Jag valde till sist den fega vägen... Jag gjorde lumpen. När jag mönstrade visste inte jag ett enda dugg om det militära. Joo... det är klart att jag hört en massa skrönor, men jag VISSTE ingenting. Jag hade däremot en äldre scoutkompis som hade gjort lumpen på I5 i Östersund. Där fick man alltid gå en rejäl fjällvandring, berättade han.

Det var det enda budskap jag förde fram under min mönstring: Jag vill till I5. Att det skulle innebära att jag att jag måste utbilda mig till PBS:are som spanare sa mig ingenting, men det skulle ändå visa sig vara en lyckträff.

Och visst genomförde jag min första fjällvandring. Hela jäkla bataljonen skulle ut i fjällvärlden samtidigt. Det började med en tvådagars cykeltur - 13 mil i uppförsbacke - från Östersund till Nulltjärn strax bortom Vålådalen. Ryggsäckarna hade vi på ryggen från början. Det är konstigt med det militära. Först händer ingenting, sedan ingenting och sedan ska allt hända på en gång. Så småningom hamnade ryggsäckarna på pakethållarna där de borde varit från början.

Kartan vi använde var en gammal generalstabskarta i skala 1:200 000 som var "uppföstorad" till 1:100 000. Alla namn i denna text kommer från den kartan.

Efter ett par dagars "krigande" vid Nulltjärn började själva fjällvandringen. Den första dagen tog vi oss till Stensdalen via Södra Kyrkstensskaftet. Från och med nu sov vi i "knäppetält" - 3 man i ett enmanstält av grovt tyg. Regntätt? Knappast.

Dag två vandrade vi 21 km till Vålåsjötjärnarna via Lillstensdalsfjället - Leugesåjja - Gruvsmällen - Härjångsån. En kille gick vilse. Vi var ute och letade efter honom ända tills han hittades klockan tre på natten. Morgonen därpå var det väckning i vanlig tid - 05.00.

Den tredje dagen vandrade vi 26 km till Falkvåltjärnarna via Vålåsjön, Vålåsjöfjället och Mossalassfjället. På natten var det flera minusgrader.

Dag fyra vandrade vi 26 km. Efter 4 km - vid Rensnävet - började det mest idiotiska - en bataljonsmarsch. ALLA plutoner - 350 man - på en lång rad. Gissa om det blev köer, väntan, irritation. Rutten var Lunndörrsjöarna - Tossåsen - Storavan.

Femte dagen handlade det som tur var om plutonsvis förflyttning igen. Det är tillräckligt jobbigt att hålla ihop en grupp på 24 soldater. Sträckan blev ca 31 km. Flatfjället - Glens sydspets - Hundshögen - Dörrsjöarna.

Dag 6. Så började den sista vandringsdagen - och på sitt sätt den värsta. Vi skulle ha gruppfälttävlan och sträckan var ca 20 km. Vid genomgången på morgonen räckte Bosse upp handen och frågade bataljonschefen vad som hände om man gick vilse.

- Det här klarar man av med en lapp för ena ögat. Går ni fel nu så får ni gå om hela fjällmarschen!

Första kontrollen låg där den skulle, men vid de övriga kontrollerna fanns inga befäl. De hade gått vilse. Jag, Bosse och Ronny startade bland de sista, tre timmar efter första start, trots att vi var vilse största delen av vandringen, så kom vi in som grupp nummer två till målet i Kusböle. Att alla gick vilse berodde givetvis på kartan. Den stämde nästan inte alls. Det vimlade av stora vattendrag som saknades på kartan och åtminstone en höjd saknades. Efter hand droppade en efter en grupp in, men trots det märktes en oro bland befälen. Så småningom kom det fram: Såväl bataljonschef som regementschef saknades! Vi gladdes åt nyheterna. De hade kanske haft lapp för båda ögonen?

Klockan tre på natten hade samtliga kommit till rätta. Nu återstod bara 70 km cykelfärd till Östersund - mest nerförsbacke den här gången.

En av grabbarna hade en pappa som arbetade på Expressen. Han såg till att hela sista sidan på tidningen handlade om oss. Det borde ha varit i slutet av augusti 1974:

350 fältjägare vilse i fjällen! Artikeln avslutas med bataljonschefens ord: "Vi hade den modernaste fjällkartan. Vem kan hjälpa att någon för ett år sedan på privat initiativ upprättat en vinterled i området?"

Visst...