Var vi något fundersamma inför någonting när vi planlade denna tur, så var det just dagens etapp. Från Nedalshytta till Helags är det modiga 25 km och mestadels uppför. Det kändes därför extra viktigt att komma iväg tidigt. Väderprognosen skvallrade om ganska rejäl motvind sedan vi passerat Ekorrdörren.

Redan när vi anlände till Nedalshytta dagen innan hade vi kikat på de vägvisande pilarna som stod mitt inne bland alla skällande draghundar. Det kändes lite olustigt att klampa in mitt ibland dem, så vi tittade på avstånd. Men det syntes ändå tydligt att leden mot Sylarna var densamma som mot Storerikvollen. De delar sig antagligen en bit upp i backen.

Efter frukost gav vi oss alltså iväg... utan att titta närmare på vare sig skyltarna eller kartan...

Sedan vi klättrat 2-3 km passerade vi en skylt som pekade i den riktning vi färdades. Där stod "Storsylen". Vad bra! Då är vi ju på rätt väg! Så vi fortsatte...

... men vänta nu...? Storsylen...? Det är väl själva berget det...? Helvete! Fram med kartan... Neeej... Vi har åkt fel. På fel dag. Hur gör vi nu? Vi var lite oense. Livskamraten ville ta leden tillbaka till hyttan och där leta upp rätt led mot Sylarna och Helags. Jag röstade emellertid för att ta en genväg genom att runda berget vi hade intill oss och färdas österut tills vi stötte på rätt led. Jag fick som jag ville...

Det var ingen lätt tur. Vädret var ganska dimmigt, vilket gjorde det nästan omöjligt att avgöra markens nivåskillnader. Dessutom stötte vi på en hel del små raviner som vi var tvungna att ta oss runt, oftast på nedsidan, vilket gjorde att vi närmade oss Nedalshytta trots att vi inte hade tänkt det.

Plötsligt försvann marken under mina skidor. Jag föll handlöst ner i en smal ravin, ungefär två meter djup. Den lutade ganska rejält, så jag gled med huvudet före, kanske 20 meter innan skidorna fastnade i de snöklädda sidorna. Jag kunde inte röra mig ur fläcken eftersom skidorna satt fast, så jag blev tvungen att först kränga av mig ryggsäcken och därefter knäppa av mig en skida i taget. Sakta... mycket sakta kom jag på rätt köl.

Så stod jag där på botten av ravinen och funderade på hur jag skulle ta mig upp. Livskamraten hade - sedan hon sett att jag inte var skadad - tagit sig nedanför ravinen och stod och myste åt mina försök.

Det var nämligen mycket svårt att ta sig upp. När jag upptäckte att det inte var helt lätt så slängde jag först upp ryggsäcken över kanten och därefter stavarna. Sedan stack jag ner skidorna i snön bredvid mig i tanke att jag på något sätt skulle kunna stödja mig på dem när jag klättrade upp. Problemet var att jag inte kunde klättra upp. Jag försökte göra fotsteg i snön men när jag belastade den med min kroppsvikt gav den bara vika...

Det löste sig... så småningom... Jag körde in en skida i ravinens sida och använde den som fotsteg. När jag stod på den körde jag in nästa skida i snön ovanför ravinkanten. Sedan jag fått ett stadigt tag i den översta skidan lyckades jag få loss den nedre och på så sätt kom jag så småningom upp. Skamsen.

Jag vet inte om det var av hänsyn till mig som hon inte tog någon bild när jag låg som en hjälplös skalbagge på rygg, eller om hon inte hann fram till lämplig fotoposition innan dess.

Med felåkning och ravinbesök hade vi missat två timmar och gjort av med en hel del energi som vi säkert skulle behöva senare på dagen.

Nåväl... vi hittade så småningom den rätta leden och följde den i riktning mot Sverige. Vår första paus tog vi vid gränsen.

I raststugan i Ekorrdörren pustade vi ut ett tag. Där ägde ett sånt där härligt möte rum som nästan bara kan ske uppe i fjällen. Precis efter oss anlände två tjejer till stugan. De kom nerför branten från Sylarna. Jag vet inte vad de heter och jag minns inte säkert var de kom ifrån. (En var från Skåne och den andra från någon norrländsk kuststad - Ö-vik? Sundsvall?). Jag gissar att deras ålder låg i spannet 20-25. Vi pratade inte om något speciellt, men ändå minns jag samtalet med stor glädje. Det lyfte vårt humör.

Livskamraten i Ekorrdörren

Sedan vi lämnat raststugan i Ekorrdörren fortsatte vi österut. Efter ytterligare fem km passerade vi raststugan Mieskentjakke. Där svängde vi söderut, och då mötte vinden. Det kändes i våra trötta armar och ben. När vi åkt någon kilometer såg vi något märkligt. Stod det inte en grävskopa mitt ute på fjället? Och en bro?

Exakt klockan 6 kom vi fram till Helag, rejält trötta. Vi längtade efter dusch, men eftersom middagen serverades precis då, så bad vi om ett bord som stod lite enskilt, så att vår eventuella odör inte skulle störa någon annan. Och så blev det. Kycklinggryta med en mycket fräsch salladsbuffé. Mums!

Väderprognosen hotade med ökade vindstyrkor.... Äsch! Det oroar vi oss för imorgon.

Positioneringen gäller stugan i Ekörrdörren.