Jag var rejält röd i min ungdom. Hur det passade med mitt scoutintresse kanske vän av ordning undrar. Mmm... Konsekvenserna av den konflikten tog jag först som "nästan vuxen". En betydligt mer påtaglig konflikt hamnade jag i när det var dags att göra lumpen. Politik eller feghet? Att vägra militärtjänstgöring innebar per automatik fängelse en kortare tid. När fängelsetiden var över blev man inkallad på nytt. Om man åter vägrade åkte man in en lite längre tid. Så där höll det på. Riktigt var gränsen gick vet jag inte.

Jag avskydde allt vad militärer hette. När jag var 15 visste jag att jag skulle vägra. Fast det är klart... när jag var 15 vägrade jag allt... till och med att göra ett endaste dugg i skolan. Det var hippieromantik, flower-power-ideal, drogliberalism och vänsterdrömmar... Under den här tiden provade jag "saker" jag inte borde. Ett par av mina kompisar kom inte loss...

Mina betyg rasade från topp till botten. När jag gick ut årskurs 9 var de så dåliga att jag inte kom in på någon linje på gymnasiet. Vad fanns att göra? Utan att tro det minsta på idén ansökte jag om att få gå om årskurs 9. I varje fall på Britsarvsskolan i Falun var det så att 2-3 elever varje år beviljades ett andra försök. Antalet ansökningar var betydligt fler. Kollegiet bestämde tillsammans vilka som skulle få den äran.

Jag hade gjort mig omöjlig. Jag hade varit lat, politiskt uppkäftig och onykter på ett antal skolfester. Jag VISSTE att jag inte skulle få en andra chans. Jag visste dessutom att om jag mot förmodan skulle få den, så skulle jag inte ta den. Jag hade ingen motivation.

I efterhand har jag fått reda på att det var en enda lärare som från början tog mitt parti och talade för mig. Han talade med sådan iver att han till sist lyckades få med sig en majoritet av lärarkollegiet. Och den läraren var ett av mina tidigare hatobjekt på skolan. Han var nämligen reservare... STOR var min förvåning när jag fick beskedet. Jag skulle få gå om 9:an! Det kändes som jag fått ett års respit, men jag var helt övertygad om att jag skulle stå på exakt samma punkt ett år senare.

När jag fick reda på vem jag skulle få som klassföreståndare var det nära att jag vägrade infinna mig på skolan. Jag skulle få en gammal gubbe - CAP - som till råga på allt var en före detta militär som skolat om sig. Jag avskydde honom från start.

Fråga mig inte hur - jag har inget konkret svar - men på något diffust sätt var Carl Allan Persson "en annan sorts vuxen". Hade jag INTE stött på honom hade jag definitivt inte befunnit mig där jag gör. Han var den person som fick mig att börja fundera över mitt yrkesval.  Jag ville också bli "en annan sorts vuxen" för elever i framtiden.

Kort sagt fick han mig på fötter studiemässigt genom att helt enkelt visa att han trodde på mig. Jag TROR att han faktiskt struntade i om/när jag bar mig dumt åt och bara fokuserade på mina positiva sidor och insatser. Han "tok-älskade" mig, som Skå-Gustav skulle ha sagt.

Och... CAP fick mig att inse att kanske var inte alla militärer idioter...