Någon har frågat mig: Blir det alltid äventyrligt när du är till fjälls, Håkan? Svaret är givetvis: Nej. Denna sommar har jag till exempel genomfört en mycket lugn och behaglig vandring genom Sarek tillsammans med en gammal vän. Men... sen har jag ju vandrat runt Sulitelma också...
Redan vid mitt första besök i området tänkte jag titta lite närmare på bergskammen som går rakt igenom Sulitelmamassivet i nord-sydlig riktning: Skulle det vara möjligt (för mig) att färdas med packning hela vägen? Den gången hade jag Livskamraten med mig och hon var mycket bestämd: Självmord! Även jag tyckte att det såg mycket svårt ut. Denna sommar skulle jag emellertid vistas i området tillsammans med Ornitologen (30-årig son). Han är förstås betydligt mer "fysisk" än Livskamraten så jag tänkte att kanske min blick och mina tankar runt företaget skulle förändras i hans sällskap.
Vi hade hittat ett perfekt utgångsläge för kamvandringen: 2-300 m NO om den lilla sjön 1132 fanns en helt acceptabel tältplats. Men när vi stod där och tittade upp mot Sulitelmas högsta (svenska) topp, så insåg vi att vår sammanlagda fysik möjligen skulle räcka till, men inte med några säkehetsmarginaler. En dagstur med lätt packning upp till toppen och tillbaka skulle vara svår nog. Men vi avstod även från detta eftersom molnen dolde alla topparna.
Istället letade vi upp en tältplats i Miehttjevagge. Den absolut bästa tältplatsen i detta område ligger lite uppströms (söder om) den mellersta sjön i dalgången på jokkens västra sida. (Positioneringen gäller denna tältplats.)
Vi befann oss nu i vår vandrings mest avlägsna del. Denna natt sov jag dåligt. Jag vred och vände mig och kände obehag i ryggen. På morgonen mer eller mindre stapplade jag ut ur tältet för att kunna stå upp och massera min onda rygg. Plötsligt nöp det till på vänster sida långt ner på ryggen och mitt vänstra ben bara vek sig. Jag var helt oförberedd och förstod inte riktigt vad som hände.
Jag blev tvungen att stoppa i mig allt vad värktabletter jag hade med mig (och det var inte mycket). Ornitologen packade om utrustningen så att han tog allt tungt.
I mycket lågt tempo och med många raster stapplade jag framåt - hängande på stavarna - ca 8 km denna dag - fram till den lilla sjön 2 km NNV Labbas topp. Innan dess vadade vi den mycket grumliga och ganska strida glaciärjokken från Stuorrajiegna. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag klarade att ta mig så långt.
Nästa dag orkade jag med 3 km - ner till Lajrrojåhkå. Då satte vi ord på vad som egentligen stått klart redan från början: Det här skulle inte gå. Det var uppenbart för oss båda att jag inte skulle klara att ta mig vare sig till bilen eller till någon stuga för egen maskin. Jag behövde hjälp. För andra gången på relativt kort tid blev Ornitologen tvungen att lämna skadad färdkamrat och ge sig iväg för att larma fjällräddningen.
Han hade en knapp mil ner till Pieskehaurestugan och dess nödtelefon. Efter kontakt med fjällräddningen blev svaret:
- Nej, vi kommer inte. Han får stappla på eller ligga kvar och vila. Det föreligger inte någon omedelbar livsfara.
- Men...? Han har mat för ytterligare tre dagar. När den är slut...? Han har så ont att han inte kan röra sig. Samtidigt får han så ont oavsett hur han ligger så att han MÅSTE röra sig. Han kan inte sova...
- Ni får skaffa privat helikoptertransport.
...
Vilket vi gjorde... till en kostnad av 15000 kr för 15 minuters flygtur...
... ska träffa en naprapat om 3 ½ timme...
Nu har jag ju fått hjälp - både morfinbaserat smärtstillande och kunnig naprapat - men jag har FORTFARANDE svårt att gå.
:-)
Jag har blivit hemma denna sommar. Gick inte ta ledigt på jobbet när andra hade sommarledigt. Dessutom pråtade en dålig fot och tidvis dålig rygg inte för fjällvandring. Om en månad är det säkert åter bra, men då syns det i mina glasögon för lite flexibel med korta dagar och gradvis ostabilare väder att satsa på Sarekområdet.
önskar dig all lycka till med ryggen. Tack för fin berätning och foton.
Det som oroar är om situationen bara hade sett LITE annorlunda ut: Jag vandrar ensam ibland. Om detta hade hänt under en sådan vandring, någon passerar mig och ser min beskaffenhet, och ringer fjällräddningen. Skulle responsen ha blivit densamma då?
Med facit i hand så går jag nu på morfinbaserad smärtlindring och det smärtar ändå. Jag stapplar omkring med krum rygg inom hemmets fyra väggar, trots besök hos erkänt duktig naprapat.
Jag hade alltså INTE blivit bättre på tre dagar. Är min son "skyldig" att vandra fram och tillbaka mellan mig och nödtelefonen? Hur många gånger?
Imorgon börjar jag min färd i nedre Njåtjosvagge - hoppas jag håller mig frisk annars blir väl jag också liggande.
Hoppas att din skada är övergående.
Hälsningar Björn
Det finns många egendomliga berättelser om fjällräddningen, men mina tidigare erfarenheter är odelat positiva.
