Det blev tåg till och från Storlien, så jag hade en tid att passa för återresan. Det blev inte så stressigt och jag hade planerat rutten så att jag skulle kunna hålla rätt lugnt tempo.
Jag följde vandringsleden från Storlien till Klukstugan. Den var inte så bra markerad och det var blött på många ställen.
Jag blev överraskad över hur fint det är vid Sandtjärnarna, som ligger precis söder om E14 och jättenära Storlien. En sån tillgång för de närboende, tänkte jag.
Efter den södra tjärnen går leden upp mot Rekdalshöjden.
När Rekdalshöjden passerats går leden ner mot Klukstugan. Då såg jag också fjället Storkluken, som kändes imponerande stort. Ska jag upp där, tänkte jag. Ja det skulle jag.
Jag passerade stugan, lämnade stigen och gick upp för en brant sluttning till Kluktjärnen. Jag tog närmsta väg förbi tjärnen men där var mycket myrar och blött. Då planerade jag att gå på torrare mark på återvägen, vilket jag gjorde.
Det gick lätt att gå upp på toppen. Ett stort riksröse fanns och ett lite en bit bort, som kanske är äldre.
Topptursboken visade att två andra varit på toppen samma dag. Det förvånade mig då jag tyckte att jag var där rätt tidigt på dagen. De måste ha kommit från norska sidan då jag inte sett någon annan. Och det är lite kortare att gå från det hållet.
Vy från toppen. Finfint!
Väldigt lättgången terräng på toppen.
Jag tycker det är så fint med de små sprickdalarna med porlande bäckar. Och nu med höstfärger.
Det var många barnfamiljer vid de små sjöarna nära Storlien. De såg att ha det bra i sensommarvärmen bland blåbärsriset. Det blev jag glad av att se.
Det blev hemfärd med Snälltåget till Östersund.
