Min ryggsäck var packad och klar redan på tisdag kväll eftersom jag tänkte ge mig iväg från Örebro direkt efter arbetet på onsdag eftermiddag. Ett riktigt rejält snöväder, dubbfria däck och smala, krokiga skogsvägar gjorde emellertid att jag väntade med avfärd till nästa dag.

På torsdag morgon förvånades jag över den snömängd som fallit. Uppe vid Nittälven skulle det knappast ha fallit mindre. I all hast packade jag om min utrustning i pulka istället. Ovanpå pulkan lade jag mina snöskor och stavar. 

Vid ankomsten till Uvbergsbron hade vädret blivit klart och soligt, och så skulle det förbli hela denna tur. SMHI hade förvarnat om tvåsiffriga minusgrader nattetid, men jag kände mig väl förberedd.

I fonden syns det ena vindskyddet vid Uvbergsbron.

Nedan ses det andra.

Redan innan jag begav mig iväg från startplatsen passade jag på att tillreda min första lunch.

Älven låg väl tillfrusen och det lockade en hel del att färdas på isen. Jag följde dock min ursprungliga plan att leta mig fram till den mycket smala skogsväg som börjar/slutar cirka 500 meter söder om Uvbergsbron.

Det var ett klokt val. Snömängden inne i skogsmarkerna var mycket varierande - stundtals barmark - men de vackra skogsvägarna längs Nittälven brukar vara synnerligen trevliga transportleder.

Där skogsvägen svänger iväg österut är det dags att lämna den. Det är bara att hålla höjd och fortsätta rakt söderut så stöter man snart på den markerade leden som cirklar igenom Nittälvsbrännans naturreservat. Jag följer den västerut och kommer snart ner till älven och det lilla vindskydd som finns där.

Vindskyddet i Nittälvsbrännan

Här var det dags för lite varm dryck. Eftersom älven var helt isklädd valde jag att använda vattnet jag hade med hemifrån. Annars skulle det säkert frysa i flaskan snart. Kylan kändes redan nu.

I vanliga fall brukar jag följa leden söderut längs älven, men denna gång valde jag att följa den österut och sedan söderut - medurs. Efter cirka två kilometer passerar man en skogsväg. Precis här möter man stigsystemet som hör till Kaljoxadalens naturreservat. Jag väljer att fortsätta söderut, för att på så sätt komma fram till den lilla vackra sjön Märrjärvi och det vindskydd som finns där.

Märrjärvi är en i det närmaste cirkelrund skogstjärn med sankmarker och knotiga martallar runt nästan hela sjön. Det är bara precis där vindskyddet är beläget som man har ordentlig, fast mark under fötterna sommartid. Idag är det inga som helst problem. Både is och myrmarker bär.

Märrjärvi

Medan jag sitter här och njuter studerar jag min karta. Jag har många övernattnings- (röda) och rastplatser (gröna) att välja på. Jag är på väg mot den allra sydligaste röda punkten.

Efter en halvtimme i solen vid Märrjärvi fortsätter jag min färd längs leden. Den tar mig över Komoramossen och efter ett par kilometer kommer jag fram till ett stigskäl. Här väljer säkert de allra flesta att svänga västerut över bron som leder fram till Dansarbacken - naturreservatets naturliga start- och målplats.

Om man studerar länsstyrelsens karta över området så ser man att det går en stig - en återvändsgränd - ner söderut, till Komoramossens sydspets. Där finns ett vindskydd. Detta vindskydd är inte besökt särskilt ofta just på grund av att det ligger vig vägs ände. Och det är synd. Detta lilla vindskydd är nämligen mycket inbjudande med plats för två övernattare som inte är allt för långa. 

Dessutom ljuger kartan. Stigen fortsätter förbi vindskyddet och svänger så småningom norrut igen. Jag har inte följt denna stig tillbaka hela vägen, så jag kan inte säga exakt var den stöter på det övriga stigsystemet.

Nå. Det är här jag har bestämt mig för att ha min första övernattning.

När solen går ner sjunker temperaturen snabbt. Jag börjar fundera en del kring den kommande natten. Min sovsäck ska klara 9 minusgrader, men jag har tidigare märkt att detta inte riktigt stämmer. Jag räknar med att jag kommer att behöva såväl duntröja som varma överdragsbyxor. Och så blir det.

Det bär emot att stiga upp denna kylslagna morgon. (I efterhand fick jag reda på att det varit femton minusgrader.) Jag ligger kvar i sovsäcksvärmen betydligt längre än jag brukar. Kvällen innan har jag planerat för frukosten, så jag kan tillaga den utan att lämna sovsäcken. Efter frukost går det lättare.

Jag följer den markerade leden några hundra meter åt söder och öster. När jag kommer fram till den mycket smala skogsvägen följer jag den på sin sträckning söderut och österut.

Några har promenerat här strax innan jag kom dit. Jag följer i rävens spår en lång bit. Plötsligt korsar tjäderspår min färdväg. Bara en liten stund senare skrämmer jag och en tjäderhanne halvt slag på varandra.

Jag är på väg till Kolbron. Där finns en inrättning som jag längtar efter.