Denna berättelse förvånade mig verkligen, särskilt som jag hört historier längre tillbaka om folk som fått hämtning när de hindrats av skavsår på fjället. När jag lägger ihop det med det du berättar anar man någon slags kursändring för hur fjällräddningen arbetar. Frågan är var det slutar?
Jag antar att flera läser anser att de tog helt rätt beslut eftersom jag ju är hemma nu - någorlunda välbehållen.
Jag kan i alla fall glädja dig med att jag i morse kom hem från vandringen i det område där du var, så vi måste ju ha varit där ungefär samtidigt. Vi såg dock inte en enda människa från Vaimok till Sårjosjaure. Vi utgick från Kvikkjokk och slutade i Stalo.
Tackar för de värdefulla tipsen från dina tidigare turer bl.a. om tältplatser t. ex. SÖ hörnet av Skiejákjávrásj och N ändan sjön 1100.
Det där med 15000 för helikoptertransporten begriper jag inte. Vi betalade 1000 kr från Stalo till Ritsem i en med plats för 5 passagerare.
Krya på dig!
Tråkigt att du och din familj ska bli drabbade av skada ännu en gång. Det måste vara maximal otur. Sedan jag skadade mitt knä har jag fått upp ögonen för hur fort livet kan förändras.
Tyvärr måste man nog ta med skador i beräkningarna när man ger sig ut på längre färder i obygden. Jag säger inte att fjällräddningen gjort rätt bedömning men det var väl ändå tur att du och familjen hade möjlighet att punga ut med 15000,- för en helikoptertransport. Det kan inte alla göra.
Undrar stilla vad man gör om man inte har råd? Hur fixar man ett lån på fjället?
Tur att du är hemma. Det är det viktigaste just nu!
Skickar en krya på dig kram!
/H
Ang helikopter så har jag faktiskt blivit helikopterhämtad nästan mot min vilja. Skar mig lite i fingrarna under en skidtur vid Abiskojaure (första dagen...) och ringde och frågade om råd, om man skulle kunna tejpa ihop och skida vidare. Fick då svaret att jag skulle stanna där jag var och invänta helikopter. Försökte protestera och säga att jag kunde ta mig tillbaka till Abisko dagen efter. Eller att de kunde skicka en skoter om de nu envisades, så kunde jag ta tåget till Kiruna. Men icke! En stund senare kom helikoptern och då var det svårt att vara tjurskallig och vägra åka med... Sen blev det 14stygn visserligen (två läkare som sydde och en som tittade på) men det berodde nog på att jag var den enda patienten på akuten och de hade all tid i världen att finlira. Skidturen fick kortas men vi fick istället tre dagar i strålande solsken i Tarfala. Även så här 14år senare (jösses vad tiden går!) kan jag tycka att det räckt med en skoter...
Krya på dig! Och lycka till med försäkringsbolaget!
En helikopter är flexibel, och kan nyttjas både till lands och sjöss.
Även fastboende i fjälltrakterna betalar skatt - och har rätt till ambulans!!
Dessutom - om Den Ryska Björnen vaknar, och Sverige behöver försvara sitt territorium, så hjälper inte 80 JASplan. Det räcker med att slå ut Oskarshamsverket - så slocknar Sverige!
Lag om skydd mot olyckor ställer 4, eller egentligen 5 krav på när en räddningsinsats ska inledas:
1) En olycka har skett (vilket dock undantas i bla fjällräddningssammanhang)
2) det finns ett behov av ett snabbt ingripande
3) det hotade intresset är värdefullt
4) kostnaderna för insatsen är inte orimliga
5) omständigheterna är i övrigt rimliga.
Räddningsinsats ska bara företas när den enskilde absolut inte kan vidta åtgärden själv.
Men sjukvårdslagen ålägger samtidigt sjukvårdshuvudmannen att ansvara för sjuktransporter. Mellan dessa två lagstiftningar faller många bedömningar. Någon har en sjukdom eller skada som hindrar denne att fortsätta i fjällmiljö, men varken polisen (dvs fjällräddnigen) eller landstingen vill kännas vid individen.
Jag tycker man borde se mer på möjligheterna att alltid rädda personen, MEN om det med facit i hand varit på oklara grunder får individens försäkringsbolag träda in och betala.
Bedömningarna tycks alltså variera. Din situation tycks ju ha varit betydligt mer utsatt än i detta fall, där hundratals människor befann sig i närheten, mobiltäckning fanns nära och med flera civila helikoptrar som passerade ovanför under tiden man väntade på fjällräddningen.
Tydligen presenterade sig den man som ringde fjällräddningen som "länspolismästaren i xx län". Vågar man spekulera i att det kan ha påverkat utfallet? ;-)
NSD skriver om händelsen: http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/artikel.aspx?ArticleId=7825474
Av integritetsskäl skriver jag inte ut vilket län mannen påstod sig vara länspolismästare i.
Efter att ha läst om den insats du och din fru gjorde för den 17-årige dansken, när hans kompis försvann, gör det mig ont att du inte fick undsättning när du behövde den.
Förresten... man ska alltså säga att man har fallit och fått ont, för då är det en olycka?
Hoppas ryggen är bättre nu.
Dock tycker jag - än mer nu än tidigare - att jag borde fått hjälp av fjällräddningen.
Tilläggas kan också att min rygg är återställd sedan ett par veckor tillbaka. Nu återstår att återbygga lite muskulatur och kondition.
Tack för alla hejarop under den deppiga tiden.
Hmm,skillnad på folk och folk tydligen....