Snön ligger 2-3 dm djup och termometern visar -8. Meteorologerna har lovat en natt och tidig morgon med cirka 15 minusgrader.

Min förkylning med irriterande hosta som jag haft sedan Lucia har i stort sett gett med sig. Abstinensnivån är hög. Livskamraten har tagit ledigt mellan nyår och trettonhelgen för att vi tillsammans ska kunna göra något frilufsigt. Men vad händer? Hon ärver min sjuka och det kommer inte på fråga att hon ska övernatta i tvåsiffriga minusgrader.

Vid lunchtid igår - onsdag - skjutsade hon mig till Brevens bruk. Där börjar/slutar Ringsbergsleden. Jag är inte helt säker på vilka det är som sköter leden, men jag tror att det är den lokala hembygdsföreningen. Jag har vandrat denna södra del - mellan badplatserna i Brevens bruk och Kilsmo - som en dagstur för ett par somrar sedan när jag inventerade vindskydd. Denna gång tänkte jag alltså göra en vintertur med en övernattning.

Leden fortsätter ytterligare drygt en mil norrut, fram till motionsspåren vid Sandvad. Så långt trodde jag dock inte att jag skulle komma. Djup snö tar på krafterna och dagarna är fortfarande korta.

Eftersom även Livskamraten hade en längtan efter vinterlandskap, beslöt hon att följa med mig den första delen, fram till det första vindskyddet - Hunneberg. Klockan är lite över tolv när vi ger oss iväg.

Redan de första hundratalet meter sa mig att detta skulle bli ganska kämpigt. Min förra snöpulsvandring bjöd kanske delvis på större snödjup, men snön var lätt och porös. Här hade snön hunnit bli betydligt mer kompakt och då tar 2-3 dm emot.

Naturen är precis så där magiskt vinter-vacker som den kan vara ibland. Det var faktiskt en ren njutning att pulsa fram den första kilometern till vindskyddet i Hunneberg. Det ligger ganska vackert strax intill en fors med över 20 meters höjdskillnad. Så här vintertid är det dock tämligen stilla i forsen. 

Själva vindskyddet var förändrat sedan jag var här senast. Man har lagt nytt tak och samtidigt tagit bort det "altantak" som fanns tidigare. Detta är något som jag tyvärr sett ske på många vindskydd av denna modell. Det är ju betydligt enklare att bygga ett plant tak är ett med vinkel.

Däremot fanns där en del positiva förändringar också. Eldstaden med sittplatser framför vindskyddet var mycket komfortabel och det lilla vedförrådet var nybyggt och dessutom välfyllt. Suveränt!

Så här såg vindskyddet ut senast jag var där.

Efter en lunch tillsammans var det dags att vinka farväl till Livskamraten och fortsätta längs leden.

Skogen har väldigt olika karaktär. Stundtals är det högstammig granskog av närmast norrländsk karaktär och i nästa stund är skogen tät och risig, men vacker tack vare snön som fastnat på alla små kvistar. Det såg ut som ett grafiskt konstverk.

Efter bara några hundra meter ser jag denna skylt. Givetvis letar jag mig in.

Det första jag får syn på är något runt och översnöat. Jag trodde först att det var källan jag kommit fram till, men det visade sig att det dolde sig en eldstad med sittplatser runt. En liten bit ner i slänten ser jag en pinne med skylt.

Där berättas att det var en "klok gubbe" - Gustaf (Gösta) Andersson på Hunneberg - som upptäckt denna rikt flödande källa med sitt järnhaltiga vatten år 1835. Än idag träffas man här på trefaldighetsafton för att dricka.

Givetvis provsmakade jag: Gott!

Inte långt efter källan stötte jag på mitt första problem. Jag kom ut på ett hygge och inledningsvis fanns skyltar som den på bilden nedanför. Men snart stod jag inför ett vägval som inte var självklart.

Genom hygget löpte något som man möjligen skulle kunna benämna "stig", men snart upptäckte jag att en stolpe med orange markering stod en bra bit till höger om stigen. Strax bortom stolpen fanns ett plockepinn av omkullfallna träd. Jag gick fram till stolpen för att se om där fanns fler färgmarkeringar i närheten. Men icke.

Jag bestämde mig då för att följa "stigen" istället, men efter ett tag tyckte jag att den vred allt längre i fel riktning. Jag stod villrådig en stund innan jag återvände till den färgade stolpen och började klättra över omkullfallna träd i den riktning jag uppskattade skulle vara den rätta.

Plötsligt såg jag gamla färgmarkeringar med gul färg. Hmm?

