Idag var det den stora dagen, dagen då jag skulle besöka Stockholms högsta berg, Tornberget, något som visade sig inte skulle bli det lättaste, men varför ska allt vara så himla enkelt för?

Förmiddagen ägnade jag stor tid med min granne som behövde lite hjälp, men vid lunchtid stack jag och Ymer iväg med pendeln söderut, till Tungelsta närmare bestämt. Jag kände mig väl förberedd, jag hade kollat på olika kartor, dels på nätet men även de som jag har hemma, så jag visste varenda litet gathörn i området. Det man inte kan se på kartor är snömängden och vart det är plogat, så det var lite på vinst eller förlust som vi åkte.

Efter ca 20 minuter med pendeln kom vi äntligen fram till Tungelsta, en liten ort i Haninge kommun söder om Stockholm. Tungelsta har traditioner inom trädgårdsnäring och det finns ett flertal handelsträdgårdar. I stationens närhet finns också en nyanlagd trädgårdspark för allmänheten att besöka. Orten har varit författaren Ivar Lo Johanssons hembygd under sin uppväxt och till hans minne har man rest en staty i de centrala delarna av orten, men det var inget som vi såg, vi hade fokus på annat håll.

Vi åkte på en cykelväg som gick utmed Södertäljevägen några hundra meter, när vi kom fram till Tungelsta IP svängde vi höger och in på det passande namnet Idrottsgatan, många gator i det här området har namn förknippat med idrott.

Efter ytterligare några hundra meter kom vi till en annan liten by, Skogs-Ekeby, här finns det en runsten som vi spanade in lite på, för en gång skull så stod den nära vägen så man slapp krypa i snön för att se den ordentligt. Tyvärr så är inte min kunskap vad gäller runskrift speciellt hög så jag har ingen aning om vad det stod, vi åkte vidare.

När vi kom till en t-korsning svängde vi höger för att sedan ta första vänster, in på Tornbergavägen, nu började man få lite vildmarkskänsla, skog, myrar, branta klippor m.m. Vägen vi åkte på var en bra skottad fin väg med mycket upp och ner, snäva svängar, så det gällde att ta det försiktigt.

Men det spelar ingen roll hur försiktig man än är, så kan man ändå råka ut för tråkigheter.

Som sagt, vägen var fin, men under snön lurade ett underlag som ibland kan vara förrädiskt, speciellt när det dyker upp helt plötsligt. Ymer var överlycklig över att äntligen komma ut i skogen, jag kanske hade lite för mycket fokus på honom, när helt plötsligt, NEEEEJ!!!!!!

Det enda jag hann och tänka på var att släppa kopplet så inte Ymer skulle skada sig i fallet, och att jag, om möjligt, skulle försöka kasta mig åt motsatt håll, från permobilen, jag hade ingen lust att få den över mig.

På bara någon sekund så förvandlades den mysiga promenaden till ett enda stort kaos, jag låg på vägen, bredvid mig hoppade Ymer jämfota och bredvid oss låg permobilen.

Ymer verkade inte skadad i alla fall och det var huvudsaken, själv hade jag fått en smäll på vänsterknät, det gjorde ganska ont om jag ska vara ärlig, men vart efter tiden gick så försvann smärtan, så det var inget allvarligt i alla fall. Permobilen såg vid första anblick ha klarat sig från skador, men vid nästa genomblick såg jag att ena stänkskärmen hade gått sönder, men det var inte värre än så.

Förra helgen brakade jag genom isen (2 dm ner) med stolen men klarade mig, den här gången var det mycket värre, den över 100-kilos klumpen låg på marken, med andra ord, jag var riktigt illa ute.

När jag hade konstaterat att ingen av oss var skadad beordrade jag Ymer att ligga kvar på marken, något som han tyckte var fruktansvärt jobbigt för han blir väldigt orolig när sådant här händer . Nu lät det som om jag brukar krascha med permobilen, men det här var första gången vad jag kommer ihåg att jag åkt omkull med permobilen, med min manuella har jag stått på näsan några gånger, men det är inte så farligt.

Jag lastade av allt löst jag hade i stolen, sedan tog jag i allt vad jag kunde för att få upp den på rätt köl igen, det var inte det lättaste jag gjort, men det gick till slut.

Yes, nu var det bara att hoppa i stolen och fortsätta vägen framåt, för vända och åka tillbaka, det alternativet fanns inte för mig, har jag kommit så här långt och så nära målet så ville jag fortsätta.

Det här området var väldigt likt det jag var i förra veckan, i närheten av Rudan, många enkla sommarstugor blandat med året runt om hus, några gigantiska hus och gårdar, gemensamt för de flesta gårdarna var att det i stort sett på varje gård fanns hästar.

Det hade kommit mycket snö under natten, något som syntes på träden, marken, men även på gårdarna runt om för det var väldigt många som var ute och skottade bort den snö som fallit.

Jag kan förstå att man först och främst plogar där det bor människor, så tyvärr så blir vägarna som fortsätter ut i skogen inte plogade, i alla fall inte på en gång. Detta gjorde att jag inte kom så långt som jag hade hoppats. Jag försökte forcera snövallarna på några ställen, på några ställen gick det, men vägen blev sämre längre fram och då vågade jag inte fortsätta, att sitta fast här ute skulle få katastrofala följder.

Pga det så lyckades jag inte riktigt ta mig dit jag ville, men nu har jag rekat området ordentligt, så när snön försvinner och det blir bättre underlag, då är det jag som tar Ymer och åker hit igen, för jag ger mig inte, jag SKA fram till den där toppen.