(...8:e och näst sista delen ur berättelsen om ponton och flugfiskeäventyret i Kaitumälven sommaren 2009 ...För er som följt de tidigare delarna och som är nyfikna på hur det känns att ro uför forsar finns det, en bit ner i texten, en länk till ett videoklipp, på 30 sek, hur det såg ut när vi paddlade.)

Nerver

Det skummade vitt och brölade ljudligt från forsen där den slet sig fram. Redan hemma vid skrivbordet i Stockholm hade jag notera hur ett slalomliknande streck markerade en kraftigare fors på kartan. Forsen, som sträckte sig en knapp kilometer, var på den tydligare forspaddlingskarta klassad som en svårare fors, klass 2.

BAHTUKGUOIKA som sträckan heter låg vackert belägen mellan två bergsmasiv. Redan från det att vi blev avsläpta med helikoptern, ett par dagar tidigare, hade tanken ibland vandrat hit. Hur skulle vi lösa det om forsen var för stark, skulle vi få bära en massa? 1 kilometer i ogästvänlig terräng är inte kul, speciellt inte med 40 kg packning vardera. Nu var vi framme vid forsen och skulle strax kasta oss utför, nerverna var på helspänn...

Tidigare...

...Morgonen hade varit tidig för min del. Jag vaknade av ljudet från mygg som försökte komma ut ur tältet. Jag tog mig ut ur sovsäcken och ner i kläderna. Morgonen var ordentligt disig. Frukost serverade jag till Tobbe som vanligt. Kvällen innan hade vi bestämt oss för att ge oss iväg relativt tidigt på denna dags etapp, bara äta frukost, packa ihop grejerna och sätta av.Tobbe i tältet på platån ovan forsen. GOD MORGON!

Vi åt vår frukost med välbehag. Tobbe diskade som vanligt samtidigt som jag började riva tältet. Vi var i full färd med att packa om våra saker, som vi skulle spänna på pontonerna, när min mobiltelefon ramlade ur en ficka. Av ren reflex provade jag att slå på den. Vi hade fått höra att det inte fanns någon täckning på sträckan så det hade inte känts lönt att ha den på. Nu när den ändå hade startats upp visade det sig att det plötsligt dök upp en markering på mottagningsstapeln. Med ens provade jag att ringa ett samtal, få kontakt med mina tjejer hemma i Stockholm. Jag fick ställa mig på tå på en speciell plats uppe i renhägnet för att behålla den enda lilla markeringen på telefonen. Min sambo Charlotte svarade. Jag kunde höra min 1.5 åriga Maja i bakgrunden säga "PAPPA" det var underbart att höra dem. Samtidigt förstod jag att det nog var 100 gånger skönare för dem att veta att det gick bra för oss. Charlotte önskade oss lycka till med dagens forsar, vi sa hej då.

Platsen med mottagning stuga och tält i blickfånget

Renstaketet som har löpt längst hela vår sträcka har här en öppning.

Omtumlad av samtalet fortsatte vi att packa våra grejer på pontonerna. Plötsligt hörde vi ett motorljud. Vi kunde direkt avgöra att det kom från en båtmotor. Vi hade sett ett sameviste som fortfarande användes som sommarbostad längst sträckan vi färdats och kanske var det någon därifrån som kom farandes uppströms. Långsamt kämpade sig en konstig farkost fram i älvfåran. Vi såg att personen i båten fick syn på oss. strax efter vek han av och satte av mot oss. Det visade sig vara en herre från Finland som hade denna sträcka som favoritfiskeområde. Båten hade ett långt spjut/pinne i fören. Pinnen var utrustad med ett ordentligt kamerafäste. Det visade sig att finnen brukade filma sina fiskeresor där av denna kameraanordning. Båten var byggd i trä och sedan glasfiberplastad han hade gjort den själv. Vi pratade en blandning av svenska och engelska. Han berättade att hans favoritlägerplats låg uppe vi den plats som vi passerat dagen innan. Snart satte han av upp för forsarna samtidigt som vi fortsatte packa våra grejer.

Farkost påväg uppströms.

Finsk ensamfiskare

Efter ett evigt stuvande och spännande satt alla grejer på plats på pontonerna och det var dags att ge sig av. Vi kikade på kartan en sista gång och pekade på en plats nedströms vilken förmodligen skulle bli en bra lägerplats. Stället låg nedanför forsen som på kartan var klassad till en 2.a. Vi bestämde oss för att ta en fika på forsnacken när vi väl kom dit. Först skulle vi fiska. Tobbe sjösatte sin ponton och rodde ut mot strömmen.

Lite som ett taikonläger på pontonen men allt sitter fast... Sopor i naturkompanietpåsen... :-)

Tobbe på väg mot strömfåran!

