för några år sedan, på tal om att jag blir till mig vid fina ställen. Jag, Lotta och vår förra hund Mac duff var i Särna och tältade några dygn vilket var underbart, det var tänkt att vi skulle åka hem till stan, men eftersom vi inte hade någon tid att passa så fortsatte vi vår semester genom att åka norrut, mot Härjedalen och alla dess underbara gårdar. Medans Lotta koncentrerade sig på körningen, satt jag med kameran i högsta hugg för här skulle det tas kort, många kort! När vi kom till en fjällby, då släppte alla mina spärrar, det var så vackert, och inte blev det sämre av att vi fick närkontakt av getter som gick på vägen, en stack till och med in huvudet i bilen, kan ni tänka er, jag var typ en decimeter från en get, det var magiskt! Skall tilläggas att jag är uppvuxen med får, så det där med getter borde inte vara så speciellt, men jag fungerar inte som alla andra.

Tillbaka till dagens tur, jag skrev att jag var svag för vatten, så när vi kom till Söderbysjön stannade vi till för en fika men sedan varr det dags att väcka alla muskler i kroppen, för nu hade vi kommit till en av dagens längsta och brantaste uppförsbackar, okänt från början hur lång den egentligen var eftersom den svängde kraftigt efter 30-40 meter så man såg inte slutet, men när vi kommit upp en bit såg vi att det planade ut en kort bit lite längre upp för att sedan bli ännu brantare den sista biten, det var riktigt kämpigt och så här höll det på en bra bit i skogen, så det var en stor lättnadskänsla när vi äntligen kom till Hellasgården. Nu hade vi fyra alternativa vägar att välja mellan, två försvann ganska omgående, det tredje diskuterades inte ens en gång, så då fick det bli alternativ fyra, visserligen det längsta alternativet, men varför ska allt vara så enkelt för. Vi rullade på en cykelväg som gick utmed stora vägen, efter ca 200 meter svängde vi höger och in i skogen igen. Senast jag var här var i våras när jag och Ymer var ute och rekade en eventuell tältplats, vi hittade ett väldigt fint ställe, men vi återvände aldrig, men det kanske blir nästa år. Nu hade vi inget tält med oss, men eftersom jag varit här tidigare så visste jag den perfekta platsen för dagens andra stopp, lunchtime. Gick upp tidigt på morgonen för att slänga ihop denna kulinariska måltid som bestod av Chorizo, bulgur, skivad morot, strimlad vitkål och cocktailtomater, det var inte det godaste jag ätit, men det gick ner och jag blev mätt och belåten och fick tillbaka lite ny energi i kroppen, vilket var behövligt, för framför oss hade vi dagens sista långa tuffa backe, jag brukar tycka att det är riktigt kul när det är tufft och man får ta i men ganska omgående kände jag att jag hade fått nog av backar, ingen bra känsla med tanke på att vi hade mer än en halv mil kvar hem, men när vi väl hade kommit upp för backen och fram till ett villaområde, då började allt kännas bättre igen, speciellt när det började gå nerför. När vi kom till Hammarby sjöstad och Luma tog vi båten över till Södermalm och sedan var det bara att rulla hem den sista biten.