Jag tror inte att jag någonsin skrivit om mina turer innan de gått av stapeln. Ett undantag är möjligen min planerade tur längs Nittälven, men där har jag ändå beskrivit de besök jag gjort i trakten. Nu tänker jag försöka beskriva min kommande sommartur så som den kommer att se ut om allt slår in - men det gör det ju aldrig...

Det var längesedan jag vandrade ensam. Det ska jag göra denna sommar. Resan upp kommer jag dock att göra tillsammans med Livskamraten och vår gemensamma vän A. Vi kommer att åka tåg till Murjek för att där kliva på länsbussen till Kvikkjokk. Där väntar vidare transport med helikopter till Staloluokta.

På stranden av Virihaure kommer våra vägar att skiljas. Livskamraten och hennes vandrarkompis kommer att dra norrut medan jag kommer att följa Nordkalottleden söderut ett par tre kilometer. Uppe på en ås leder en stig till vänster - mot sydost. Den kommer jag att följa fram till Viejlejåhkå. Sist jag vandrade här vadade jag över jokken och vidare mot Jållejávrre, men denna gång är det inte säkert att jag vadar. Istället kommer jag troligen att leta upp en lämplig tältplats.

Nästa dag förväntar jag mig mycket av. Jag tänker följa jokken motströms och leta efter de naturliga stenbroar som jag hört ska finnas i dess övre lopp. Sedan ser jag med spänning fram emot att få besöka det gruvområde som Tore Abrahamsson beskrivit så intressant i sin bok Drömmar av silver. Det ligger vid Sibbatjåhkkå. Jag vet förstås inte exakt vad som väntar mig där - även om jag studerat flera av Abrahamssons bilder noga. Han beskriver naturen med ödesmättad vokabulär och hans bilder ackompanjerar orden. Det är nästan så att jag hoppas på fulväder när jag är där...

Nu kommer jag att svänga söderut och ta mig över jokken vid Råvejávrres sydöstra spets på den stenbro som gett sjön dess namn. Jag hoppas sedan att jag ska känna mig så pigg att jag ägnar en dag åt att sicka och sacka mellan alla småsjöarna i detta område. Kartan skapar bilder i mitt huvud. Jag vill se om verkligheten stämmer med min fantasi. Fiske i Skállojavrre och Basskajávrre ser jag också fram emot.

Så småningom styr jag stegen vidare söderut och tar mig ner i Fierrovagge på den enda möljiga platsen - öster om jokken från sjön 1181. Denna sjö tycks ha utlopp åt två håll. Ovanligt.

Drygt tre kilometer väster om min nedfart i Fierrovagge finns en plats som jag länge velat besöka. Det är en lite sjö som ligger på botten av en gammal glaciärnisch. Inne i den nischen bara måste det vara spektakulärt vackert. Tänk om där finns möjlighet att tälta!?

Nu fortsätter vandringen västerut i Fierrovagge. Jag vet att det finns en mycket fin tältplats vid nordöstra spetsen av Skiejákjávrásj, men troligtvis kommer det bara att vara en punkt jag passerar. Där kommer jag att ändra riktning och svänga mot nordväst och sikta mot bron över Varvekjåhkå. Jag kommer dock inte att följa någon led. Istället kommer jag att fortsätta 3-4 kilometer i nordvästlig riktning. Från Gassajávrásj västspets kommer jag att följa jokken först västerut och senare mot nordväst för att ytterligare studera den mäktiga kanjon den har bildat.

Jag kommer sedan att leta mig in i den dalgång som jag kallar Gajssegiesjvágge. Så långt in som möjligt kommer jag att leta upp en tältplats. En hel dag räknar jag med att undersöka de inre delarna på denna dalgång, ta mig upp ännu en gång på den makalösa utsiktplatsen 1299, samt cirkla runt Gasak.

Följande dag kommer jag att förflytta mig till min tidigare tältplats (2010) vid Jiegnaffojiegnas sydvästra del.

Om inte förr så blir nu vädret strålande. Nästa dag ska jag nämligen - med full packning - ta mig upp på Jiegnaffos bergskam och njuta av två saker: Den fantastiska utsikten ut mot Lofoten samt mångfalden av den gula raggfingerörten som är så ovanlig på andra håll i fjällvärlden. Jag kommer att vandra kammen fram till den nordvästliga toppen, för att sedan göra en båge tillbaka mot sydväst och avsluta dagens etapp vid Gáhpesluoppal och lite fiske.

Sista vandringsdagen tar mig tillbaka till Staloluokta där jag dagen därpå tar en helikoptertur till Ritsem för vidare transport till Saltoluokta där mina medresenärer kliver på bussen och så avslutar vi resan tillsammans.

Är inte detta en vandring att se fram emot, så säg?