Jag fortsätter och efter några hundra meter -precis när jag lämnar hygget - kommer en "stig" av liknande utseende som den förra och ansluter till "min" stig vid en liten bro över en bäck.

Jag antar att jag kommit till samma punkt om jag fortsatt att följa den något tydligare stigen.

Nu blir leden lätt att följa igen. Snart är jag framme vid Knipphammaren med sina gamla industriminnen i vacker miljö. Jag ägnar ganska lång tid till att leta efter strömstare som brukar finnas i denna miljö, men denna gång gick jag bet.

Inte långt efter Knipphammaren passerar  jag ytterligare en källa - även denna med gott vatten. Man är uppenbarligen inte överens om namnet på källan. Ute vid leden står denna skylt "Envalls källa", men inne vid själva källan säger skylten "Edvards källa". Skylt nummer två är uppsatt av skogsvårdsstyrelsen. Jag gissar att denna första skylt är uppsatt av hembygdföreningen och har därför - i mina ögon - större trovärdighet.

Plötsligt öppnar sig naturen och sjön Sottern kommer i blickfånget. Sjön är isbelagd 30-50 meter ut. Det är fortfarande molnigt. Snart ska det klarna upp och då kommer temperaturen att sjunka avsevärt.

Så dyker de upp, de magnifika tallarna som skvallrar om att jag snart är framme vid vindskyddet som är dagens mål.

Vindskyddet ligger verkligen fantastiskt vackert omgivet som det är av jättelika tallar.

Klockan är alldeles snart tre. Redan halv fyra hade det varit för mörkt för att vandra. Jag vet att i fortsättningen finns mängder med stigar och färgmärkningen längs leden är inte den bästa. Dessutom är jag ganska trött. Jag är nöjd med att vara framme. Pulsandet tar på krafterna.

Detta vindskydd är sig likt. Tyvärr gäller det också det obefintliga vedförrådet. Jag måste börja med att ge mig ut på vedjakt. 

Klockan halv fem var det riktigt, riktigt mörkt. Isen "pratade" allt mer ju kallare det blev. Det artade sig till att bli en fantastisk stjärnhimmel i natt.

Redan vid sextiden kröp jag ner i mina sovsäckar. Denna gång hade jag en ME vars komforttemp sägs vara -9 grader (vilket jag ifrågasätter. Som yttre säck hade jag en riktig relik. Vad sägs om detta:

Som tonåring var jag ett riktigt pop-snöre med mycket höga krav på hur mina kläder skulle se ut. Samtidigt var jag redan då mycket friluftsintresserad och sov gärna utomhus i smällkalla vintern. Detta ställde förstås höga krav på min utrustning.

Nu bar det sig inte bättre än att jag SAMTIDIGT "behövde" (läs: ville ha) en ny kostym av speciellt snitt och en ny sovsäck som pallade för -30. Jag intensivönskade mig båda sakerna, men min mor var mycket bestämd: Du får välja det ena!

Jag tror att ni kan gissa mitt val. Jag var 16 år och jag valde en dubbel dunsovsäck (tror den hette Caravan Arctic). Den har jag alltså kvar idag - 49 år senare . Och den fungerar! Jag använde den ena halvan som yttersäck denna natt.

Det visade sig att natten i vindskyddet vid Sottern blev - 20 grader och jag frös inte en sekund. Klädsel: tunnaste ullunderstället, strumpor och buff.

Morgonrodnad över Sottern

Strax före sju på morgonen började jag göra mig i ordning, laga frukost och packa. Sakta, sakta blev det ljusare. Naturen bjöd på en fantastisk morgonrodnad. Under natten hade sjön frusit till så att jag inte såg öppet vatten någonstans.

På morgontimmarna korsas min färdväg av mängder med djurspår. Det är spetsiga klövar och jag tänker först att här finns ovanligt mycket rådjur innan jag inser att det är vildsvin det handlar om.

Ganska snart kommer jag in i det nätverk av stigar som utgör traktens motionsspår och skidspår. Här är tyvärr ganska dåligt markerat var leden går. Jag får leta en hel del vid flera tillfällen. Det som gör vandringen lite besvärligare är att man gjort i ordning skidspår även på de stigar där leden drar fram. Jag vill ju inte gå i spåren så det blir än mer pulsande.

Jag har nu bestämt mig för att slutpunkten för denna vandring får bli Kilsmo, så jag ringer och beställer hämtning av Livskamraten.

Framme vid Kilsmo badplats (Solberga) tar jag en längre paus i det vindskydd som finns där. Det är inte ett ställe för övernattning - enbart rast. Jag äter en lätt lunch innan jag följer vägen de 2-3 kilometer som är kvar till Kilsmo samhälle.

Positioneringen gäller min övernattningsplats.