Jag går här och mår ganska gott. Sent igår kväll kom jag på vad det var för problem med mitt bankkort (se del 1 och 2) vilket gjorde att jag kunde sova mycket gott och länge. Nattens tältplats gick inte heller av för hackor. Jag slog upp tältet inom synhåll från den kåta som ligger strax nordväst om den punkt där Måskoesjåhke korsar leden mellan Umasjö och Syterstugan. På andra sidan jokken tornde Norra Storfjället upp sig.

Vädret är lite lurigt. Det ser ut att kunna bli lite regnskurar, så jag har fäst regnskyddet längst ner på ryggsäcken så att det går snabbt att dra upp det.

Stigen jag går på är mestadels lättfunnen och lättvandrad. Då och då förlorar den sig ut i våtmarker. Då får jag leta min egen väg, men snart nog kommer jag upp på torrare mark och då står det inte på förrän fötterna trampar stig igen.

Jag tar det mycket lugnt. Ofta stannar jag för att njuta av omgivningarna. Det händer också att jag stannar bara för att jag ser en sten som ser ut att ha lagom sitthöjd. Någon enstaka gång stannar jag till för att ta ett foto. Som till exempel när jag stöter på ett ovanligt praktfullt renhorn.

Det är inte så ofta jag hittar renhorn av denna storlek. När det sker så är det aldrig nära en led. De horn som hamnar där plockas väl snart upp av någon vandrare. Detta horn ligger mycket riktigt på ett ställe där stigen letat sig ut i en våtmark och försvunnit.

Dagens mål är att komma nära Viterskalstugan. Tanken är att under morgondagen ta mig upp i Viterskalet för att hitta en tältplats så långt in som möjligt. Därifrån har jag sedan tänkt göra en kamvandring.  Först på tur stod dock Syterstugan som jag når efter drygt fem kilometers vandring.

När jag vandrar har jag vissa rutiner för att göra livet enklare. En banal sådan är att jag alltid har mobilen i den lilla ytterfickan längst ner på vänster sida på min Matrix. Den har resårstängning. Där vilar den säkert och är samtidigt lätt att få tag på. Därför blir jag MYCKET förvånad när jag på Syterstugans veranda upptäcker att fickan är tom. Hur är det möjligt? Jag känner mig i det närmaste 100 procent säker på att jag inte glömt den någonstans. Att mobilen skulle ha ramlat ur fickan känns inte heller sannolikt, men något av dessa alternativ måste ha hänt.

Jag försöker dra mig till minnes när jag använde mobilen senast. Det var ju när jag fotograferade det stora renhornet och det var ju alldeles i början av dagens vandring. Cirka fem kilometer bort.

Stugvärden försöker komma med en del råd. Jag lyssnar och ratar dem ett efter ett. Det är ingen mening med att leta igenom hela ryggsäcken. Chansen är noll att jag skulle ha stoppat den i någon annan ficka. Jag måste trots allt ha glömt den eller också har mobilen ramlat ur fickan, hur osannolikt jag än tycker att det är.

Jag försöker hålla mig så lugn som möjligt. En borttappad mobil är väl inte hela världen? Jo! Det är nämligen så att i mobilfodralet finns också STF-kort, körkort, bankkort och alla de kontanter jag tagit ut - ett antal tusenlappar. (Se del 1 och 2.)

Så jag är MYCKET nervös när jag börjar vandra tillbaka i mina egna fotspår. Ryggsäcken lämnar jag i stugvärdens förvar och sedan bär det iväg.

Jag anstränger mig att komma ihåg alla ställen jag stannat på. Dessa platser letar jag igenom mycket noga. Dessutom letar jag runt alla andra stenar som ser ut att ha bekväm sitthöjd. Men... ingenting. 

Så småningom närmar jag mig det område där jag funnit renhornet. Det ligger ju någonstans i våtmarkerna och alltså i stiglös terräng. Kommer jag att hitta det?

Det tar mig en avsevärd tid att leta igenom hela detta våtområde, men till sist ger det resultat. Därborta ligger verkligen renhornet. Jag känner mig nu helt säker på att jag kommer att hitta min mobil strax intill - men icke!

Jag känner mig som förlamad. Utan något egentligt hopp vandrar jag sakta tillbaka mot Syterstugan. Jag när ett mycket litet hopp att jag ska upptäcka min mobil, men jag fortsätter att gå runt alla tänkbara rastplatser - och en del otänkbara.

Stugvärden möter mig på verandan. Han ser på min uppsyn att jag inte hittat mobilen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag rätar upp ryggsäcken och förklarar för honom att mobilen ALLTID ligger i den här fickan med resår, varpå jag sticker ner handen och... hittar mobilen! Hur är det möjligt??

Det visar sig att mobilen faktiskt inte ligger i sin ficka. Men den ligger innanför en resår. Jag har av misstag tagit regnskyddets resår för fickans!

Att försöka beskriva de känslor som sköljde över mig i den stunden är omöjligt. Jag kände ett stort behov att få prata, så jag stannade ett par timmar på Syterstugans veranda och hade ett mycket intressant samtal med stugvärden Stefan, som visade sig komma från ett litet samhälle strax utanför Örebro. Det visade sig också att vi hade en del gemensamma bekanta.

Och den fortsatta vandringen? Hur blev den? Inte som jag hoppats. Mitt krånglande med först bankkort och sedan mobil sög lite musten ur mig. Dessutom gjorde vädret allt för att förhindra en kamvandring. Vädret vann.

Blev då INGENTING under denna vandring så som jag hoppats? Jodå. Nu har jag beklagat mig tillräckligt. Nästa gång jag sätter mig vid datorn blir det roligare.