När jag kommer fram till ett vägskäl svänger jag söderut, passerar Tallåsbäcken och Laxbäcken innan jag kommer ut på den plogade väg som leder ner till Kolbron.

Vid Kolbron är det öppet vatten. Jag passar på att göra en fusktvätt i samband med besöket på inrättningen.

Inrättningen vid Kolbron

Jag närmar mig nu den huvudsakliga orsaken till att jag återvände till Nittälven även denna vinter, men först ska jag ta mig lite längre söderut.

Jag tar mig över bron och förbi vägen som leder upp till Dansarbacken Några hundra meter längre fram går en spikrak skogsväg ner söderut. Precis när vägen når fram till älven svänger den kraftigt västerut. Sexhundra meter senare touchar vägen Kaggabäcken. Nu är jag framme.

Precis här börjar ett system av mycket smala rullstensåsar som leder norrut lite drygt tre kilometer. Först måste man dock ta sig över en mycket ranglig liten bro över bäcken och sedan klättra brant upp genom snårig skog. Väl uppe följer nu en mycket intagande och behaglig vandring längs åsen. Sommartid finns en mycket smal och slingrande stig att följa. Nu kan jag välja mer fritt.

Efter en dryg halvkilometer kapas åsen av en väg och ett gammalt grustag (bilden nedan). Det är lite bökigt att ta sig upp på åsen igen på andra sidan vägen, men det är väl värt mödan.

Efter ett tag ser man Kapplundstjärnarna nere till höger och bara lite senare passerar man på östra sidan av den lilla Långtjärnsröven.

I just dessa trakter är åsen lite otydlig. Det gäller att sikta in sig så att man hamnar mellan Långtjärnen i öster och Ljustjärnen i väster. Här är åsen extremt smal och extremt vacker. Jag har valt att inte lägga ut någon bild från detta område eftersom bilderna ändå inte gör verkligheten rättvisa.

Åsen fortsätter norrut förbi Långtjärnen och rinner så småningom ut i myrarna vid Långtjärns öga.

Nu är det dags att leta sig ut på vägen. Mitt nästa mål är Dansarbacken - Kaljoxadalens centralpunkt. Här finns både vindskydd och en liten hölada som passar för övernattning, men jag är inte ute efter dessa. Jag vet att här finns en källa med mycket gott vatten.

Källan vid Dansarbacken

Jag passar på att vandra runt i området. Här har hänt saker sedan sist. Bland annat finns här nu ett nybyggt, rejält vedförråd.

Men jag fortsätter alltså... Lite längre norrut längs stigsystemet väntar ju... Eskils koja. Här har jag sovit många nätter tidigare. Här känner jag mig verkligen hemma.

Kojan kan härbärgera två eller möjligen tre nattgäster. Trots att den är tämligen välbesökt finns här alltid ved. Såga och hugga får man oftast göra själv, men det ger ju också värme.

När jag bläddrade igenom gästboken hittade jag denna trevliga anteckning:

Den natten hade jag en märklig upplevelse. Det var rejält kallt, så jag hade krupit ner helt och hållet i sovsäcken. Enbart nästippen stack ut. När jag nästan hade fallit i sömn hörde jag ljudet av små, små tassar som rörde sig över träbänkarna. Närmare och närmare kom ljudet. Plötsligt känner jag något som rör mitt högra öra genom sovsäcken. Jag rycker till och försöker komma ut ur sovsäcken för att hitta hitta pannlampan. Detta tar förstås avsevärd tid eftersom jag försöker göra det snabbt. När jag väl fått igång belysningen ser jag den allra minsta lilla näbbmus sitta på bänken bredvid mig och tittar mig rakt in i ögonen - antagligen bländad. När jag böjer mig fram för att schasa iväg musen klättrar den upp och sätter sig i (!) min sked, vrider på huvudet och tittar på mig. Fråga mig inte varför, men jag kravlar mig ur sovsäcken och sträcker mig fram mot skeden där näbbmusen fortfarande sitter. Jag lyfter skeden försiktigt, går runt eldstaden och sänker ner skeden i det allra bortersta hörnet av kojan. Där hoppar musen av.

Jag återvänder till sovsäcken och somnar. Tro det eller ej, men musen väcker mig ytterligare två gånger denna natt - båda gångerna på samma sätt - genom att röra mitt högra öra.

Spartansk frukost

Även om också denna natt var kall, så tror jag inte att antalet minusgrader var lika många som natten innan. Morgonbestyren gick betydligt snabbare denna gång och jag var snart i dragselen igen. Det var en fantastisk vintermorgon. Kölddimmorna dansade över Utterbäcken när jag passerade på väg norrut.

Stigsystemet leder vandraren genom magisk bergslagsnatur. Jag valde att leta mig fram till bron som leder över till Nittälvsbrännan och det stod inte på förrän jag var framme vid vindskyddet där jag rastat två dagar tidigare.

Bron som leder till Nittälvsbrännan

Nu var det bara att följa mina egna fotspår tillbaka till bilen och sedan hemfärd till Örebro.

Nittälven är ju mest känd som kanotled, men jag vill påstå att vandringar längs älven - ända från Nittkvarn i norr till Stjärnfors i söder - är betydligt mer intressanta.

Positioneringen gäller start- och målplatsen vid Uvbergsbron.