Jaa - jag har faktiskt gjort ännu värre misstag än de jag tidigare beskrivit i min blogg. Dock är innehållet i texten inte ny här på Utsidan. Den förekommer  i följande forumtråd om tabbar i fjällen - http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=43256

Året är 2004. Jag är för första gången i Abiskotrakten på sommartid. Sett i backspegeln kan man konstatera att jag var där det årets enda riktigt soliga och varma vecka. Jag hade planerat en ganska kuperad vandring där det brantaste motlutet bjöds på väg upp från Gorsavaggi till Guoblavaggi och det brantaste utförslöpan var klättringen ner i Gearggevaggi - och det är den nedfärden texten här handlar om. När jag skrev artikeln skämdes jag så mycket över mitt dåliga omdöme att jag fuskade över den delen av berättalsen med följande ord: "Jag lyckades ta mig ner, men det blev onödigt dramatiskt." Förutsättningarna var följande. Jag tänkte ta mig ner från söder med start från den topp som tidigare kallades Piran. Därifrån är det drygt 600 meters fallhöjd ner till Rissajavri - Trollsjön.

Så här gick det:

Även om jag tyckte att det vart MYCKET brant så fungerade det - skapligt. Knäna tog förstås en del stryk, men värst var nog ändå anspänningen. Man fick ju inte ramla.
När jag hade klarat av större delen av nedstigningen - jag hade kanske 100 höjdmeter kvar - så tog det helt plötsligt stopp. Jag kunde absolut inte hitta någon utväg. Efter att ha studerat terrängen runt och under mig ca 15 minuter, så vände jag blicken uppåt. Det var helt uppenbart för mig (rätt eller fel ska jag låta vara osagt) att jag var tvungen att klättra hela vägen upp igen och helt enkelt strunta i de inre delarna av Kärkevagge. Det hade givetvis varit det rätta och kloka beslutet, men... NEEEJ, det måste bara finnas en väg ner.
Jag hade stannat precis ovanför en stupkant som var ca 15 m hög, men den var lång åt båda håll - mycket lång. Jag vandrade fram och tillbaka längs den ett bra tag och upptäckte då att på ett ställe fanns vad jag kallar för en "slup" - alltså ett ställe där stupet rasat samman och sten och jord hade skapat ett brant "V" ner genom stupet. Det var förstås inte lodrätt, men det kändes nästan så. Däremot var det smalt. Så smalt att om jag spände ut armbågarna skulle jag troligen kunna hasa mig ner till nästa nivå. Ja, nivå och nivå... Det fanns en mycket brant grässlänt nedanför som sluttade ca 20 meter fram till nästa stup.
Jag förstod att jag inte skulle kunna ha säcken på ryggen, utan den tog jag av mig och började så sakteliga släpa den efter mig ner i slupen. Mycket snart upptäckte jag att det var absolut livsfarligt. Det hade bara behövts att säcken halkade till för att den skulle knuffa ut mig från väggen bakom. Istället började jag försöka få säcken över mig, för att så småningom ha den framför och nedanför mig.
Denna procedur tog TID. Hela tiden var jag tvungen att spänna ut armbågarna mot slupens båda kanter. Nå det gick till slut. Nu visade det sig att det faktiskt var svårare att få säcken att hasa/glida framför mig än vad det varit att dra den efter mig...

Kanske har ni redan listat ut vad som hände (jag menar, jag sitter ju faktiskt här och skriver just nu...). Jo, säcken halkade till... gav sig iväg ut för branten, studsade till mot en sten, gjorde en volt och försvann ur sikte ner för nästa stup. Redan vid den första kollisionen med stenen såg jag att något for iväg från säcken ut i luften.
Livrädd hasade jag ner de avlutande metrarna och tittade försiktigt ut över stupkanten. Först såg jag ingenting och blev övertygad om att ryggsäcken försvunnit även över nästa kant och därmed hamnat i sjön, men till sist såg jag den inkilad mellan ett par stenar mycket nära nästa stup.

Jag minns inte hur många timmar det tog mig att hitta alla saker som låg kringspridda: kamera, pannlampa och plånbok var de saker som tog längst tid att hitta. Pannlampan hade öppnat sig och alla tre batterierna var borta, men jag hittade faktiskt två av dem.

Skamsen över att ha gjort något så förbaskat dumt tackade jag ändå min goda tur för att jag inte var skadad, för att inte ryggsäcken var irreparabel OCH för att ingen hade sett vad som hade hänt. Det var också tur att jag hade valt att ta med min gamla Alaska. Det syntes på ramen att den hade hjälpt till att hejda färden. Alternativet Klättermusen skulle med största sannolikhet ha studsat vidare ner i sjön.
Nere på bottnen av Kärkevagge vid Trollsjöns strand reparerade jag de skador som uppstått på säcken och drack dessutom upp ALLT jag hade kvar av min Kaptenslöjtnant. Smällen hade gjort att locket till plastflaskan hade spruckit mitt itu. Hela säcken stank av spirituosa.

 Hela vandringen finns beskriven i följande artikel: http://www.utsidan.se/cldoc/972.htm

Ja, nu vet ni sanningen bakom: "Jag lyckades ta mig ner, men det blev onödigt dramatiskt."

Och jag skyller allt på Grundsten...