Jag växte upp i ett scout- och friluftshem. Eller rättare sagt - jag hade en far som var drivande inom dessa områden. Detta spillde över på mig - mellansonen - men nästan ingenting på min yngre bror, och min fyra år äldre syster - Åse - träffades inte av en droppe. Hon blev... tja... som storasystrar väl blir?

Åses man Christer hade följt med mig och en kompis på en vandringstur genom Sarek sommaren 1999. Den vandringen är - hittills - den jävligaste jag gjort. Den finns dokumenterad här på Utsidan i min blogg. Läs den nerifrån och upp. http://www.utsidan.se/blogs/majjens/index.htm?tag=34

Trots att den vandringen till stor del blev en pina för Christer, med tandvärk och stor trötthet, så hade han i varje fall lyckats förmedla till Åse att det var en fullständigt makalös upplevelse han varit med om. Han ville för allt i världen inte ha vandringen ogjord. Det hade blivit en oförglömlig upplevelse på mer än ett sätt. Han måste ha varit övertygande...

Året är 2002. Min syster är snart 54 år och tämligen överviktig när hon släpper bomben: - Kan inte jag få följa med på en fjällvandring? (?????) Jo, tanken hade funnits länge och en önskan att få uppleva fjällvärlden "inifrån" hade sakta mognat fram. Hon ville ha ett tydligt mål att se fram emot för att känna sig motiverad att börja träna.

Jag ställde mig först en aning tveksam till idén. Det närmaste Åse kommit friluftsliv tidigare var antagligen någon tur med motorbåten vid stugan på Västkusten. Och "träna", det var för henne att börja promenera. Och det gjorde hon. Först helt vanliga promenader, senare med kängor och ryggsäck - tyngre och tyngre. Åse blev med tiden lite av en kändis i Linköpingstrakten, där hon letade upp de få uppförsbackar som finns och passerade dem om och om igen med vattendunkar i ryggsäxken.

Säga vad man vill, men envis var hon. Jag vet inte om - eller hur mycket - hon gick ner i vikt, men hon blev starkare och tåligare. Framför allt tror jag dock att hon skaffade sig en mental förberedelse på vad som komma skulle.

Och visst - vi planerade en Sarektur. "Vi" - det är jag och Livskamraten. Men varför Sarek? kanske någon undrar. Det finns ju så många mer lättvandrade områden. Svaret är ganska enkelt. Det var av samma anledning som jag valde Sarek när svågern Christer ville följa med. Jag misstänkte starkt att detta skulle bli den enda gången de kom upp till fjällen, och då ville jag visa det bästa som erbjuds.

Tisdagen den 29 juni 2004 började Åses fjälläventyr - för ett äventyr blev det. Det hon varit mest orolig för inför vandringen var vaden. All min tidigare erfarenhet från Sarek gällde sensommartid. Även så sent på året kan man ju ibland använda snöbryggor över vissa jokkar. Alltså tänkte jag: Tidigare på året - fler snöbryggor - färre vad. Fel - fel - fel! Fler vad! Mer vatten! Mer om det i kommande del.

När vi kom upp till Ritsem visade det sig att det kanske inte skulle kunna bli någon båtfärd över till Änonjalme på grund av den hårda vinden. Prognosen var dessutom att vinden skulle tillta. Så småningom dök det dock upp en same som var villig att ta över ett lass. Tyvärr hamnade vi för lång bak i den kön och kom inte med. Värden på fjällstationen i Ritsem antydde dock - lite kryptiskt - att om vi bara väntade en stund så skulle det hela troligen lösa sig, bara den första båten gett sig iväg. Lösningen visade sig vara Alexander - en bror till den skeppare som just lämnat bryggan. De verkade stå i något slags konkurrensförhållande till varandra.

Överfärden blev minnesvärd på två sätt:

Dels är det själva båtresan jag minns. Det blåste hårt. Vågorna gick stundtals skyhöga och Alexander var tvungen till 100 % koncentration på manövrerandet för att inte båten skulle kantra. Enstaka gånger vräkte vågor in i båten.

Dels minns jag det skrikande samtal Alexander och jag periodvis hade i båtens akter. Han frågade oss förstås vilken väg vi tänkte ta - och jag berättade givetvis. Bland annat berättade jag att jag varit i telefonkontakt med Per Kuhmunen i Rinim angående båtfärd över Sitojaure - något som blivit tradition vid de flesta av mina Sarekvandringar. Då plirade Alexander på mig och sa: - Jasså... du känner Pehr Kuhmunen... ... ... Den mannen är shaman... ... Det är en man som alla samer har respekt för... ...

När jag då ville stoltsera med fler av mina samiska kontakter och berättade att jag var bekant med Acke och Siv Kuoljok samt Ackes far i Pietsaure, nära Saltoluokta, då plirade Alexander än mer med ögonen och sa: - Ja, ja. Men den mannen är inte shaman...... Han är bara religiös...  

En sak till minns jag från vårt samtal. Han sa ungefär:

- Upplevelen av Sarek beror inte på hur fort du vandrar, hur långt du går, hur tungt du bär eller hurdant vädret är. Upplevelsen av Sarek beror på alla de beslut du fattar.

Och så är det förstås...  

(Positioneringen gäller Ritsem.)

(Jag har valt att inte lägga ut någon bild till denna första del av berättelsen. Den enda passande bilden skulle förstås vara en på Alexander, men det bär mig emot eftersom han inte är tillfrågad.)