Tänk vad skoj man kan ha med lite snö och is... eller något som låter lite tuffare.. Vad skoj man kan ha med ett par skidor och några isyxor... :-)

Helgen hade kommit och de flesta elever satt och samkörde i bilar mot sina hemstäder eller så var de på väg till Årjängbyhålans enda pizzeria för att fylla magen innan kvällsfestaktiviteterna skulle starta.

Hösten hade varit extra jävlig och levererat regn och blåst under en lång period. All utbildning hade skett under relativt hårda vilkor. Regn och blötsnö hade härjat på den tre dagar långa överlevnadsutbildningen i november. Hällregn föll under hela den 3 dagar långa, första, paddelturen. Regn och storm pågick under fem dagar längst vandringen 15 mil på finnskogsleden i Norge. På det stundande schemat stod skidåkning, långfärdsskridskor, telemark, slalom och isvaksbad m.m. Oron över att det skulle bli en mild skitvinter var överhängande.

Sedan ett par veckor tillbaks hade frosten dock krupit in och lagt sig som en vit hinna över Värmland. Dagens aktivitet på skolan hade varit tjärning av skidor. Alla elever fick fritt plocka åt sig ett par träskidor ur en låda som stod i hörnet i den stora plåthallen som utgjorde lektionsområde. Skidorna var "VITA BLIXTEN", armens gala träskidor med remmar. Alla skidor var målade av tidigare årskullar av elever. Skicket var dock mycket gott. Jag plockade åt mig ett par träplankor med silverfärgsprickar gjorda med sprejburk. Tjärningen med gasol gick bra och det doftade härligt som en sommareka i lokalen. Vi stälde skidorna mot väggen för att låta dem svalna av. Genom fönstret kunde jag se att snön hade börjat att falla.

Jag, Henrik och Christer beslutade oss för att inte hänga med de andra till pizzerian den kvällen, anledningen till detta var just att det börjat snöa ymnigt tidigare på dagen. Vi tre bestämde istället att vi skulle mötas hos Christer, där han var inkvarterad. Familjen han hyrde rum av hade Bastu. Snön föll kraftigare och kraftigare ju längre dagen gick och landskapet var framåt kvällen djupt inbäddat i snö. I bastun bestämde vi oss, att efter uppdrucken pilsner, spänna på oss våra nytjärade skidor och ge oss iväg på en skidtur. Vi klämde i oss det sista av ölen och tog oss ur bastun och bytte om för skidtur.

Väl utanför huset visste vår glädje inga gränser där vi stod på våra nytjärade fartvidunder, det var ju premiärtur och allt. Vi satte av med pannlampor som enda ljuskägla, rakt ut i skogen. Vi kände området mycket bra och ville ta oss till en liten sjö som vi vandrat till tidigare med klassen. Det var en ofantlig mängd snö som fallit på bara ett dygn. Vi körde omkring i skogen länge och väl. Överallt där det fanns orörd snö och en liten glipa mellan träden tog vi oss fram. Ibland hörden man ett lite

- TJOHO!

Någon av de andra två hade kastat sig ner för en liten backe eller slänt. Vi turades om att spåra efter som det var ganska jobbigt i djupsnön Efter ett par timmars åkning kändes kroppen renad.

Premiärturen leder oss rakt in i skogen, Henke spårar.

Efter att ha kört i skogen en lång stund valde vi att gena mot våra hem. Vår plan var att ta oss till vägkorset som leder ner till Årjängs centrala torg och sedan följa vägen hem. När vi kom fram till korset såg vi en upphöjd kulle strax intill avfarten. En vägbelysningslampa lyste upp precis på kullens släntkant. Blixtsnabbt skidade vi över vägen och upp på kullen. Stärkta av ett par öl och glädjen övar att snön hade kommit valde vi att kasta oss utför den snöklädda slänten. Jag stack iväg först. Snön sprutade puderlikt kring mina vader och det kittlade i magnen. Väl nere tog jag fram kameran. Henke satte av. Ett skrik av glädje hödes när han kastade sig utför.

- Se upp i backen, ropade han där han kom farande bredbent som Bambi på hal is.

Plötsligt briserade ett rungande körskratt. Det var jag och Christer som vek oss av garv. Henke hade kommit ner till botten av slänten, där var det ett dike som snön hade täckt över. I samma stund som skidspetsarna nådde botten slungades han framåt våldsamt, en tvättäkta "NOSE PLANT". Henke hade kört ansiktet, med full kraft, ner i snön. Oj vad vi skrattade. Vi fortsatte att köra upp och ner i slänten till dess att vi var helt utmattade. Sällan har jag skrattat så mycket som den natten under en väglampa i Årjäng.

Henke, skrikandes i glädjejut ut för slänten.

Henke efter den fantastiska NOSE PLANTerfarenheten, skrattandes...

Nästa morgon vaknade vi till ett kritvitt landskap Urban, vår ena lärare, hörde av sig och undrade om vi ville prova på lite isklättring. Det var helg i Årjäng och då tackar man ja till vad som helst i vanliga fall. Nu erbjöds vi att prova på lite isklättring, självfallet tackade vi ja. Urban nämnde att han trodde att det skulle kunna finnas is på ett ställe där det brukar rinna en del vatten utför ett berg. Årets höst fylld av regn blandat med kyla kunde ha skapat en ordentlig mängd is trodde han. Vi lastade i klätterutrusningen i Urbans vita Volvo. Utrustningen bestod av ett flertal rep, hjälmar och isyxor samt stegjärn. Urban körde oss in i Glaskogen. Efter en halvtimmes körning på snövita skogsvägar stannade han plötsligt till.

