(...7:e delen ur berättelsen om pontonpaddel och flugfiskeäventyret i Kaitum sommaren 2009)
NJUTBART LIV
Vi gled i maklig takt vidare utför Katumälven. Adrenalinet från den tidigare forsen sjönk sakta undan och lugnet lägrade kroppen. Vi hade fått ett par bra fiskeplatser utpekade på en forspaddlingskarta och nästa anhalt var just en sådan plats. Vi närmade oss långsamt det som på kartan markerats som renvaktarstuga. Vi hade glidit på älven under ett antal timmar och kände för att kliva upp på land en stund.
Mörka moln hade börjat torna upp sig i horrizonten och ett åskoväder kändes nära tillhands. När vi passerade den plats där fisket skulle vara så bra märkte vi att det var ytterligare ett par hundra meter nedströms till något som skulle kunna vara en liten stuga. Jag och Tobbe vägde för och nackdelar. Vad vi kunde se därifrån vi befann oss såg det ut som om älven trycktes ihop som ett V strax innan stugan, det brukar innebära bra fiske. Samtidigt var den utpekade platsen på kartan just där vi flöt för tillfället. Två små älvar rann ut från var sida om Kaitum. Mötet mellan dessa innehöll säkert också bra med fisk. Himlen blev allt mörkare. Jag sa till Tobbe att jag trdde nog att det fanns fisk vid renvaktarstugan annars hade man väl placerat den där vi befann oss just nu. Tobbe höll med. Och med tanke på vädret så kunde det vara skönt att ha närhet till en stuga om det skulle börja storma och åska. (Om stugan nu var öppen) Om det nu var så att vi ville fiska vid sidoflödena skulle det bara vara att ro uppströms även om det var jobbigt.
Jag gör kartavstämning med jämna mellanrum.
Kartan med markeringarna visar tydligt vart vi borde fiska, renvaktarstugan ligger vid R:et i Riehkkusando Krysset är där helikoptern släppte av oss.
Med ett par roddtag var vi uppe i marchfart igen och inom loppet av ett par minuter var vi framme vid frorsen. Det var högt tryck i vattnet och mittfåran verkade ordentligt djup. Utan problem landade vi våra pontoner och klev i land. Jag vände mig om för att se vartifrån vi kommit. Vilken syn jag mötte. Fjäll i bakgrunden och den vackra böjen, där vattnet satte av ner för forsen i förgrunden. Här ville jag stanna. Jag skyndade mig upp för slänten fram till stugan, den var öppen.
Sista forsen vid stugan, 100 gånger vackrare än bilden beskriver.
Renvaktarstugan och lite blå himmel.
Inne i stugan var det varmt och skitigt. Här hade tidigare gäster inte riktigt tänkt på nästkommande resenärer. En sak hade dock stugan som gjorde mig riktigt glad. Det fanns en nödtelefon driven av solceller. Telefonen såg nyinstalerad ut. När man befinner sig ute på fjället är det skönt att veta vart närmsta sambandskontakt finns, om olyckan skulle vara framme. Vi lossadepackningen från pontonerna bar in de i stugan och började packa upp. Det tog inte många sekunder för myggorna att upptäcka deras nya gäster. Det kryllade av mygg. Stugan var stekhet av sommarsolen och så fort vi öppnade för att vädra vällde det in mygg. Jag hittade myggsipralerna i en av packväskorna och satte fyr på en bit. De är effektiva, de där myggsiralerna, men gör oftast att man själv inte vill vara kvar i närheten av dem. Ett kort överslag mellan mig och Tobbe och saken var klar. Utanför huset fanns det en mjuk mossbädd efter en lappkåta... Vi bestämde oss för att slå upp tältet, denna frihetsborg mot mygg.
En av de bästa och vackraste lägerplatserna längst Kaitumälven... Obsevera mossunderlaget, mjukare än liggunderlag.
Vilken kajplats...
Klockan närmade sig middag och vi bestämde oss för att omedelbart fiska av området vid lägerplatsen. Den fisk som fångades först fick bli middag. Tobbe satte av i ett huj. Han ville ta sig över på andra sidan älven och riggade sin ponton och satte av över. Innan han kastade loss pontonen prövade han ett par kast på forsnacken. Solen hade tryckt undan de mörka molnen och värmde ordentligt. Det hade börjat kläcka och luften var fyllt av flygfän.
Själv provade jag att fiska med en svart streamer, vilket var Holländarnas tips dagen innan, på hur man får riktigt stor harr och öring. Jag har aldrig haft riktig tillit till streamern och dess förmåga att fånga stort, mest för att jag inte riktigt vet hur jag skall ta hem linan. Detta faktum gör att jag sällan försöker. Nu hade jag emellertid tid att pröva,men resultatet förblev skralt. Från andra sidan hördes ett "tjoho". Tobbe hade krokat något. Han hade smugit omkring och kastat korta kast på ett vak under en längre tid och till sist fått lön för mödan.