 Det var skönt att sitta på pontonen igen. Vattnet omslöt farkosten och strömmen tog tag och satte fart på mig. Det var en dryg kilometer till den fors som skulle bli dagens höjdpunkt. I maklig takt färdades vi mot forsen. Jag fiskade en del men största delen av tiden satt jag bara och njöt av omgivningarna. Molnen låg tunga kring bergstopparna. Solen gjorde allt vad den kunde för att värma upp och upplösa molnen. Fluglinan låg ut från pontonen och med jämna mellanrum kunde jag se vakande fiskar framför mig. När man har fördelen att glida mot sitt tänkta byte, och har ett par hundra meters fri sikt för över, är det bara att vara noggrann, ta ett märke i terrängen vart det vakade (vattnet rör ju på sig) och låta flugan glida lungt över platsen. Det sköter sig själv på något sätt. Både harr och sik högg gladeligen. Ett tydligt tecken som vi kunde notera var att siken ökade i antal ju längre nedströms vi kom, detta till Tobbes förtret.

- Sikjävel, kunde man höra med jämna mellanrum ute på Kaitum.

Efter en njutbar glidning på den lugna älven gjorde sig ett bekant ljud tillkänna. Forsen som var utmärkt på kartan var fortfarande ett par hundra meter längre ner och syndes inte till. Ljudet gick dock inte att ta miste på. För varje meter vi rörde oss mot den ökade ljudet markant. Både jag och Tobbe rullade in våra linor och rodde in mot den norra strandkanten. När vi så rundade den sista lilla udden och fick syn på forsen sken vi båda upp. Samtidigt som vi glada gled fram mot forsen sprack himlen upp och solen tittade fram. Platsen var enormt vacker och vi rodde upp våra pontoner på stenarna vid forsnacken.

Fika och rekplats på den vackra forsnacken.

Från fikaplatsen kan man inte säga annat än MAGISKT. Tunga regnmoln hotar med åska i horrizonten.

Efter att ha bälgat i oss varsin kopp kaffe var det dags för den viktigaste delen av hela denna sträckas paddling, nämligen rekogniseringen. Forssträckan var lång och på vissa ställen såg det ut som om det kunde finnas valsar (återsköljande vatten) som man absolut inte ville hamna i med pontonerna. Med en ordentlig utbildning i forspaddling tog jag täten. Jag och Tobbe brottade oss fram i videbuskagen. Vi kollade ner i forsen efter stora stenar, kikade efter valsar och andra hinder som skulle kunna vända upp och ner på oss. Sträckan var för lång att reka i ett stycke. 100 meter nedanför forsnacken fanns ett område som som var lungt, vattnet rörde sig i en stor lugn cirkel, där skulle vi utan problem skulle kunna landa våra pontoner. Vi bestämde oss för att det var OK att paddla denna sträcka om vi höll oss nära land. När vi nått det första lugnvattnet skulle vi kliva av och reka en ny delsträcka. Vi vandrade upp till pontonerna igen. Innan vi satte av utför forsarna ville jag bara prova fiskelyckan. Jag hade ingen ro att stå där och fiska så det blev ingen fisk, men en mycket fin bild.

Innan avfärden var jag tvungen att prova fisket... Om inte annat för en underbar bild :-)

Så var det då dags. Vi kände en extra gång på packningen så att den satt fast. I forsarna använde vi inga simfötter, för att vi lätt skulle kunna köra ner fötterna mot stenar och ta spjärn. Jag tog täten. Med ett par ordentliga roddtag var jag ute i strömmen. Den första passagen var förbi stenarna på forsnacken, det gick som en dans. Igenom det klara vattnet kunde jag tydligt se stenformationerna på botten under mig. Jag rodde med näsan nedströms. det var kraft i vattnet och ena pontomen studsade mot en sten stax under vattenyten. Jag rodde hela tiden med små årtag för att hålla pontonen i rätt riktning. I slutet av den inledande delen svängde jag in mot land med de övre spetsarna på pontonen. Två ordentliga roddtag och pontonen kom in i lugnvattnet. Jag greppade kameran och skulle ta en bild på Tobbe som kom strax efter. Jag råkade få in filminställningen på kameran istället och det blev en liten filmsekvens av det hela.

(För att få en känsla av vad det innebär att uppleva ren glädje och spänning vill jag att du kikar på detta klipp. Det är 30 sek filmat med en vanlig digitalkamera. Det kanske inte känns så avancerat men jag lovar att när forsen tar tag i dig och du ska ro mot strömmen i 1 kilometer är det så här du vill att det ska gå.)