- Här är det sa han och stängde av motorn.

- Vi får gå in på den här skogsvägen och sedan ta av in på nästa. Sedan får vi gena över ett fält, klättra över ett viltstaket innan vi kan ta oss in i skogen sa Urban, han log stort.

Jag kände hur jag verkligen hoppades på att han hade rätt i sina antaganden om ismängden.

Urban spårar längst den första vägen.

Jag hoppas på klätterföre, men känner mig ändå redan cool med mina isyxor och min hjälm :-)

Vi tar oss fram längst en oplogad väg innan vi med en gedigen klättring över ett staket sätter av över ett snödränkt fält. Urban går hela tiden först. Vi ser vilket berg han menar att vi skall klättra på men kan inte avgöra om det finns tillräckligt med is där. Urban trummar på och ligger ett 50-tal meter före oss. När vi närmar oss bergssidan ser jag hur Urban står och ler.

- Vad var det jag sa, utropade han med sin breda dialekt.

Allt jag såg var i och för sig en bred isvägg men den verkade inte så hög. det såg mest ut som ett snöfyllt berg. Urban började sopa bort snön och det visade sig att där fans ordentligt med is.

Urban, glad som en lärka, hade rätt i sin bedömning... IS....

Kanske lite fjantigt, men efter som det var första gången jag skulle prova isklättring ville jag direkt fram och känna hur det kändes med isyxorna i isen...

Nu började ett omsorgsfullt arbete med att hitta fästpunter för toppankaret och leta en bra plats där vi kunde klättra isfallet . Några av oss gick runt bergskullen och tog oss upp bakifrån. Vi riggade givetvis ett dubbelrep (Två av varandra oberoende rep i bromsen) och dubbla ankare. Man vill inte stå där på väggen och ha huggit sin yxa genom det enda repet.

Ett ordentligt riggarbete, Urban bedömmer vart vi kan klättra.

Efter att ha riggat allt, fått på oss våra klätterselar var det så dax att sätta igång med klättringen. Först ut var Urban. Med Christer som säkrare gav han sig iväg uppåt med stegjärnen på kängorna och hackorna i händerna. Urban jobbade sig sakta uppför. Han hackade fast yxorna i isväggen och borstade bort snö längst leden. Han provade olika ställen där det bildats isfall. Han hög och kollade om isen höll. Efter en stunds klättring var Urban uppe på toppen och gav tecken att bli firad ned.

Urban jobbar sig uppåt, borstar snö för att hitta leden.

Urban når toppen 20 meter upp..

Urban andas ordentligt när han kom ner.

- Vem blir nästa, fågade han.

- Jag, säger jag och började spänna på mig stegjärnen.

Christer fortsatte att säkra. Jag satte i båda repen i min broms, riggade isyxorna på händerna med hanledsremmarna. Jag fick en kort genomgång av Urban.

- Tänk på att driva in yxorna kraftfullt och med en rak vinkel i isväggen, sa han. Samma sak gäller med stegjärnen. Tjonga in tåspikarna ordentligt och bestämt, lita på att de håller dig fast.

Jag satta igång. Först högger jag höger yxa i isväggen, den satt som berget. Sedan kom den andra yxan med fart, den fastnade den med. Sedan den  foten strax där efter högg jag fast detn andra.

- In med rumpan, rak i ryggen sa Urban och skrattade. Du ser ut som Ringaren i Notre dame. Det fungerar som vanlig klättring, kroppen så nära väggen som möjligt.

Jag skrattade också där jag stod som en puckelryggig figur på isväggen.

Som Ringaren i Notre dame, mer råstyrka i armar än grasiöst... (Urban sa senare att det inte såg så illa ut som han sagt) Självfallet dubbelrep, Crister säkrar.

In med rumpan mot väggen, ordentliga tillslag med isyxorna och lita på stegjärnen.

Jag kämpade på. Det var obbigare än man kan tro. Ingen vila, hela tiden din egen vikt att hålla ordning på. Det blev fort varmt om kroppen men händerna var kalla. Det rann hela tiden lite vatten längst isfallet. Handskarna blev snabbt genomblöta och kylan trängde sig in i kroppen. Slag efter slag, steg efter steg, ett i taget. Det gick trots allt förvånandsvärt lätt. efter ett par minuter hade även jag nått till toppen. Jag kikade ner, betraktade omgivningen för en stund innan jag gav klartecken till Christer, som stod på marken.

- Dags att firas ner, ropade jag.

Med mjuka knän studsade jag utför klippan och nådde snart marken. En enorm tillfredställelse spred sig genom min kropp. Nu var även denna äventyrsaktivitet avbockad på listan och jag kunde ställa mig till gruppen som kunde svara JA på frågen om de provat isklättring någon gång.

Upp längst den blöta isväggen, en liten avsats för vila.

Påväg ner, kall om händerna men lycklig och glad.

Som upplevelse är det mer Coolt än kul att isklättra, enligt mig. Vanlig klättring erbjuder mycket större variation och värme. För den som aldrig provat kan jag ändå verkligen rekommendera en isklättring... om inte annat för att just kunna bocka av...

Njut av äventyren och den fantastiska vintern...

Joakim Gellner

Titta gärna på tidigare inlägg på min blogg om ni vill spisa lite äventyr...

Eller mina tidigare artiklar (se länk)

http://www.utsidan.se/member/articles.htm?ID=57787