Hade jag veta innan hur vädret skulle vara - i kombination med hur vattennivåerna skulle vara - så hade jag aldrig gett mig in i Sarek med syrran - Åse. Nu - med facit i hand - vill jag verkligen poängtera: Det är tur att man inte alltid har facit i hand. Tänk vad mycket man då hade missat.

Det visade sig att Åse hade den perfekta inställningen till skitväder och högt vattenstånd - betydligt vettigare än undertecknad och min livskamrat. Åse visste vissa saker innan hon begav sig iväg:

Det kommer att bli besvärligt, jag kommer att vara rädd ibland, det kommer att vara kallt och regnigt, det kommer att vara myggigt, osv, osv. Men - vad av detta kan jag påverka? Jo, bra regnkläder, varmt att klä på mig när jag fryser, hålla strumpor och skor torra för att kunna värma fötterna efter vaden, bra myggmedel etc, etc. Detta kan jag påverka - då gör jag det. Resten kan jag inte påverka - då struntar jag i det.

Denna inställning märktes redan en av de första morgnarna, då det strilade mot tältduken. Jag svor tyst för mig själv och tänkte att vi ligger väl kvar en stund, men Åse?

-Måste vi ligga kvar? Det är väl lika bra att gå? Jag går ju inte så fort...

Och på den vägen var det. Inget som vi inte kunde påverka spelade någon större roll. Eller... det är klart att svinkalla vad spelar roll, men det påverkade inte själva vandringen... det var ju ofrånkomligt på vissa ställen.

Det här innebar att hela mitt tänk runt vandringen kom att ställas på huvudet. Jag skulle inte behöva fokusera på att peppa syrran. Hon var peppad tillräckligt. Jag kunde koncentrera mig på att hjälpa henne i vissa besvärliga fysiska situationer.

Från början såg vaden ut på detta vis. Jag pekade var Åse skulle sätta fötterna och var hon skulle sätta sina stavar. Jag berättade var hon borde lägga tyngden - steg för steg - även på så här pass små vattendrag.

Snart nog hade Åse förstått grundtekniken och klarade de flesta vad på egen hand sedan jag valt ut lämpligt vadställe.

Fast, det är klart... även om man kan tekniken kan det behövas lite mental förberedelse innan man ger sig i kast med ett långt och kallt vad... Åse blev riktigt tvärilsken på mig vid ett par tillfällen när jag plockade fram kameran för att dokumentera hennes vad.

Någon enstaka gång behövde Åse lite praktisk hjälp när det strömmade lite intensivare...

På ett par ställen i Basstavagge kunde vi utnyttja snöbryggor.

Nu bestod ju vandringen inte enbart av vad. Därför lägger jag också in ett par vyer, tagna i riktigt vackert väder.

I del 1 så valde jag att inte publicera en bild på Alexander, som transporterade oss i båt från Ritsem till Änonjalme, eftersom han inte var tillfrågad. Nästa båttransportör drar jag mig dock inte för att lägga in - den kände Per Kuhmunen i Rinim. Detta är ett vykort med underrubriken "SAME", som föreställer den gode Kuhmunen vid Jokkmokks marknad för rätt många år sedan.

Anledningen att jag lägger in bilden är att han var på ett alldeles strålande humör. Vi var en av de första transporterna denna säsong, och han tycker uppenbarligen att det är roligt att få dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper. Under färden längs Sitojaure tog han flera omvägar och utvikningar för att visa och berätta om omgivningarna. Han visade oss dessutom sin egen led som han märkt upp, för att slippa gå delar av Kungsleden, och avslutningsvis tipsade han oss om en perfekt tältplats. (Positioneringen gäller denna tältplats.)

Nästsista dagens vandring - fram till fjällkanten ovanför Saltoluokta - blev bedrövlig. Det vräkte ner regn och det blåste en hel del. Eftersom vi visste att vi snart skulle vara framme var vi inte riktigt lika noggranna med att hålla oss torra, vilket alltså innebar att vi var sjöblöta redan halvvägs.

Tja... här borde väl vandringsberättelsen kunna sluta, men jag måste nog berätta om ett möte till... Framme i Saltoluokta bor det gamla sameparet Kuoljok. Hustrun - Sun-Ristin - har en liten försäljning av samiskt handarbete i en stuga i närheten. Sin ålder till trots - eller kanske just därför? - är hon en av de vackraste kvinnor jag mött. Hon är dessutom mild som en sunnanvind...

Bild på henne? Glöm det! Jag är förälskad...

Ni som läst mina texter om "Jävligaste turen" - vandringen i Sarek med Åses man Christer - och nu läst denna berättelse, bör också få veta: I år - under första halvan av augusti - kommer de båda att genomföra en vandring tillsammans med mig och Livskamraten i trakten av Abisko. Det får man väl se som ett skapligt slutbetyg på de strapatser de varit med om.

Till sist: För de som absolut vill veta exakt vandring kommer här en uppräkning av våra tältplaser:

1 - Strax efter bron över Vuojaädno.

2 - 4 km SO Kisurisstugan längs Sjnjuvtjudisjåhkå.

3 - Vid den östra utlöparen från Gisuris.

4 - Strax SO Boajsatjåhkkå.

5 - På Pielavalta, söder Pielastugan.

6- Basstavagge, strax öster vattendelaren.

7 - På Per Kuhmunens förslag, "toppen" av Alep Vaggevarasj, ett par km NNV Sitojaurestugan. Vidunderlig utsikt trillbaka in mot Sarek. (Se positionering.)

8 - På fjällhöjden ovanför (söder om) Saltoluokta, längs Kungsleden. Underbar morgonutsikt.