Det hade snöat rejält under natten - och blåst! Vi vaknade tidigt och började förbereda oss för avfärd. Med spänning väntade vi på att stugvärden skulle komma in och berätta om väderutsikterna...

Det hon berättade var... "Just nu blåser det sydvästligt 15-18 m/s men det kommer att öka under dagen till 18-24 m/s. Ingen som inte är mycket van får ge sig ut i det här vädret. Och om ni ger er av ska ni tänka på att det är modigt att vända om." Därefter gick hon runt till alla gästerna och hörde sig för hur de tänkte. När hon kom till oss bad vi att få tänka på saken och återkomma.

Mycket kortfattat gick vårt resonemang så här:

Fråga 1: Ska vi åka över huvud taget?

Svar: Vi är två vana och två starka. Det är klart att vi provar. Blir det för jäkligt så vänder vi.

Fråga 2: Vilken väg?

• Om vi lämnar Abiskojaure har vi två tänkbara vägar att välja - antingen mot Unna Allakas eller mot Alesjaure.
• Fördelen med Unna Allakas var att stor del av turen skulle gå nere i björkskogen - lite större möjligheter att söka lä.
• En nackdel med Unna Allakas var just att turen går i björkskog och därmed inte bjuder på några vackra fjällvyer.
• En annan nackdel är att det inte finns någon lämplig raststuga ungefär halvvägs som skulle kunna fungera som nödbivack.
• Fördelen med Alesjaure var förstås det motsatta: Vackra vyer och en raststuga efter ca 12 km.
• Nackdelarna var dock uppenbara: Den hårda vinden skulle få fritt spelrum utan att vi hade några möjligheter till lä - förutom vindsäckarna.
• Som nackdelar på båda sträckorna kom förstås all den nysnö som fallit under natten. Det skulle inte finnas några spår att följa. Vi skulle behöva spåra hela vägen.

Svar: Alesjaure. Möjlighet till vackra fjällvyer samt en raststuga efter drygt halva vägen avgjorde vårt val.

Vi redogjorde vårt vägval för stugvärden, packade ihop det sista och - iväg.

Så länge vi befann oss nere i björkskogen så var det inga större problem att ta sig fram.

Framme vid Keronbacken bytte vi pulkdragare. Skribenten erbjöd sig frivilligt att dra pulkan. Jag antar att jag hade en smula förvåning i såväl röstläge som ansikte när jag pekade i den riktning vi skulle. Nu??

- Ja. Nu.

... och så började klättringen upp i lössnön...

Ju högre upp i backen vi kom, desto hårdare tog vinden i. Från början hade vi den som sidvind eller till och med snett bakifrån, men ju högre upp vi kom desto mer svängde vår kurs mot vinden.

Stundtals bröt solen - nästan - igenom och tillsammans med den yrande snön skapade den ett helt fantastiskt ljusspel som vi faktiskt orkade njuta av. Det var ju bara förmiddag... (Förstora gärna bilden.)

Vid ett tillfälle grävde vi en sittgrop och lyckades pressa oss in i samma vindsäck (HB) för en gemensam fika. 

Väl uppe bland sjöarna fick vinden fritt spelrum. Jag tror dock inte att den kom upp i sådan styrka vind som prognosen varnat för. Icke desto mindre nötte den sakta men säkert ner vår ork.

Här ser vi fortfarande pigga och glada ut.

Ännu tar jag fram kameran när jag ser ett tilltalande motiv, men bilden nedan är den sista jag tog. Då har vi ännu inte kommit fram till Kungens stuga...

I raststugan var det nästan proppfullt. Ett gäng fransmän (6 personer?) hade kommit dit från Alesjaure och bestämt sig för att sova över. Där rök våra möjligheter.

Vi stannade dock en god stund, åt oss mätta och återhämtade oss förvånansvärt mycket. Min känsla är att båda sönerna - och i viss mån även jag - tyckte att det var bra att stugan var upptagen. Nu var valet att fortsätta självklart. De njöt av arbetet. Jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag njöt just då, men efteråt....

Livskamraten var nog den som var mest tveksam...

Sikten försämrades framåt eftermiddagen och det var svårt att veta exakt hur långt vi hade färdats. Jag började då att räkna ledkryss för första gången. Jag uppskattade det genomsnittliga avståndet mellan kryssen till 40 meter. (Har jag inte läst det någonstans?) 5 kryss 200 meter - 25 kryss 1 km. Ibland tappade jag räkningen eller glömde helt enkelt bort att räkna, ändå skulle det visa sig att jag bara kom 500 meter "fel".

När vi så småningom kom fram till Alesjaure - för det gjorde vi - var vi så trötta att vi direkt bestämde oss för att stanna två nätter. Någon tur tvärs över bergen till Unna Allakas i hård motvind skulle det inte bli dagen därpå. Inte heller kunde bastubad locka denna kväll. Det fick vänta till kvällen därpå.

Det är inte riktigt "rättvist" att jämföra denna dag med andra tuffa dagar i vinterfjällen. Det går ju an att trötta ut sig om man vet att man kommer fram till en stuga med bekvämligheter. Att bli så här trött under en tälttur är dumdristigt, för att inte säga idiotiskt.

I efterhand har jag frågat mina söner vad de tyckte om dagen.

Skribenten: Det var den bästa dagen. Det var en otrolig upplevelse med den starka blåsten och solskenet som sipprade genom.Det var en sällsam och overklig känsla.

Ornitologen: Jäkligt tungt, jäkligt blåsigt och jäkligt mycket lössnö. Men samtidigt en väldigt härlig dag, en sådan dag som man i efterhand inte vill ha ogjord. Det är en sådan dag som man i efterhand berättar om.

Ja visst ja. Jag kanske skulle fråga Livskamraten också...?

Sen finns det ju två saker till jag borde berätta om denna dag: Stugvärden i Alesjaure. Och natten... Men det får vänta till nästa avsnitt...

Positioneringen gäller Alesjaurestugorna.