ca 7,5 km
13:50 - 16:15
Den glade mannen från Stockholm som jag stötte på i Teusajaure kom ikapp oss igår och var lika glad och trevlig då. Han slog upp sitt tält mellan mig och Uppsala och snarkade en del under natten. Jag somnade om men idén med öronproppar är inte dum, tveklöst. I alla fall när man tältar ihop med andra.
Bussen mot Saltoluokta skulle gå 9:40 så 7 steg jag upp och gick ner på klipporna och gjorde min morgongymnastik. Helt OK vy, klar himmel och morgonsol på Akka-massivet. När jag var tillbaka och gjorde min frukost vaknade Stockholm och började genast vissla och sjunga inne i tältet. Vilken skön snubbe. Vi pratade lite, han skulle tydligen egentligen blivit tandläkare men på sydsluttningen av Akka 1969 blev han "bergtagen", åkte hem, skippade odontologin, sadlade om till botanist, naturvårdare och fotograf (även om bilderna han tog av mig blev rätt dåliga...). Nu verkade det som att han var pensionär, han hade ingen egentlig plan utan åkte dit han ville, dag för dag.
Jag blev färdig i lagom tid, utan stress, köpte märket och inväntade bussen. Den skäggige tysken hade nu gått färdigt sina åtta dagar och skulle till Gällivare för att på vägen hem till Stuttgart göra nedslag i Luleå, Umeå, Uppsala och Stockholm. Jag tipsade om CG:s i Luleå, han hade haft det jättebra sa han, lite vemodig över att äventyret var slut, men naturen, människorna, leden - han var nöjd.
Bussen kom mer eller mindre i tid och det var gott om folk som skulle med. Efter en halvtimmas färd stannade bussen vid Stora Sjöfallet och det var paus i 45 minuter... Busschauffören, iförd Hälge-slips, tog sig en röka bredvid bensin- och dieselpumparna och jag köpte en glass. Stället verkar vara en camping/stugby för det fanns reception, restaurang mm. Jag såg folk som paddlade i närheten, det här får jag kolla upp mer efter hemkomst, kanske ett bra ställe för mig och Lotti att fjällsemestra? Två danskar kom i tält igår och sitter nu grötande på bussen bakom mig. Jag hörde dem nämna "efter Kvikkjokk" - jag hoppas de går snabbt och före mig.
Väl framme i Saltoluokta (efter båtfärd) plockade jag ut min depå och packade om. Det blev en påslunch ute på gården, lite shopping av märke och nötter och sen bar det av. Skåningarna kom och sa hej och tio i två gav jag mig av. Jag gick i dryga två timmar (varav minst en var uppför) och sen slog jag rast. Jag hade tänkt att gå minst 9 km men det blev bara cirka sju. Rastplatsen var så bra att jag beslöt mig för att slå läger för natten. 19:50 kröp jag in i tältet, 20:05 kom regnet. Återstår att se hur väl jag valt plats.
Idag blev en märklig dag, det är första dagen jag har känt att det här är lite tråkigt, att jag inte är direkt sugen på att ge mig av. Man kan ju resonera att det inte är konstigt, att jag ju faktiskt vandrat sju-åtta dagar i sträck nu, eller att det blev en omstart nu när de kända ansiktena från den första etappen lämnade mig. Jag åt en lätt moloken kvällsmat, drack whisky för första gången på resan och gick sedan och väntade på regnet och på att gå och lägga mig. Jag försökte tyda molnen, men tji fick jag, de gick åt andra hållet och ändrade sig hela tiden.
(Det öser på bra nu)
Det är idag en vecka sedan jag startade och jag stör mig på att jag måste anpassa mig efter båttider och inte kan göra som jag vill (om jag inte vill ro). Jag vill ha strapatsen gjord, men jag vill inte bryta. Jag funderar på om jag behöver ändra min inställning, en gång till alltså. Jag kan ju inte tvinga mig själv in i någon sorts sinnesfrid, den måste ju komma av sig själv. Jag behöver stänga av alla vardagsknappar och gå på autopilot. Nu låter det lite som att jag går och lider, det gör jag definitivt inte. Sceneriet är fortfarande magiskt, min kropp håller upp till fullo (peppar peppar) och huvudet är sprängfyllt av intryck och upplevelser.
Jag glömde att fråga efter meddelade i Salto, jag hoppas inget har hänt.
Jag var länge ensam där jag bor, bortsett från en ren som slog sina lovar närmre och närmre medan hen gick och betade. Men var gång det kom vandrare på leden pep den iväg och fick börja om. Sen slog ett par störiga danskar upp tält kanske 3-400 m från mig och sedan dess har jag inte sett den. Jag hör dock danskarna väl så jag antar att renen gör detsamma.
Att "trafiken" på leden glesnar efter Singi är bara delvis sant. Ja, det är nog färre som vandrar men å andra sidan samlas alla ihop till de påtvingade transporterna med buss och båt varvid de flesta startar ungefär samtidigt och känslan av att vara del av en gruppaktivitet istället för något jag gör själv blir påtaglig. Just nu tvivlar jag på om jag kommer vara så ensam efter Kvikkjokk som jag trott och sagt till folk. Bra eller anus? You tell me.
Under ompackningen i Salto passade jag på att ladda ett av batterierna till videokameran. Det hann inte bli klart men när jag skulle ta det ur laddaren gick det i två delar. Kewl. Som tur är har jag två till, men att börja med reklamation vid hemkomst känns ju jättekul. I receptionen i Salto fick kocken syn på min lanyard och frågade om jag jobbade på Ale kommun. När jag förklarade visade det sig att han visste mycket väl vem Lotti var, att de fikat ihop många gånger. Anders (Andreas?) Källqvist (Källström) hette han. Överallt...
Det lär bli mer regn, dödade precis en stor spindel inne i tältet. Nej, nu tar vi och sover och satsar på att ta morgondagen precis som den kommer och så det känns bra.
Dagens lärdom: Ta av dig hatten innan du försöker ta på dig underställströjan.
Steg: 234 232
Myggindex: 2 (vid tältplats)
Naturobservationer:
- Inte jättemånga, var ju transportdag idag.
- En ripa tjattrade vid gårdagens tältläger.
- Renen som betade nära tältplatsen
- Ljungpipare och ängspiplärkor överallt
- En falk flög över tältplatsen, oklart vilken sort dock
- Ganska säker att en blåhake satt och sjöng i videsnåren här på kvällen
- En violett stenart
PS. ?
Sned horisont men schysst fond till morgongymnastiken |
Tandläkarens bild av mig |
Blickar bakåt på väg från Saltoluokta |
Nog för idag |
Ser'u eljen?! |
Nyckfulla moln |