Vad var det nu jag inte hade berättat för Vandringskompis T?
Alltså… man ska ju sköta om sig… motionera och så…och det gör jag väl... Jag styrketränar tämligen regelbundet, jag cyklar alltid till jobbet – oavsett väder – 5 km mest uppför på dit vägen, jag är ganska mycket ute i naturen på min fritid, jag tar praktiskt taget aldrig bilen för att handla. Dessutom innehåller mina semestrar alltid fysisk aktivitet. Minst två gånger om året rör jag på mig uppe i fjällen.
Borde inte det räcka? Jag har känt mig nöjd med den mängden… länge… men så började Livskamraten jogga!
- Ja, ja, tänkte jag, det går väl över…
Men se, det gjorde det inte! Och jag som alltid betraktat mig som den som motionerar mest i familjen. Ett par gånger i veckan när jag sjönk ner i TV-fåtöljen hör jag Livskamraten ropa ute i hallen:
- Jag sticker ut och joggar ett tag!
Till slut kunde jag inte stå emot. Jag inhandlade ett par löparskor (måste alla löparskor vara så förskräckligt fula?).
De stod – provocerande - på skohyllan ett tag innan jag till slut bestämde mig för att snöra på dem och ta mig en runda. Detta var en vecka innan avresedags till Arjeplogsfjällen. Det kunde väl aldrig skada att ha ett par mil i benen innan dess?
Rundan var 5 km – ömsom rask promenad, ömsom joggning. Och jag hade väl inte mer än 5-600 meter kvar när det plötsligt nöp till i min högra vad. Det gjorde så in i h-e ont!
Nå, det hinner väl gå över? Jag rör mig lite försiktigt så länge…
Så står vi där på rastplatsen vid Guoletisjavrre och snörar på oss kängorna. Jag känner hur det stramar lite i vaden när vi börjar gå. Bäst att ta det lugnt. Jag låter Vandringskompis T gå före… så att han inte ska märka något…
Jag hoppades länge att det skulle bli bättre, men det blev det INTE – tvärt om: Det blev det inte! Till sist vandrade jag med ett absolut styvt högerben med foten utvriden åt höger…
-VAD HÅLLER DU PÅ MED? utbrister plötsligt Vandrarkompis T. Har du ont?
Han börjar rota i sin ryggsäck… Till saken hör att det är T som alltid har med vandringsapoteket på våra färder. Han underkände tidigt mina ”2 alvedon och ett plåster” och bestämde självsvåldigt att han tog hand om sjuklådan.
Jag visste att han skulle komma fram med något effektivt… där fanns att välja på…
Jag har ingen aning vad det var han stoppade i mig, men jag är säker på att där fanns ett antal dödskallar på förpackningen och jag kände mig märkligt upprymd resten av kvällen och började se saker som jag aldrig sett tidigare i fj……
Nej, men värken försvann. Och än märkligare: Den kom inte tillbaka!
Vår första tältplats blev precis bredvid stigen, invid en liten inbjudande bäck. Imorgon skulle det bli fiskepremiär…
