Ahkka låg där och myste med sin nypudrade hjässa. Och vi myste vi också. Efter att ha studerat kartan mycket noga hade jag kommit fram till att bästa vägen till Änonjalme var att vandra på Sjnjuvtjudis östkant för att ha vacker utsikt ner i dalgången och upp mot Ahkka. Så snart vi lämnade dalgången bakom oss skulle vi svänga mot NV. Efter ca 1 ½ km skulle vi då lämna det gröna och komma upp på en fjällkant innan vi kom fram till Padjelantaleden.
Några av er kanske redan nu höjer på ögonbrynen och tänker - Vilken fjällkant? Det undrade jag också när vi inte alls såg till någon sådan, utan marken bara blev blötare och blötare. Flera gånger var jag tvungen att ta fram kartan och titta. Mina båda medvandrare såg det också: Det ska vara kalfjäll här!
Till sist kom vi dessutom fram till en bred och djup bäck som helt blockerade vår väg. Fötterna var redan blöta av allt klafsandet i det veritabla träsket, så utan någon egentlig tvekan klev vi i och tog oss över. Efter ytterligare en mycket kort bit var vi framme vid Padjelantaleden.
Men - vad var det frågan om? Vi hade visserligen lämnat Sareks nationalpark bakom oss, men inte kunde det väl vara så att man bara därför inte var så noga med detaljerna på kartan? Men så var det uppenbarligen. När jag kom hem skaffade jag mig en ny BD 10:a. Där var min fjällkant markerad med täta, vågräta, blå streck! Så - det här misstaget var inte mitt - det var Lantmäteriets!
Alltså - vi åkte hem, var och en till sitt. Efter flera veckor stötte jag på Tommys sambo A. Hon stannade mig och sa: Det glöder om Tommy. Han är lycklig. Han tänker återvända - snart.
I efterhand fick jag reda på att han var glatt överraskad över sin egen förmåga att tåla skitväder och andra svårigheter. Han kände att han behärskade även svåra situationer och faktiskt kunde njuta av dem. Tommy och jag hade en lång historia tillsammans. Vi hade varit bästa kompisar under gymnasietiden men sedan vuxit ifrån varandra. Under en period på 70-talet hade vi åter kontakt och gjorde faktiskt en lättare vandring kring helags 1976 - men sedan gled vi ifrån varandra igen och hade enbart sporadisk kontakt. På 90-talet tog vi upp lite tätare kontakt igen, men i och med denna hiskeliga Sarekvandring så var kontakten definitivt knuten igen. Tommy har kommit att bli min allra flitigaste vandrarkompis vid sidan av min hustru. Och det har blivit mer än fjällvandringar. Båda familjerna kajakpaddlar tillsammans varje år. Våra båda hustrur trivs med varandra och har gjort en del friluftsaktiviteter tillsammans - bl a en Abiskovandring i somras och vi umgås en hel del även i vardagen. Allt detta tack vare den jävligaste Sarekturen jag genomfört. Så nog var den betydelsefull.
Ja, men svågern Christer då? Han med tandvärken? Någon vecka efter hemkomsten hörde min syster av sig. Christer hade då fixat sin onda tand. Han hade varit ganska fåordig när han kom hem, men han hade i varje fall avslöjat att det var en fullständigt makalös upplevelse. Han hade varit fruktansvärt trött - tröttare än någonsin tidigare - men han skulle för allt i världen inte vilja ha vandringen ogjord. Det hade blivit en oförglömlig upplevelse på mer än ett sätt. Han måste ha varit övertygande, för bara något år därefter ville min syster följa med på en liknande vandring. Den kommer säkert som blogginlägg vad det lider.
Nu har det gått några år och i sommar är det dags igen: Både min syster och Christer ska följa med upp till Abisko för en 8-dagarsvandring. Det är ett rätt skapligt slutbetyg.
PS Positioneringen gäller mitt på "fjällkammen".
