Överfarten blev alltså ganska dramatisk i blåst och ösregn, men Alexander styrde med säker hand. Att vädret var dåligt denna dag spelade ju ingen större roll. Vi skulle ju bara passera bron över Vuojaädno och sedan börja leta efter tältplats. Sagt och gjort. Vi slog läger. Humöret på topp trots regnet.
Med viss oro lyssnade jag på droppandet under natten, men när det började ljusna avtog strilandet allt mer och vid frukostdags hade regnet upphört. Jag gratulerade oss till väderomsvängningen. Det är ju betydligt enklare att ge sig iväg på morgonen om vädret är skapligt. Och jag hade ju verkligen INGEN aning om hur Åse skulle reagera på dåligt väder. Sånt går väl inte att träna i Linköping?
Efter en timmes vandring kom regnet tillbaka och resten av dagen hade vi regnkläder på. Vandringen var ju lätt: Fin stig och inga vad. Över Sjnjuvtjudisjåhkå fanns ju bron och så stod vi där - på gränsen till Sarek. Jag tror att Åse (och vi med henne) levde den dagen på känslan av att nu är vi på väg in i Äventyret. Jag häpnade över hennes nyfikenhet. Hon var intresserad av allt - små och stora växter, fågelljud, kartnamnens betydelse mm. Vädret tycktes inte påverka henne.
På eftermiddagen mötte vi ett ungt par. De var på bröllopsresa! Möjligen kunde man gissa att de hade en hel del bröllopspresenter med sig i form av splitternya Norrönakläder och nya Klättermusen, konstaterade vår färdledare med avundsjuka blickar...
Farten var inte hög men konstant. Knappt halvvägs mellan Kisurisstugan och Kisuriskåtan slog vi upp tältet igen. Humöret glatt trots vädret.
Nästa dag skulle komma att bli en av de mest minnesvärda jag haft i fjällvärlden. Fast den började med en smärre katastrof...
Eftersom det regnade när vi la oss att sova, så förberedde vi frukosten redan på kvällen innan för att slippa ge oss ut i regnet direkt. Vi ställde upp kök, kastrull med vatten och lock, de råvaror som skulle användas samt kaffepulver. Till och med mina tändstickor låg framme. Det var bara för den som kände sig piggast/hungrigast att sätta igång. Nu bar det sig inte bättre än att en av oss (jag ska inte avslöja vem även om det är frestande) sov lite oroligt och lyckades sparka omkull trangiakastrullen så att vattnet rann ner i den kåsa där såväl tändstickor som tändare låg, vilket gjorde dem helt obrukbara. Nåja, ingen större fara. Jag bad de andra att ta fram sina tändstickor.
Tändstickor??? Näe... det hade dom inte...
Men, vad tusan? Alla ska ha en tändsticksask inknuten i en plastpåse! ALLA!!
Det har inte du sagt...
Så - vi började dagen med att torka tändstickor. Som tur var lyste solen en stund, och under den tiden stod alla våra tändstickor på rad och soltorkade. Och... vi fick dem att fungera.
Men... Det var ju inte denna händelse som gjorde denna dag till en av de mest minnesvärda...
(Positioneringen gäller den ungefärliga platsen för tändstickstorkningen.)
Mycket att tänka på som färdledare.Vad är det för självklart med att alla har en inplastad tändsticksask med sej,när ingen uttryckligen sagt det.
Som sagt,dina färdpolare har en blind tillit till dej och din förmåga att leda dom säkert och rätt.
Det där diskuteras fortfarande i det Fribergska hemmet varje gång ryggan kommer fram. Nåväl! Sedan dess har ingen glömt att ta med en egen ask. ;)
Men är man nybörjare är det ju som sagt var inte så lätt att veta om inte färdledaren meddelat detta i god tid. Gärna skriftligt i fem signerade exemplar........
Väntar med spänning på fortsättningen.....
Väntar också med spänning på del 3. Och storyn om den unge magistern...
Vi har alltid några askar liggande i de olika ryggorna. Då kan allitid vara säker på att ha med sig elddon ;)
Vis av erfarenhet ;)