Tobbe ror in i bakvatten... Kolla in klippet...

http://www.youtube.com/watch?v=nElwkT1Vnho

Vi rodde oss ner, på samma sätt som på filmen till platsen i lugnvattnet 100 meter nedanför starten. Det var ganska stenigt längst kanten så med jämna mellanrum fick jag sticka ner fötterna i vattnet och hjälpa till att skjuta på. Återigen rekade vi en sträcka på 50 meter till ett nytt ställe som var tillräckligt lugnt för att lägga till vid. Nästa reksträcka innehöll en ordentlig höjdskillnad och forsen bestod av en hel del stora falsar. Jag föreslog att hoppa över paddligen och istället låta pontonerna transportera sig själva nedströms samtidigt som vi höll i dem linor, fastknutna i pontonernas ändar. Vi hjälptes åt med en ponton åt gången. Den som höll i pontonen gick längst bak. Den 25 meter långa linan gjorde att pontonen kunde dansa fritt ner för forsen. längst fram gick den andra av oss med en åra och petade ut pontonen från land om den fastnade bland stenarna. Färden fortsatte under en timme, den ena sträckan roendes nästkommande med pontonerna i snöre osv.

I slutet av forsen vek älven av på varsin sida om en ö. På ena sidan av älven fanns en udde. Det var på den udden vi hade pekat tidigare den dagen och föreslagit som lägerplats. Det visade sig vara en plats som används till detta bara någon dag innan vi kom dit.

Pontonerna i forsslutet uppdragna och avpackade...

Det var skönt att kliva av pontonerna efter forsen. Jag och Tobbe gjorde "High Five" med varsin hand. Detta var nog det mest spännande och roligaste vi båda hade gjort på länge. Det mullrade och svarta moln gled snabbt över oss igen. Vi fick upp tältet i ett nafs och stuvade in alla grejer. En timmes konstant rodd i motströmmande vatten kändes ordentligt i kroppen. Vi blåste upp liggunderlag, rullade ut sovsäckar och kröp ner. Himlen öppnade sig. Regnet denna gång var mer som en stråle. Åskan närmade sig. Vinden tilltog blixtsnabbt och det började rycka och slita i tältduken. Det annars så karaktäristiska ljudet från regn mot tältduk var nu utbytt mot brandslang mot tältduk, men tältet höll helt tätt. Jag och tobbe slumrade till. När vi vaknade hade det mojnat något och regnet hade dragit vidare. Vi riggade vårt kök och gjorde oss i ordning för middag. Tobbe gick ner för att se om vattnet hade stigit och att våra pontoner låg kvar. Tobbe ropade på mig att komma ner till honom. När jag kom fram höll han något konstigt i händernasnabbt fattade jag vad det var. Tobbe hade låtit sin uppblåsbara flytväst (en som som skall väcklas ut om man trillar i vattnet) ligga på pontonen. Regnet hade varit så kraftigt att det hde lyckats utlösa hans flytväst. Vi fick oss ett ordentligt skratt.

Vårt tält bakom en tydlig ring efter en tältkåta.

Tobbe med den utlösta flytvästen

Min ponton fastknuten i snöret som användes vid forstransporten samt matplatsen.

NÅGOT RIKTIGT TRÅKIGT

Jag brukar inte vara den som använder pekpinnar men i denna del blir jag tvungen...

Efter maten sker det som brukar kunna ske. Min mage talar om att det är dags att lätta lite på trycket. Jag går upp i björkskogen ett par 20 meter bort från tältet för att leta en hålighet för att göra DET. När jag ser mig omkring ligger det högar med Bajs ÖVERALLT. Då menar jag inte 5-6 stycken utan kanske 40- 50 stycken Högar med bjas och papper. Inte täckta med sly eller något annat utan rakt upp och ner. FÖR MIG ÄR DET SJÄLVKLART ATT, ÄR MAN MER EN 3-4 MAN GRÄVER MAN EN SKIT GROP.  Förlåt att jag blir upprörd men synen var det äckligaste jag någonsin har sett i en fjällnatur. Det liknade ett stopp vid en motorväg. I eldstaden vid kåtan låg halvuppbrunna glasfiberspön och fiskelinor som djur lätt hade kunna trassla in sig i. SKÄRPNING.

Njutning

Efter en stund försvann irritationen över vissa människors beteende och lugnet kom tillbaks till kroppen. Det blåste egentligen lite för mycket för att utöva ett bra flugfiske men jag ville ändå ge blatsen en chans. Jag gick upp längst forsen, som vi tidigare under dagen så frenetiskt hade rott, till den nedersta skummande delen. Jag njöt av vyn när jag med långa drag tog hem den svarta streamern. I forsens färdriktning kunde jag se regnbågen sätta ner sin ände, som om den ville visa att något speciellt fanns där borton kröken. Jag längtade redan bort från denna förstörda idyll mot nästa dags äventyr och orörda natur. Den sista hela dagen på denna resa...

Kvällsfiske efter oväder är vackert så att det förslår Jag fiskar.

I sista delen tar vi pontonerna längst sagolikt landskap... Min största Harr någonsin... Värmeslag och hemresa...

Det finns 7 tidigare delar från detta äventyr att läsa under TURER på min sida...

http://www.utsidan.se/trips/view.htm?ID=197

Tack!