I maj fick jag ett mejl från Rickard. Han hade planer på att ta med sig familjen - inklusive två barn på 6 och 10 år - på en vandring i Abiskotrakten. Han hade gjort ett turförslag och bad mig om synpunkter. Ett par mejl skickades mellan oss innan sommartystnaden inträdde.

Men så - för ungefär en vecka sedan fick jag följande (lätt redigerade) mejl som jag fått Rickards tillåtelse att publicera:

Tjenare Håkan,

 Eftersom snö & vattenläget är som det är i sommar samt diverse småskavanker så blev det en lite kortare tur än planerat. Vi bestämde oss för att köra en tredagarstur med Frippes fall som mål.

 Efter en härlig lift upp till Aurora skystation började vårt äventyr. Najs väder och gott mod trots att vi startat vår färd från Skellefteå kl 05,00. Efter ett par timmar och lite besegrade höjdmeter slog vädret om till ett rejält regnande när 6-åringen som inte sovit i bilen blev rejält trött och vi bestämde oss för att slå läger ungefär där leden ner till Kårsavagge går efter Slåttatjåkka. 

 Dag två var det bara Frippes fall som hägrade. Barnen hade energi som aldrig förr och färden startade med både plaskande genom sumpmarker(jäklar vad blött det är i år) och vandring i 45 gradiga snöfält. Då jag kaxigt tog på mig rollen som kartläsare manade jag på truppen i tron att vi tältat på 1000 m höjd ungefär (vi låg betydligt lägre än så). Vi kom rätt till varje utlöpare och jokk men då det var dags för det fördömda fallet att uppenbara sig fanns ingenting förutom lemmings poo att skåda. Efter familjeråd och real frystorkat beslöt jag mig för att springa upp och ner för berget och leta efter det mytomspunna vattendrag som enligt legenden skulle finnas i området.

 Ju mer jag sprang desto mer gick det upp för mig att vi var och traskade betydligt lägre än planerat. I sista rushen upp efter bergväggen uppenbarade sig ett vilt och otämjt vattenfall och jag kände hur adrenalinet pumpade ut genom de dyngsura kängorna - det bara skrek "Frippes fall" om det vackra naturfenomen som virvlade runt den såphala klippväggen framför mig. Jag studsade ner till eftertruppen och berättade att jag troligen hittat den gömda skatten. Familjen skuttade efter upp efter klippan med renbajs på höger sida och lemmings poo på vänster sida. Barnen sprang i förväg och var i full färd med att kasta av sig kläderna då jag helt plötsligt minns bilderna jag sett på fallet och insåg att vi var vid fel jäkla vattenfall!

 Efter en snabb titt på kartan var det ju uppenbart att vi var vid den nedre sjön där jokken mynnade ut. Vi samlade oss och tog oss de sista metrarna upp efter klipphällorna till vad vi verkligen hoppas är ditt FALL, hursomhelst var det en magisk plats som vi garanterat kommer att besöka igen.

 Bifogar badbilder och hoppas att vi hittat rätt:-)

Och visst hade de gjort det!

Det var kul att få se fallet så vattenrikt. Mycket imponerande att hela familjen tog sig en dusch med tanke på hur sommaren har sett ut.

Fyra nya A-diplom har precis postats och är på väg till Skellefteå.