Det var blåsigt denna dag men samtidigt varma vindar.
Jättefina höstfärger på kalfjället och massor med blåbär att äta.
Jag ville testa att gå leden från vägen mellan Bydalen och Gräftåvallen upp mot Dromtjärnarna. Så där började och slutade jag turen.
Snart kom jag in i naturreservatet med fantastisk skog. Det här reserverat skulle jag ville utforska mer!
Jag älskar verkligen att vandra i skog under sensommar och höst: fina färger, lagom varmt och inga mygg.
Här tittar jag mot Dromskåran och fjället Drommen.
Jag testade att gå på Tieknippens nordsida mot Björndalens vindskydd. På nordsidan var det lite väl stenigt och någon ravin att korsa, så inte helt optimalt för vandring.
Vid Björndalens vindskydd var det väldigt blåsigt. Bra med vindskydd just där tänkte jag. Jag skrev in mig i besökarhäftet, för säkerhets skull.
Från vindskyddet ville jag gå till Prästlekarfjället, som jag och Peter misslyckas att gå upp på i februari. För att komma dit behövde jag vada över Prästlekarån. Här valde jag mellan att vada över det officiella vadstället (länge nerströms längs leden) eller på en plats mer i min färdriktning. Jag valde det senare för att spara distans och höjdmeter och det gick bra. Se bild nedan. Endast 2-3 dm djupt vatten.
Efter vadet tog jag sikte på toppen av Prästlekarfjället.
Under uppstigningen började jag känna av min onda häl på ena foten. Bra då med stavar för att avlasta benen.
Det var som väntat blåsigt på toppen.
Från Prästlekarfjället tog jag sikte på Storfjället, via bron över Prästlekarån.
Lättgången terräng. Perfekt underlag!
Efter bron var det bara att ta sikte på Storfjällets topp.
Mycket ren spridda här och var i området.
Nu kom den etapp jag sett fram emot mest på turen: att gå från toppen i lätt nerförsbacke ner mot Dromtjärnarna. Som på en mjuk bergsrygg med fint underlag och dessutom i frisk medvind.
Jag följde leden mellan Falkfångarfjällets vindskydd och Dromskåran. När jag var nästan längst ner på den leden vek jag av mot nordost och genade bort mot leden jag hade börjat på. Det var skönt att blöta ner fötterna på myrarna.
Det var så skönt att åter kommer ner i skogen njuta av denna fina skog, med några höstgula träd här och var samt gula löv på stigen ibland.
Strax efter bron över Bastuån kom jag tillbaka till bilen.
Det blev en ganska lång dagstur: 39 km. Längre än vad min häl hade önskat, men det hoppas jag den kan komma över och förtränga och snabbt återhämta sig.
