Nästa dag skulle vi runda Gisuris och bege oss ner i Ruohtesvagge. Morgonen var blåsig och vi hade vinden rakt mot oss. Stundtals fick vi kura ihop ordentligt där vi gick. Stigen vi följde blev mer och mer osynlig och vi fick allt oftare bana oss egna vägar genom viden, som bitvis var ganska tät.

Plötsligt ropar Livskamraten till:

- Vad är det där?! (Hon lät rädd på rösten!)

Rakt framför oss - kanske 20 meter bort - reser sig en järv på bakbenen och stirrar närsynt på oss. Den känner ingen vittring på grund av vinden, men vi ser inte riktigt ut att passa in...

Jag måste erkänna att pulsen steg rejält där jag stod. Vad visste jag om järven egentligen? Ingenting...? Men jag hade i bakhuvudet att jag hört att det är ett av de farligaste rovdjuren? Rent av mordisk...? Eller var det något annat...?

Järven vred på huvudet fram och tillbaka. Sedan sänkte den sig ner på alla fyra... (Nu anfaller den?!) ... och sprang sedan i lufsande galopp uppför närmaste fjällsluttning och försvann snart utom synhåll.

Kameran! Var f... ? ........ för sent...

Järv! I min värld existerade den knappast. Vårvintern 2002 hade jag och Livskamraten sett spår efter järven i närheten av Singi och tyckt att DET var fantastiskt, men nu...

Det dröjde inte mer än ett par minuter förrän Livskamraten ropade igen:

- Vad är det här då?

Hon stod och tittade rakt ner i marken. (Nej, nej, bara inte en liten järvunge som mamman snart kommer för att försvara.)

- Vem har skitit här? Är det järven?

Så här såg det ut. 

Vi förstod snart att det inte kunde vara fråga om järven. I så fall hade den tömt ut en tredjedel av sin kroppsvolym. Det måste väl vara fråga om björn, det blev vi tre överens om. Men här uppe? Några dagar senare, när vi träffade Per Kuhmunen i Rinim frågade vi givetvis. Enligt honom är det fullt möjligt att björnen varit där. Många andra har också sett bilden, och i stort sett alla tror att det är björnspillning. Men en röst - som lät oroväckande säker på sin sak - påstår att det är vad han kallar för "sommarälg". Snälla, säg att han har fel!

Alldeles intill hittade vi ännu en bastant hög.

Ytterligare ett vilt djur hör ihop med denna vandring. Denna skickliga flygare. 

Jag har förstås sett fjällabb många gånger tidigare under mina vandringar, men aldrig så närgångna som nu. Detta var första gången som jag vandrat vid den tid då de mycket aktivt försvarar sina bon. Det fladdrade otäckt runt öronen när de dök i sitt syfte att skrämmas - ett syfte de uppnådde mer än väl. Bilden ovan är tagen när jag ligger på rygg och har min mössa på vadarstaven för att locka labben till anfall.

Dessa fåglar följde oss på samma sätt som Ljungpiparen annars brukar göra.

Tillägg: Vid ett tillfälle såg vi dem ge sig på och jaga bort en kungsörn.

Vandringen genom Ruohtesvagge och senare Basstavagge blev vattenrikare än vanligt. Följ den spännande fortsättningen i nästa nummer av: I Sarek med syrran. ;-)

(Positioneringen gäller den ungefärliga platsen för järvmötet.)