Det verkar vara inne just nu att ta sig upp för både det ena berget efter det andra med rullstol, jag vill absolut inte vara sämre. Nu har jag varken ekonomi eller fysisk möjlighet att ta mig upp för de berg som det stått om på nätet och i tidningar, tänker närmast på Kilimanjaro i Tanzania. Nej, jag får nöja mig med det närmsta berget så länge, men får jag chansen till större utmaningar så är inte jag den som tackar nej, det vore en dröm.
Tornberget är ett berg som är länets högsta med sina 111 meter över havet och som ligger i de södra delarna av Stockholm och som jag nämnt ett antal gånger tidigare, nu skulle jag en gång för alla se om det gick att ta sig fram med rullstol i de här trakterna. Jag var i närheten för några veckor sedan när jag åkte runt i Hammarskogen, en tur som jag kan rekommendera, både för gående och rullande.
Eftersom jag inte visste hur terrängen var och därför inte visste hur lång tid det skulle ta så satsade jag på att åka på förmiddagen, då hade jag hela dagen på mig tänkte jag, bra tänkt visade det sig senare.
I lördags tog hag och min hund Ymer pendeln söderut och gick av vid Tungelsta som ligger mellan Västerhaninge och Nynäshamn, dvs söder om Stockholm. Vädret denna dag var soligt och varmt, men viss risk för regn och åska fanns, jag såg några riktigt mörka moln på himlen en bit bort, men jag var förberedd på det. När vi hade gått av tåget så rullade vi på en cykelväg som gick utmed väg 257, Södertäljevägen, förbi några restauranger, en idrottsplats och ett större villaområde, än så länge var det inga problem att ta sig fram, inga backar att prata om. Efter att vi passerat en fotbollsplan svängde vi höger in på Idrottsvägen och följde den några hundra meter, tills vi kom till en väg som heter Skolvägen, där svängde vi vänster, nu började klättringen. Efter den första backen som var ca 
300 meter lång, kom vi till Skogs Ekebyvägen, här vid korsningen står det en runsten som dock inte är ursprungsplatsen, den stod till en början vid ett större gravfält en bit bort, varför man flyttat den vet jag inte, men det har man i alla fall gjort. Vid Runstenen svängde vi höger och åkte nerför en backe, när vi kom till ett växthus som låg på vänster sida svängde vi in på en grusväg, Tornbergavägen, nu blev det genast lite kämpigare.
Området vi nu åkte igenom var blandat med sommarstugor och ”vanliga” hus, på många ställen hade man hästar med tillhörande större hagar till. Senast jag och Ymer var här då var det vinter och halt. Vid en nerförsbacke fick jag sladd med permobilen och slog runt, av ren vilja och överlevnadsinstinkt fick jag upp kolossen igen och vi kunde fortsätta vår tur igen. Så här i efterhand förstår jag inte hur sjutton jag orkade, men adrenalinkicken gjorde väl sitt antar jag.
När vi hade åkt några kilometer kom vi fram till en större gård, Tornberga gård, där tog vägen slut, så för att fortsätta, svängde vi in på en hyfsat bra stig för att fortsätta genom skogen, jag tittade på min gps, nu hade vi ca två kilometer kvar till toppen. Vid en av gårdarna som vi tidigare passerade pratade jag med en man om området, han tyckte nog jag var lite knäpp som skulle åka rullstol i det här området, kan hålla med honom lite, men eftersom jag så länge funderat på om det går eller inte så måste jag ändå få försöka, det är först då man vet om man klarar det eller inte, sedan hade jag ju Ymer med mig och då blir det alltid genast lite lättare, och trevligare.
Efter bara ett par hundra meter blev stigen sämre, om jag skulle fortsätta så var jag tvungen att åka på ett underlag som är det värsta för en som sitter i rullstol, sand, sten och rötter, på det backigt. För några år sedan var jag i Särna med min pappa för att ta mig upp för ett berg, Städjan, kom och tänka på den turen när jag åkte här för underlaget var ungefär det samma, sten, rötter och branta backar. Det är ganska svårt att ta en bild för att beskriva hur backigt det var, så det enda jag kan säga för att beskriva det hela är att säga att det var riktigt brant.
Nu har jag beskrivit hur jag har det, jag hade ju faktiskt Ymer med mig också, hur gick det då för honom undrar ni, med värmen och alla backar? Han blir lite otålig när det går sakta i uppförsbackarna, men han går troget sakta men säkert vid min sida, med jämna mellanrum stannar vi till för en vattenpaus, då brukar han, efter att han druckit vatten, hoppa upp och vilja slicka mig i ansiktet, för det mesta är det ok. Oavsett om han är kopplad eller inte, så går han alltid vid min sida när vi kommer till branta backar, men eftersom det nu är lag på att de i stort sett ska vara kopplade så får han vara det, men vid ett tillfälle på den här turen kopplade jag loss honom, återkommer till det lite längre ner.
Både stenar och rötter blev större och större vart efter vi åkte, till slut var jag tvungen att hoppa ur stolen för att ta mig över några partier av ganska stora stenar. Den här gången hade jag tänkt till lite extra, jag ville inte skrapa ben och fötter fullständigt, så trots värmen så fick det bli långbyxor, svettigt ja, men jag slapp skrapmärken och blodstänk.
Det gick ganska bra faktiskt, vi stannade till och plockade lite blåbär och hade små mikropauser, men efter några hundra meter tog det stopp. Framför oss hade vi en klippvägg som vi var tvungna att klättra uppför, där gick gränsen för min del. Där satt vi i blåbärsriset och kunde inte göra något annat än att konstatera att nu var det bara att vända, vilket vi också gjorde, men innan vi fortsatte tillbaka så unnade jag oss lite extra vila och lunch. Vi var helt ensamma långt ute i skogen, om någon hade gått förbi och sett oss, hade de säkert undrat vad det var för idioter som satt bland allt ris och med en rullstol bredvid sig.
När vi hade krypit/rullat tillbaka ett par hundra meter svängde jag vänster, jag fick för mig att ta mig ner för en liten ravin som var ca tre meter djup, upp på andra sidan och sedan fortsätta genom Hammarskogen till Krigslida. Jag var som sagt i området för ett par veckor sedan och tyckte att det var så fint så jag ville besöka det igen nu när jag ändå var i närheten.
Men för att kunna ta mig ner för ravinen var jag tvungen att lossa kopplet till Ymer, skulle jag ramla ville jag inte landa på honom. Jag var också tvungen att hoppa ur stolen för att hasa mig ner och försiktigt ta ner stolen för att sedan dra upp den på andra sidan. Nu vill ni säkert ha bilder på hur detta såg ut, men det fanns inte tid att stanna till för att ta kort på det hela, mitt fokus låg på annat håll. Jag nämnde tidigare att Ymer alltid går vid min sida när han är lös och när jag kämpar på lite extra, det gjorde han nu också, trots att han hade världens chans att springa omkring och nosa sig igenom hela skogens alla dofter, men icke, nu är det husse som gäller.
När vi kom upp på andra sidan svängde vi höger och fortsatte grusvägen som gick genom ett vackert landskap, skog och öppna fält där det växte blommor och där hästar gick och betade på några ställen.
Efter en stund kom vi till Krigslida, tyvärr så missade vi tåget precis så vi blev tvungna att vänta ca 30 minuter till nästa, men det gjorde inte så mycket, vädret var vackert och det var fortfarande varmt men man kunde se de mörka molnen runt omkring, någonstans så åskade det säkert, så vi hade tur, inte en enda droppe på oss. Väl hemme unnade vi oss en underbar kväll på balkongen.
Anders
