Man ska aldrig underskatta sina närområden, det är helt klart. För någon vecka sedan var jag i Trångsund och besökte ett naturreservat, jag som trodde att det bara var sten och betong i det här området, men jag hade riktigt fel.

Idag åkte jag och min hund Ymer till Hallunda, en förort väster om stan, ett område som jag också bara bestod av sten och betong och höga hus, men åter igen, jag hade fel där också.

När vi kom till Hallunda och tog hissen ner till gatuplan, så hade vi två alternativ, mot torget eller mot Eriksberg, eftersom jag hade läst kartan riktigt ordentligt och även hade med mig så visste jag att vi skulle ta oss mot Eriksberg, vad jag inte visste var att vi åter igen var tvungna att ta en hiss, denna gång uppåt.

När vi kom upp fortsatte vi Tre Källors väg söderut, tills vi kom till Sankt Botvids väg, där svängde vi höger. Det här är en ganska trafikerad väg, men som tur var så fanns det en cykelväg, en riktigt fin väg som slingrade sig fram genom ett öppet och vackert landskap.

Efter 500 meter kom vi fram till Botkyrka kyrka, en kyrkobyggnad som byggdes i mitten av 1100-talet, innan var det en träkyrka som byggdes i början av 1100-talet. Namnet ”Botkyrka” härrör från den helige Sankt Botvid som enligt en legend växte upp på Hammarby gård som ligger i närheten av kyrkan, vid sjön Aspen, icke att förväxlas med skidorten Aspen i Colorado. Sankt Botvid var ett skyddshelgon över Södermanland, tillsammans med Sankt Eskil, bägge är avbildade i många kyrkor runt om i Mälardalen.

Jag hade god lust att besöka kyrkan, såg att det fanns en ramp in, men jag hade Ymer med mig så det gick inte, det får bli en annan gång.

När vi hade åkt förbi sjön kom vi fram till en korsning, där svängde vi höger, Norsborgsvägen, men efter knappt 100 meter var det dags att svänga igen, denna gång åt vänster, nu kom vi fram till vägbommen, bakom den öppnade sig ett stort naturreservat, länets största, nämligen Bornsjöns naturreservat.

Reservatet kom till 1995 och sträcker sig över hela tre kommuner, Botkyrka, Salem och Södertälje, så det är inget reservat man går igenom på en kafferast precis.

Vägen vi åkte på var till en början grusväg, men sedan blev det en bredare stig, riktigt bra att väg, till och med om man sitter i rullstol. Det var i och för sig isigt, så man var tvungen att ta det lite försiktigt, på högra sidan var det nämligen lodrätt ner, så för att vara på den säkra sidan så höll jag mig till vänster.

Omgivningen bestod av smala tallar och en hel del mossa och sten, det var riktigt trolskt.

En bit bort såg jag fyra personer som var ute med sina hundar, bruna labradorer såg det ut som, det var det också. Ni som träffat Ymer vet att han kan vara lite intensiv ibland, gärna hälsa med hela kroppen, vill gärna stå i centrum, lite halvvild med andra ord, men i det här sällskapet var han BÄST. När vi närmade oss sällskapet försvann två stycken med sina hundar några meter in i skogen, medans de andra två fortsatte på vägen. När jag är ute med Ymer och vi möter andra hundar så kan han ibland bli lite orolig, då sätter jag ner honom och arbetar med honom så han får annat att tänka på, något som det här sällskapet också tydligen anammar, men till skillnad mot oss så gick det inte så bra.

Mannen i sällskapet hade full sjå med att över huvud taget kunna stå upprätt, medans hans hund stod på bakbenen och morrade mot Ymer. Den andra personen hade redan förlorat slaget, hon låg nämligen på marken, intrasslat i kopplet, hunden var lite överallt. Hur reagerade Ymer undrade ni säkert? Han gnällde lite och morrade tillbaka, men då harklade jag till lite och tittade på han, då slutade han direkt och vi kunde fortsätta vår färd.

Efter några kilometer kom vi fram till stora vägen, dvs asfaltsväg, på höger sida sträckte sig vägen spikrakt fram till Sturehof slott. Här låg under medeltiden en by som hette Afrehulta med fyra gårdar. Slottet byggdes på 1580-talet ut till säteri av hans son riksrådet Mauritz Sture och fick namnet Sturehof.

Vi får ta slottet en annan gång, vi skulle nämligen svänga vänster här och fortsätta utmed Bornsjön som låg på vänster sida om vägen, på höger sida var det bara skog, men bakom den finns där en ganska känd sjö, nämligen Mälaren, antar att de flesta av er hört talas om den.

Efter en stund kom vi till Vellinge, en liten by som består av några hus och en militärhögskola.

Trots att vi åkte på stora vägen så var här inte mycket till trafik, men jag kan tänka mig att det är mycket mer på sommaren, men det var inget som jag behövde oroa mig för nu. När vi hade kommit några ytterligare kilometer svängde vi in på en grusväg som skulle ta oss till en halvö, Bornö. Jag hade hoppats på att vi skulle komma ända fram till vattnet, men vägen tog slut mitt inne i skogen, så det var bara att vända, men det gjorde inte så mycket, det var väldigt fint här, så vi passade på att inta vår lunch vid ett fält, kaffe och smörgås till mig och torrfoder och vatten till Ymer.

Nu började vi närma oss dagens slutmål, Rönninge, men innan vi kom dit skulle vi ta oss igenom en gård till Hallinge gård, men här tog det stopp. Vi åkte in på en grusväg som var fin och lätt åkt, men efter att vi passerat Hallinge gård, så blev vägen fruktansvärt gropig, underlaget var bara snö blandat med lera, så ganska snart beslöt jag mig för att vända och åka tillbaka och fortsätta stora vägen i stället fram till Rönninge, men nu började batterilampan blinka och signalera dåligt batteri, så då stannade jag till vid en parkering och en vägskylt, bra, då hade jag i alla fall en adress, så då var det bara att ringa efter färdtjänsten, inte vad jag riktigt hade räknat med, men ibland får man ändra sina planer.

Det här är en tur som jag varmt kan rekommendera, både till gångare och rullstolsburna, turen är dock på över två mil, vägen är ganska slingrig på några ställen, ganska mycket upp och ner i skogen, men är man bara lite vältränad så går det.

På min hemsida finns det fler bilder, dels på mina senaste bilder, men också på fliken bilder som finns längst uppe till höger på min sida. Anders Andrae, www.skogstur.se