- En Europea 12 igen, ropade Tobbe som svar på min fråga om agn.
- Det är en blank fin Öring tror jag, han håvade den.
Tobbe på forsnacken.
En svart streamer, inte min melodi... (Om någon vill redogöra för fiske med en sådan tar jag gärna emot tips)
Jag fortsatte mina övningar med den svarta streamern. Tobbe tog sig snabbt upp till sin ponton och treverserade över älven. Medans han höll på som mest la jag märket till något i ögonvrån. Från ingenstans kom en enorm skugga farande över vattnet. Min första tanke var att ett flygplan hade passerat solen men jag hade inte hört något ljud. När jag tittade upp mot himlen såg jag vad det var som orsakat skuggan. En kungsörn cirkulerade runt mig ett 50 tal meter upp. Jag famlade efter kameran men det var för sent. Med stora kantiga vingslag försvann örnen bort över träden bort mot bergen. Jag kände trots detta lyckan komma krypande. Jag blir alltid lite sentimental när något vackert inträffar och detta var vackert. Jag blev stående en lång stund.
Jag la mitt spö åt sidan och började samla kvistar och näver. Nackdelen med ett renvaktarställe är att det är ont om gamla träd och lös näver. Jag fick leta en lång stund innan elden kunde tändas. Fisken tobbe kom med var grann. Vi fyllde den, precis som tidigare fisk, med purjolök, citronpeppar, grovsalt och en riklig bit smör. Till fisken bjöds potatismos med dill och att dricka blev det en folköl. Till efterätt digestivekex, en whiskey och kaffe. Vilken måltid.
Vacker öring
Tobbe med halster.
Jag sätter fyr. Vilken otroligt vacker plats det här är med V-sel och fjäll som kuliss.
Maten på spisen
Vätskor av olika slag.
Efter en välbehövlig måltid var det dags för kvällsfiske. Vädret var märkligt. Ena sekunden var det strålande sol, nästa regn osv. Vi bestämde oss för att ro uppströms mot den på kartan utpekade platsen.
Det var kämpigt att ro. Den sträcka som tidigare tagit ett par minuter att glida ner tog nu en halvtimme. På himlen hopde sig åter igen svarta moln, det började mullra. Inget annat att göra än att vända hem tyckte jag. Tobbe ville stanna och prova en stund. Jag lät åter strömmen ta tag i pontonen och skjuta mig nedströms. Som från ingenstans började det plötsligt vaka i vattnet. Det formligen kokade i ytvattnet. Det var som att värmen och lugnet innan ett kommande oväder fick fiskarna frossa i de insekter som kläcktes. Jag blev helt stirrig av allt vakande. Strömmen sköt på min ponton men det gick för fort. Jag bestämde mig för att ro åt sidan och kliva av pontonen för att hinna fiska på vaken. Jag lät flugan landa på vattnet, det högg direkt. Jag befann mig i ett vakeldorado. Lyckan visste inga gränser. Jag skrattade högt och ljudligt åt situationen och tänkte samtidigt på vilket magiskt ställe vi hade hamnat på. När jag omedvetet kikade ner mot renvaktarstugan och tältet var jag tvungen att sluta fiska. Synen som mötte mig var helt fantastisk. Som man säger "Vid regnbågens ände finner du guldet"... Det hade jag gjort den kvällen i Kaitum.
Regnbåge över tält och stuga... (lite suddig men strömmen sliter i mig)
Kvällsljuset genom regnmolnen gav platsen ett magiskt skimmer.
Jag kände tröttheten efter en hel dag på älven, hoppade upp i sitsen på pontonen och satte av ned för forsen mot tältet. Jag gick i land, ställde mig på stenarna och tittade ut över strömmen mot platsen där kungsörnen försvunnit tidigare på dagen. Där över fjället glödde regnbågen sitt sista glödande och jag kunde känna en närvaro med naturen som jag sällan känt tidigare. Vilken känsla!
Sagolik regnbågsglöd som för alltid finns etsad på min näthinna.
När jag kröp ner i sovsäcken den kvällen tog det lång tid att sortera intrycken. Inte ens regnets smatter på tältduken kunde lugna mitt sinne. Vilken märklig närkontakt med naturen jag hade haft... ...vilken "första dag" på pontonen jag hade haft... (Läs http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/16067.htm)
I nästa del tar vi pontonerna genom, 1 kilometer, vitskummande forsar... Min största Harr någonsin... och ett mycket äckligt ställe orsakat av människor... Välkommen att läsa vidare om det...
Det finns 6 tidigare delar att läsa under TURER på min sida...
